Oj vilket pådrag!

Här tummas minsann inte på säkerheten vid sövning!

Eftersom jag tidigare inte har hunnit skriva om de dramatiska händelserna som föregick lillasysters helikopterfärd veckan efter påsk, så är ni inte helt orienterade om bakgrunden. Här räcker med att notera att lillasyster den gången skulle sövas för att få en injektion i ryggmärgsvätskan. Hon var i ganska dåligt skick då, med mycket slem – slem som var mycket segt – i luftvägarna. Inför sövningen påpekade jag nogsamt att man särskilt måste beakta det, eftersom slemmet var så segt att när man drog i det vid munnen kunde det leda till att slem från halsen följde med. Vad jag inte sa direkt var att det ibland resulterade i kräkreflexer, men det tänkte jag borde vara en uppenbar följd av att man drog i ena änden av något som hängde ner genom halsen. Nåväl, efter injektionen, men fortfarande under sövningen den gången så sög man slem ur munnen. Detta är ju inget ovanligt, men det ledde den gången till att lillasyster kräktes, med aspiration (del av maginnehållet drogs ner i luftvägarna) som följd. Konsekvensen av det var att man intuberade (satte in ett rör i svalget till luftstrupen) för att hålla andningsvägarna öppna. Sedan ville man inte extubera (ta bort röret) till följd av en konstaterad svullnad i luftstrupen. Kan man inte extubera, kan man heller inte väcka patienten, så plötsligt fann vi lillasyster liggandes sövd på intensivvårdsavdelningen ett dygn. Därefter flyttades hon per helikopter till Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus i Göteborg för fortsatt intensivvård ytterligare ett dygn.

Men detta är alltså historia. Det inträffade som sagt efter påsk, alltså för tre veckor sedan nu. Den här gången, alltså igår under tisdagen, var det andra bullar minsann. Det var dags för en ny injektion i ryggmärgsvätskan och benmärgsprov. Efter att ha tittat i journalerna vad som hände förra gången, så hade tydligen man bestämt sig för att på alla sätt försöka undvika någon liknande händelse. Man förhörde sig noga om hennes tillstånd, om hon hade mycket slem, om hon var rosslig i halsen, om hennes allmäntillstånd. Eftersom hon var i väldigt mycket bättre skick den här gången, så kunde vi ju inte säga annat än att hon i och för sig hade slem i munnen och svalget och även hostade lite grann, men ändå var i väldigt mycket bättre skick än förra gången. Nu var hennes slemhinnor i så bra skick att hon inte lät bli att svälja och dessutom var slemmet inte alls så trådigt som förra gången. För att inte riskera något så valde man den här gången att intubera redan omedelbart efter sövningen. Detta skedde i ett bättre utrustad operationssal än de vi sett tidigare, och man hade mobiliserat en överläkare som vi heller inte sett förut. Hon var väldigt angelägen om att tala om hur säkert allt skulle vara, så vi fick intrycket att hon hade hand om lillasyster för att säkerställa att inget oväntat skulle hända den här gången. För att gå in i den operationssalen fick man ta på sig en vit överdragsoverall. Vi såg ut som om vi var på väg till en rymdfärd. Säkerhetspådraget hade möjligen lite lugnande inverkan på oss, men förmodligen inte på lillasyster. Mycket ståhej verkar knappast trevligare än lite ståhej. Ett Pluto-klistermärke och ett Bamse-klistermärke hjälpte upp situationen en hel del.

Nu väntar vi på besked om hur benmärgsprovet såg ut. Det visar hur bra behandlingen har gått hittills och vilken typ av behandling som kommer att behövas framöver.