Nu börjar det bli lite mer normalt igen, ungefär som strax innan lillasyster kom in på sjukhus och fick sin diagnos. Inte var väl det helt normalt heller, men det är i alla fall något vi har sett tidigare. Hon satt med vid bordet idag när storebror och jag åt och var fullt sysselsatt med att hjälpa oss att äta. Själv lyckas hon inte äta ännu, bara lite av mammas mjölk, för magen och tarmarna har inte riktigt kommit igång. När storebror ville ha hjälp att skära sina potatisbullar, tog lillasyster kniven och skar dem i nästan lagom stora olikformade bitar. Några småbitar blev det också när potatisbullarna trilskades så att hon var tvungen att ta i ordentligt flera gånger. Sallad flyttade hon tålmodigt från en liten plastbytta till min tallrik, ärta för ärta och vitkålsbit för vitkålsbit. Fast när hon tröttnade på det vände hon byttan uppochner och bonkade på den så att salladen trillade ut på tallriken. Rationellt ska det va' när man har bättre saker för sig!
Det var väldigt fint väder idag, en fin sommardag. Från lillasysters fönster kan man se ner på en lekplats, i alla fall om man tittar lite genom ett par trädkronor som för var dag får allt större löv. Hon tittade en lång stund och tecknade sedan att hon ville gå ut. Det är fortfarande för obekvämt för henne att prata mer än enstaka ord. När jag talade om att hon inte fick gå ut idag blev hon jätteledsen. Själv blev jag också ledsen, eftersom jag vet hur mycket hon tycker om att komma ut. Hon tycker väldigt mycket om att gå ner på sta'n, gå in i mindre affärer och titta på saker och hälsa på personalen. Just det kan hon inte göra på länge nu, eftersom hon under lång tid kommer att vara så infektionskänslig att hon inte kan vistas inomhus bland främmande människor. Men komma ut till lekplatsen ska hon nog få göra inom ett par dagar. Hennes vita blodkroppar håller på att återhämta sig för fullt, så hennes infektioner ger med sig och hon blir tillräckligt bra för att vistas utomhus på ställen där det inte precis är folksamlingar.
Familjen har kunnat vara hyggligt samlad under veckoslutet, eftersom vi blev erbjudna plats på Ronald McDonald Hus som ligger precis vid sjukhuset. Inte minst har det gjort det möjligt för mamma att sova mer. Lillasyster och storebror har sett mer av varandra också, även om de har helt olika fokus för tillfället. Storebror passar på att träffa andra syskon och lite friskare sjuklingar, medan lillasyster är mer inne på att tala om ibland att hon vill komma ut ur rummet och att klaga när alla sköterskor ska pilla på henne eller hennes slangar. Träffa andra barn är väldigt svårt när man är så sjuk att man i praktiken sitter i rumsarrest. Men snart ska hon få komma ut. Bara slemhinnorna årterhämtar sig än mer, magen kommer igång och infektionerna försvinner någorlunda...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar