söndag 2 december 2012

Advent

Det här är verkligen en gravt misskött blogg. Det är inte utan att jag skäms en del för att inte underhålla trogna följare med de episoder som inträffar. Faktiskt är lillasyster så underhållande att vi lika väl kunde lagt ut henne själv som följetong. Hon skulle nog göra sig som podcast.

Nåväl, som väl är så är frånvaron av inlägg nog mest en effekt av att hälsan tiger still. Lillasyster är i mycket en normal treåring på väg mot sin fjärde födelsedag. Hon har en klar idé om vem hon är, var hon hör hemma och vad som gör henne unik. Inte minst är det slangarna (CVK och sond) som hon identifierar som eget kännemärke med starkt positiv klang. Nu besöker vi sjukhuset så sällan att hon inte längre regelbundet träffar andra som har leukemi. Faktiskt har det blivit så stort glapp att vi får påminna henne om vilka andra hon har träffat som har slangar. Det är ju kompisarna i förskolan som är i fokus nu, så de som hon träffat i omgångar på sjukhuset har verkligen hamnat i bakgrunden. Dessutom föredrog hon ju alltid att umgås med de något äldre barnen på sjukhuset, inte så mycket de jämnåriga.

En gång var fjärde vecka är vi på sjukhuset. Varannan gång är det kontroll och varannan gång är det sövning med stick i ryggen. Sticket är till för att injicera metotrexat i ryggmärgsvätskan. För att lillasyster ska veta att det är sövning på gång har vi brukat säga att hon ska åka säng. Hon åker bara säng på väg till och från operationsavdelningen. Annars har sängen alltid brukat stå still (utom vid något tillfälle när avdelningen har bytt lokaler). Numera bryr vi oss inte om att säga lillasyster ska åka säng när det är dags för sövning. Lillasyster såg själv till att den omskrivningen inte går att använda längre. Hon kör helt enkelt sin säng från barnavdelningen till operationsavdelningen själv, tillsammans med en sköterska från barnavdelningen. Det har hon gjort de två senaste gångerna. Vidhängande föräldrar ska inte köra! Även från operationsavdelningen tillbaka till barnavdelningen kör hon så mycket hon orkar. Orken brukar inte räcka riktigt hela vägen åt det hållet, eftersom hon vid det laget brukar vara jättehungrig. Man får ju inte äta eller dricka något på flera timmar innan operation. Färden tillbaka från operation till barnavdelningen brukar äga rum vid lunchtid. Då är det tid att både äta lunch och ta igen en förlorad frukost. Att alls köra sin egen säng på väg från operationsavdelningen är en verklig prestation. Även efter en god stund på uppvaket kan man vara nog så snurrig efter narkosen.

Lillasyster saknar fortfarande sjukhuset en del. Hon har varit i så god form att hon inte har behövt vara inneliggande alls sedan i somras. Senast ikväll var hon ledsen över att inte få sova på sjukhuset. I förra veckan när vi var där senast för sövning, så frågade hon om hon inte kunde få vara kvar över natten, men det gick ju tyvärr inte. Däremot så inträffade det oväntade att lillassyster gapade jättestort när läkaren bad henne öppna munnen. Tidigare har hon ju varit ovillig att göra det, men nu öppnades gapet på vid gavel och en förvånad läkare kunde titta rakt ner i halsen på lillasyster. Lillasyster vet verkligen sitt värde. Hon mindes alla tidigare böner om att hon skulle öppna munnen. Hon mindes också alla löften om vad som skulle inträffa om hon öppnade munnen. Eftersom ingen hade ställt ut något löfte just denna gång inföll heller ingen belöning. Lillasyster såg då till att strax innan det var dags för hemgång ta med sig mamma och söka upp sjuksköterskan som var med för att påpeka att hon var väl förtjänt av en klubba för att hon öppnat munnen så väl. Det här inträffade flera timmar efter undersökningen i fråga, eftersom lillasyster hunnit bli sövd under mellantiden.

Näst senaste gången vi var på sjukhuset var det för kontroll, inte sövning. Då var det också dags för tandläkarbesök. Det tillhör absolut inte de mer populära aktiviteterna på sjukhuset. Tidigare har det krävts mer än bara mild övertalning för att öppna munnen på stackars lillasyster vid tandläkarbesök. Den här gången lämnade jag av lillasyster och mamma vid mottagningen och åkte sedan för att parkera bilen. När jag tio minuter senare kom tillbaka låg det en tillbakalutad lillasyster i tandläkarstolen. Händerna hade hon lagt bakom nacken och benen var lojt korslagda. Hon såg ut som en världsvan dam som under en kryssning tog igen sig på soldäck. När tandsköterskan frågade om hon ville öppna munnen för att pensla lite fluor, så öppnade lillasyster artigt munnen för några penseldrag.

För övrigt har livet gått sin gilla gång. Lillasyster har varit ganska mycket på sin skola under hösten, men under november har hon fått vara hemma en hel del. Mest är det till följd av infektioner som har gått på skolan. Under de senaste två veckorna har det mest varit streptokocker (t. o. m. i form av scharlakansfeber) och magsjuka. Själv hade jag magsjuka i veckan som gick, så båda barnen var tvugna att vara hemma för att inte riskera att föra magsjukan vidare till skolorna. Vi lyckades dock separera sjuk förälder från övriga familjen så väl att ingen annan blev sjuk. Eftersom det inte var något av barnen som ville ha magsjuka så var det lätt att övertyga dem om att inte använda samma toalett som sin sjuka pappa.

Efter det mörka vädret under hösten så närmar vi oss ljusare tider. De senaste dygnen när kylan har kommit så har det blivit så mycket ljusare på dagarna att man spontant undrar vad som hänt. Här i Alingsås har vi ju haft de väl förspänt med Ljus i Alingsås under oktober månad. Trots det förfärliga vädret (regn i någon form huvuddelen av kvällarna) så var det en hel hoper paraplyer ute mest hela tiden från sexsnåret till framåt klockan åtta varje kväll under den tiden som evenemanget varade. I år gick ljusslingan precis utanför vårat hus. Lillasyster blev väldigt förtjust i att gå ut och titta på ljus, gärna avslutat med att slinka in på ett cafés uteservering. Vi saknade ljuset mycket när evenemanget var över. Det är först nu när vi åter sett solen flera dagar i streck och julpyntet på sta'n kommit på plats som mörkret åter börjar ge vika.

Med advent kommer en och annan märklig aktivitet på sta'n. Det ska krönas Lucia, pratas med tomtar, dansas kring granar. Det är given högsäsong för folklivsforskare som i Olaus Magnus efterföljd för omvärlden vill teckna ner de märkliga sederna i den höga nord. Idag var det tomteparad. Förutom tomtarna och tomteklädd musikkår paraderade en nytillträdd Lucia med tärnor, några idrottsföreningar och nattvandrare. Eftersom det var kväll gjorde sig nattvandrarnas reflexvästar rätt bra i fackelskenet. Vi kom ganska lagom till slutet på paraderandet, alltså när tomtar, musiker, Lucia med följe kom tillbaka till torget för  sångstund och annan underhållning. Så småningom kom conferencieren fram till frågan om det var någon som ville dansa kring granen. Det stod verkligen en stor gran mitt på torget. Lillasyster tvekade inte alls, hon var något 15-tal meter framför conferencieren och tittade honom rakt i ögonen (så gott det lät sig göras från åskådarplats) sträckte upp hela armen och ropade ett klart och glatt JA! Bland övriga publiken hördes mest ett lågt mummel.

Lillasyster har inte haft mycket tillfällen att dansa ringlekar i publik miljö. Som var och en kan se av andra inlägg i den här bloggen var det helt uteslutet att hon skulle göra någon dansinsats vid midsommar förra året. Då höll hon på att lära sig gå efter tiden under intensivvård. Vid adventstid förra året hade hon ascites och var inte i form för ringlekar. Dessutom var vädret inte nådigt då, så dansen kring granen blåste väl mest bort just den dagen i alla fall. Vid senaste midsommar började lillasyster få upp ögonen för ringlekarnas charm. Hon var fascinerad när hon förstod att man kunde gå, skutta, hoppa, snurra och ringla sig runt en majstång. Hon verkade mest besviken över att ingen i förväg talat om för henne hur man skulle göra, så efter några turer tog hon en paus för att överblicka läget. Sedan dess har hon kollat in hur man ska bete sig vid dessa exotiska  tillställningar. En oändlig mängd publicerade videosnuttar på nätet ger oanade möjligheter för vilken treåring som helst med socialt gehör att ta till sig andemeningen med ringlekar till nästa tillfälle att själv delta bjuds. Faktiskt har jag aldrig sett någon ta till sig grunderna i turerna så fort som lillasyster gjorde idag, parat med en otvungen samverkan med för henne okända människor (om än med pappa på andra sidan). Efter bara en kort stund förutsåg hon vad som skulle hända. Hon ställde om mellan turerna med mycket god timing snabbare än de flesta. Efter några minuter hade hon identifierat några personer som hon imiterade rörelserna från (inte bara pappa och tomtan som var lekledare). Hon samverkade med ringgrannarna efter de olika turena och fattade händer innan hon ringlade iväg i ringleken. Lillasyster har en utvecklinghastighet på det området som får de flesta kyliga nordbor att verka hämmade. Hon har nått en nivå på ringlekandet som jag själv inte var i närheten av under hela min uppväxt.