Hemmet känns tomt utan lillasyster och mamma. Det blir mycket lägre ljudnivå när det bara är ett litet gulligt barn som försöker prata samtidigt. Antalet aktiviteter som pågår samtidigt är plötsligt nere i bara en eller två, istället för ivriga barn som försöker göra flera saker på en gång samtidigt som föräldrarna försöker få dagens bestyr gjorda. När det bara är storebror och pappa tillsammans passar storebror på att komplettera sin världsbild på det övergripande planet. I skolan har de gått igenom hur jorden bildades. De har nog också sagt något om livets uppkomst. Hur som helst är storebror fullt upptagen med att sortera in att dinosaurier dött ut för länge sedan (utom de som utvecklades till dagens fåglar) och att det sedan kom människor. Ordningen var ju helt korrekt, men det var nog ett litet glapp på mer än 60 miljoner år, även om man räknar tidiga hominider som människor. Just nu håller de där 60 till 65 miljoner åren på att forma sig i storebrors värld, så nu kom frågan upp vad däggdjur är för något egentligen. Eftersom däggdjur är djur som dricker sin mammas mjölk, så är det helt klart att lillasyster fram till för några månader sedan var ett fullfjädrat däggdjur. Egenskapen att föda barn och livnära dem genom en moderkaka innan födseln har vi egentligen inte gått in på mer än helt hastigt, men idag kom storebror in på det ämnet från andra hållet. Han undrade vilka djur som var äggdjur, alltså som lägger ägg i en eller annan form. Jag började räkna upp äggdjur från näbbdjur, via fåglar, reptiler, groddjur, fiskar till insekter. Någonstans där började jag inse att ägg-konceptet (utveckling av ägg utanför kroppen) var tämligen allmänt förekommande vid fortplantning bland andra djur än däggdjur. Vi behövde inte gå in på övriga leddjur (annat än insekter), maskar, blötdjur eller andra konstiga djur för att enas om det. Svampdjur har jag verkligen lite dålig kläm på, men visst kallas väl de honliga könscellerna ägg där också? Men vad ett befruktat svamp-ägg kallas har jag verkligen aldrig brytt mig om att ta reda på. Storebror frågade om alla djur som inte är däggdjur är äggdjur. Ormar som föder småormar kände jag ju till, så visst finns det sådana, men i stora drag bestämde vi oss för att alla djur egentligen var antingen däggdjur eller äggdjur, utom näbbdjuret som både lägger ägg och dricker mjölk. Så nu är världen indelad i däggdjur, äggdjur och näbbdjur, så får vi väl komplettera med fler undantag så småningom. Myrpiggsvinen kanske blir ledsna om de inte får vara med bland näbbdjuren.
För övrigt slog det mig någon gång för flera år sedan att science fiction-genren (såvitt jag vet) helt har missat att beskriva representanter för främmande civilisationer som äggdjur. Visst vore det väl intressant att se en SF-film där folk knatade omkring med klimatreglerade behållare med sina ägg, så att de slipper ligga och ruva på dem? Eller att man hade särskilda kläckninganstalter där man lämnade in sina ägg? Visst hade väl det varit naturligt att visa sådana vardagsscener om man ändå väljer att ha varelser som liknar reptiler som huvudpersoner?
Lillasyster får stanna lite till på sjukhuset för observation. Febern har gått ner, men det kan vara en effekt av den paracetamol hon fått. Som vanligt är hon pigg och glad, nu utan spår av feberfantasier när man pratar med henne.
torsdag 28 februari 2013
onsdag 27 februari 2013
Febertopp utan formsvacka
Idag var en pigg och glad lillasyster trött. Hon sa att hon hade ont i ryggen och behövde vila lite, så hon letade fram en kudde och la sig tillrätta för att vila en stund. Lite senare fick hon lite feber, men piggnade liksom till och ville vara uppe och röra på sig, t. o. m. dansa. Febern tilltog, så det var dags att samla ihop familjen så att vi kunde åka till sjukhuset. Storebror var på simskola med mamma, och pappa var på jobbet. Lillasyster själv var hos en god vän till familjen.
På väg till sjukhuset var lillasyster aktiv och pratade, men pratet var ibland på gränsen till feberfantasier. Efter en stunds slumrande i bilen kvittrade lillasyster igång igen, fortfarande på gränsen till feberfantasier ibland. Väl framme hade febern ökat till strax under 40 grader. Efter en hoper blodprover så dök det upp en läkare. Han meddelade att de provresultat som kommit inte visade något speciellt. Infektionen hade alltså inte hunnit ge något påtagligt resultat i immunförsvaret. Valet stod mellan att påbörja antibiotikabehandling omedelbart eller vänta till morgonen för att om möjligt få bättre klarhet i vad för typ av infektion det kunde vara.
Lillasyster är väldigt samarbetsvillig vid läkarundersökningar. Numera gapar hon som ett helt lejon när läkaren vill titta i mun. Efteråt påpekade hon för säkerhets skull för mamma att hon tyckte att hon borde ha en klubba för att hon gapat så fint. När läkaren fick korn på det, gick han själv och hämtade en till henne, för han hade fått syn på var det fanns ett klubbförråd på avdelningen.
Vi får väl se hur länge lillasyster blir kvar på sjukhuset, men det brukar bli ett par nätter i alla fall.
På väg till sjukhuset var lillasyster aktiv och pratade, men pratet var ibland på gränsen till feberfantasier. Efter en stunds slumrande i bilen kvittrade lillasyster igång igen, fortfarande på gränsen till feberfantasier ibland. Väl framme hade febern ökat till strax under 40 grader. Efter en hoper blodprover så dök det upp en läkare. Han meddelade att de provresultat som kommit inte visade något speciellt. Infektionen hade alltså inte hunnit ge något påtagligt resultat i immunförsvaret. Valet stod mellan att påbörja antibiotikabehandling omedelbart eller vänta till morgonen för att om möjligt få bättre klarhet i vad för typ av infektion det kunde vara.
Lillasyster är väldigt samarbetsvillig vid läkarundersökningar. Numera gapar hon som ett helt lejon när läkaren vill titta i mun. Efteråt påpekade hon för säkerhets skull för mamma att hon tyckte att hon borde ha en klubba för att hon gapat så fint. När läkaren fick korn på det, gick han själv och hämtade en till henne, för han hade fått syn på var det fanns ett klubbförråd på avdelningen.
Vi får väl se hur länge lillasyster blir kvar på sjukhuset, men det brukar bli ett par nätter i alla fall.
tisdag 26 februari 2013
Långväga utflykt
Är man cancersjuk kan man få vara med om alla möjliga konstiga saker. En del är mer positiva än andra. Lillasyster åkte i början på förra veckan ända till Stockholm. Det är första gången sedan hon blev sjuk som hon har rest så långt. Hon reste dit för ett alldeles särskilt ärofullt uppdrag. Hon blev fotograferad för Barncancerfondens räkning. Nu när lillasyster närmar sig slutet på sin behandling ger hon sitt bidrag för att andra barn med cancer ska kunna få det bättre.
Det började med ett upprop som Barncancerfonden gjorde på Facebook, där man efterlyste familjer som ville medverka med text och bild i kommande insamlingskampanjer. Utan att ha talat med lillasyster bestämde vi föräldrar oss för att anmäla vårt intresse. Efter lite inledande kommunikation om vem lillasyster är, så föll det lite i glömska eftersom vi hade annat för oss. Faktiskt hann vi inte ens riktigt prata med lillasyster om saken, förrän vi någon vecka innan hennes födelsedag fick höra att hon kunde medverka om vi fortfarande var intresserade. Så mitt bland födelsedagsförberedelser, hälsokontroller och föräldramöten skulle vi prata med lillasyster om hon ville vara med på bilder för Barncancerfondens räkning. Hon hade sedan tidigare lite hum om Barncancerfonden och att de har bekostat roliga saker på sjukhuset. Nu fick hon också höra mer om att de bidrar till att man vet hur hon ska ta mediciner för att bli frisk. Lillasyster blev riktigt intresserad och verkade först tycka det var en bra idé att bli fotograferad, men när vi till sist frågade henne om hon ville vara med på bild så blev det ett bestämt nej. Vi blev riktigt förvånade, men lillasyster var så säker på sin sak att vi lämnade det därhän för den dagen.
Även om lillasyster kan vara lite blyg, så brukar hon tycka riktigt bra om att vara med på bild och att vara med när det händer saker, så vi anade att det var något särskilt som gjorde att hon inte ville vara med på fotografering för Barncancerföreningen. När vi frågade henne nästa dag, så visade det sig att något barn på hennes skola hade talat om för henne att hon var ful, förmodligen för att hon har slang (sonden som finns tejpad längs kinden). Vi kunde försäkra henne om att de som skulle fotografera tycker att hon är fin och gärna vill fotografera just henne. Lillasyster blev riktigt glad och ville gärna vara med på bilderna. Just då var det mycket för att det skulle kunna bli fina bilder, men senare har hon särskilt nämnt att hon kan hjälpa andra barn. Fast något var hon förbryllad över att inget av barnen hon såg på den hittillsvarande kampanjen (den med de blå stolarna) hade slang. Faktiskt hade vi frågan om slangen uppe med Barncancerföreningen, om de tyckte att det var en fördel om lillasyster var utan slang på bilderna. Svaret blev att har hon slang så har hon. De har alltså samma inställning som lillasyster själv. Vill man ha en pigg och glad lillasyster så blir det lillasyster med vidhängande slang.
Nåväl, på måndagen i förra veckan åkte vi till Stockholm med tåg. Faktiskt var det första gången sedan lillasyster blev sjuk som vi använde allmänna kommunikationsmedel. Alternativet att köra bil var verkligen inte lockande, eftersom körtiden skulle bli mer än dubbelt så lång som med tåget. För övrigt skulle det bara vara bökigt att ta sig fram inom Stockholm eftersom vi skulle behövt ta oss fram vid tider och platser då det är köer. Att ha lillasyster med på tåg till Stockholm var OK sett till infektionsrisken, men däremot var vi lite brydda hur vi skulle göra på plats i Stockholm, för vi behövde förflytta oss mellan centrum och hotellet vid Älvsjö och därifrån till en skola på Söder där fotograferingen skulle äga rum. Till slut valde vi att satsa på att åka pendeltåg. Infektionsrisken måste hanteras, även om lillasyster inte längre är så väldigt känslig. Pendeltåg i Stockholm har ju ett stort antal resenärer som kan vara nog så sammanpackade och förkylda, i all synnerhet vid den här tiden på året. Jättebra miljö för infektioner att spridas alltså, men lillasyster kan sitta bakom regnskydd i sin vagn. Det skyddar i alla fall mot hosta och nysningar. Lillasyster har rutin på att sitta i vagnen bakom regnskydd. Det har hon gjort sedan hon var mer infektionskänslig än nu, om vi har behövt gå in i någon affär eller så. Däremot tycker hon inte om det och hon är snabbt framme för att buffa bort regnskyddet så fort man kommer ut från farligt område.
Resan upp till Stockholm gick bra, även om både mamma och storebror kände av lite illamående i det gungande tåget. På väg från stationen promenerade vi genom Gamla Stan, så storebror kunde återse de pingvinrutchkanor (stuprör) som han hittade där för flera år sedan. Han hade fått en låda med lego där pingviner skulle hoppa genom böjda rör. I Gamla Stan fann han en massa liknande rör, så han undrade den gången varför det var pingvinrutchkanor på husen där.
Väl framme på hotellet, Rica hotel i Älvsjö, fick vi ett av de bästa rummen, en svit med jättestor Alfons Åberg-docka och en våningssäng som såg ut som om Alfons själv hade snickrat på den. Det var Barncancerfonden som stod för logit, men jag är tämligen säker på att de inte betalar för så fint boende, utan att det snarare var hotellet som sponsrade just detta flotta boende för lillasysters skull. Både lillasyster och storebror var väldigt förtjusta i att man kunde springa runt, runt i sviten mellan de båda rummen genom två dörröppningar. Våningssäng var jättepopulärt också. De hann inte tröttna på att klättra upp och ner i den under den tid vi var där. Lillasyster sysselsatte sig också mycket med pyssel som de hade fått i en liten påse vid incheckningen. Ett sudoku blev något av en favorit. Hon färglade noggrant alla siffrorna.
Eftersom vi bodde på 15:e våningen hade vi bra utsikt över tågen som gick ett par hundra meter bort. Vi hade läst att det skulle finnas en Alfons lekavdelning någonstans, så vi gick ner och frågade efter den. Tyvärr var den undanstuvad, eftersom den använder utrymmen som också används för mässan eller utställningar. Två något snopna barn lommade iväg och utforskade de utrymmen de kom åt. De kom förbi ett ställ med små alfonsdockor och lite annat där de började plocka för sig, tills vi påpekade att man behövde betala för sakerna om man skulle ta dem. Jaha, sa en lite förvånad lillasyster, så satte de snällt tillbaka allt igen. Ytterligare någon någon minuts snokande ledde till att de hittade en rejäl laddning leksaker som hade landat under en trappa. Det var ju ett perfekt lekutrymme, om man nu bara var två som skulle leka. Den lekhörnan var lika barnvänlig som den var otillräckligt marknadsförd, omöjlig som den var att se om man inte var två nyfikna barn på utflykt i varje skrymsle i lobbyn. Efter lite mat (bra barnmatsedel fanns det) så var det dags för nya äventyr. Storebror ville ta trapporna upp till 15:e våningen. Supersnabb hiss var inte tillräckligt roligt. Så vi började gå i trappor. Även lillasyster ville springa uppför i 15 våningar. Vi blev faktiskt lite nyfikna på hur långt en lillasyster med hb-värde kring 110 kunde orka, men vi fick inget bra svar på frågan, för det var en låst dörr vid trappan upp från tredje våningen. Vår nyckel i form av plastkort dög inte för att öppna den dörren, så det blev att åka snabb hiss i alla fall.
Förmiddagen nästa dag var det dags för fotografering. Den skulle äga rum på Eriksdalsskolan på Söder. Vi lyckades stiga upp så tidigt att vi hann med att äta frukost, packa ihop alla saker och sedan leka en stund under trappan innan det var dags att knata iväg till tåget. Färden till Södra Station gick bra, fast det var lite trångt på tåget. Skolan hittade vi utan problem. Det var ju bara få några hundra meters promenad från stationen. Sista biten av vägen gick riktigt fort, för det var rena iskanan utför något som kallas Rackarbacken. Men vilken stor skola det var. Det hade varit helt omöjligt att gissa vart man skulle ta vägen, om man inte kunnat ringa och fråga. Vi letade oss fram till rätt ingång och hamnade i en lång korridor med ett par förskoleklasser och en eller två andraklasser. Ganska snart hade storebror funnit sig tillrätta med några jämnåriga vid ett fotbollsspel. Lillasyster utforskade omgivningerna lite mer försiktigt. Det fanns ju heller inte några jämnåriga till henne, utom några andra barn som skulle medverka i fotograferingen. Egentligen var det inte riktigt bra miljö för en något infektionskänslig lillasyster, för det var för mycket folk på liten yta. Hon fick undvika ett par kuddrum, men annars fick vi ändå låta henne röra sig ganska fritt.
Förberedelserna för fotograferingen tog sin lilla tid. Eftersom lillasyster var en av huvudpersonerna skulle hon synas bra. Vi hade fått lite råd kring hur hon skulle vara klädd, men vi hade för säkerhets skull tagit med en hel del av hennes färgglada kläder, så att vi säkert skulle kunna hitta något bland hennes egna kläder som gick att använda. Det var en tjej med som hade i uppgift att vid behov hjälpa till att klä barnen som skulle medverka. Lillasyster kunde använda en av sina favoritklänningar och fick låna ett par färgstarka strumpbyxor. I väntan på att hon skulle fotograferas gick hon omkring i korridoren. Det fanns en del intressant att titta på, som två terrarier. I det ena bodde sköldpaddorna Skalman och Lille Skutt. I det andra bodde en orm. Gott om barn som tillhörde skolan var det också. De tittade nyfiket på oss besökare. De hade hört att vi var där för fotografering. Lillasyster mötte två tjejer som spontant utbrast "Men vad söt du är!" när lillasyster skruvade på sig och tittade ner sa de till mig "Hon är ju jättesöt!". Lillasyster, på väg att bli liten fotostjärna, blev än mer generad, men förmodligen också glad. Efteråt sa hon att hon blev blyg för tjejerna när de sa så. Det var något helt annat än att höra att man var ful för att man har slang!
Fotograferingen tog sin tid. Lillasyster fick vänta en stund innan hon skulle medverka, men när det väl var dags så gick hon in i det med visst allvar, kanske mer allvar än vad stunden egentligen krävde. Det tog lite tid innan hennes mer normala spontanitet trängde fram. Hon verkade faktiskt inte hinna tröttna på fotograferingen, trots att den varade rätt länge och pågick i några omgångar. Bäst gick det nog när det inte var några föräldrar med. Allra bäst verkade det gå när lillasyster och en annan huvudperson skulle agera växelvis. Det verkar som om de lärde av varandras sätt att agera. Det ska bli väldigt intressant att se vad resultatet blir av det hela.
När fotograferingen var avslutad så var det dags för oss att åka till tåget för att åka hem igen. Vi blev avtackade med intressanta böcker och några gosedjur, så nu har lillasysters stickade katt fått sällskap med en katt från Barncancerfonden också.
Som väl var hade vi haft tillgång till fika och mat, så vi hade hunnit äta lite mellan de sista fotoomgångarna. Storebror åt friskt av pizza som hade landat när det blev lunchdags, medan lillasyster föredrog kex med margarin, mjölk, smörgås och mer mjölk. Tyvärr visade det sig att lillasysters mage kom i olag när vi satt på tåget. Det verkar vara något med de gungande tågen (med aktiv korglutning) som gör att maginnehåll inte alltid stannar på plats. När mjölken väl hade lämnat magen så blev utrymmet raskt fyllt med nästan en hel stor chokladmuffins och varm choklad.
Även om det var roligt att vara iväg till Stockholm för fotografering var det verkligen skönt att komma hem igen. Det var en bra utflykt, den längsta vi gjort sedan lillasyster startade sin behandling för snart två år sedan. Det var verkligen jätteroligt att vi fick möjlighet att medverka. Det passade nog lillasyster bra att göra det här nu. Hoppas att resultatet blir bra och att det verkligen hjälper Barncancerfondens kampanjande framöver.
Det började med ett upprop som Barncancerfonden gjorde på Facebook, där man efterlyste familjer som ville medverka med text och bild i kommande insamlingskampanjer. Utan att ha talat med lillasyster bestämde vi föräldrar oss för att anmäla vårt intresse. Efter lite inledande kommunikation om vem lillasyster är, så föll det lite i glömska eftersom vi hade annat för oss. Faktiskt hann vi inte ens riktigt prata med lillasyster om saken, förrän vi någon vecka innan hennes födelsedag fick höra att hon kunde medverka om vi fortfarande var intresserade. Så mitt bland födelsedagsförberedelser, hälsokontroller och föräldramöten skulle vi prata med lillasyster om hon ville vara med på bilder för Barncancerfondens räkning. Hon hade sedan tidigare lite hum om Barncancerfonden och att de har bekostat roliga saker på sjukhuset. Nu fick hon också höra mer om att de bidrar till att man vet hur hon ska ta mediciner för att bli frisk. Lillasyster blev riktigt intresserad och verkade först tycka det var en bra idé att bli fotograferad, men när vi till sist frågade henne om hon ville vara med på bild så blev det ett bestämt nej. Vi blev riktigt förvånade, men lillasyster var så säker på sin sak att vi lämnade det därhän för den dagen.
Även om lillasyster kan vara lite blyg, så brukar hon tycka riktigt bra om att vara med på bild och att vara med när det händer saker, så vi anade att det var något särskilt som gjorde att hon inte ville vara med på fotografering för Barncancerföreningen. När vi frågade henne nästa dag, så visade det sig att något barn på hennes skola hade talat om för henne att hon var ful, förmodligen för att hon har slang (sonden som finns tejpad längs kinden). Vi kunde försäkra henne om att de som skulle fotografera tycker att hon är fin och gärna vill fotografera just henne. Lillasyster blev riktigt glad och ville gärna vara med på bilderna. Just då var det mycket för att det skulle kunna bli fina bilder, men senare har hon särskilt nämnt att hon kan hjälpa andra barn. Fast något var hon förbryllad över att inget av barnen hon såg på den hittillsvarande kampanjen (den med de blå stolarna) hade slang. Faktiskt hade vi frågan om slangen uppe med Barncancerföreningen, om de tyckte att det var en fördel om lillasyster var utan slang på bilderna. Svaret blev att har hon slang så har hon. De har alltså samma inställning som lillasyster själv. Vill man ha en pigg och glad lillasyster så blir det lillasyster med vidhängande slang.
Nåväl, på måndagen i förra veckan åkte vi till Stockholm med tåg. Faktiskt var det första gången sedan lillasyster blev sjuk som vi använde allmänna kommunikationsmedel. Alternativet att köra bil var verkligen inte lockande, eftersom körtiden skulle bli mer än dubbelt så lång som med tåget. För övrigt skulle det bara vara bökigt att ta sig fram inom Stockholm eftersom vi skulle behövt ta oss fram vid tider och platser då det är köer. Att ha lillasyster med på tåg till Stockholm var OK sett till infektionsrisken, men däremot var vi lite brydda hur vi skulle göra på plats i Stockholm, för vi behövde förflytta oss mellan centrum och hotellet vid Älvsjö och därifrån till en skola på Söder där fotograferingen skulle äga rum. Till slut valde vi att satsa på att åka pendeltåg. Infektionsrisken måste hanteras, även om lillasyster inte längre är så väldigt känslig. Pendeltåg i Stockholm har ju ett stort antal resenärer som kan vara nog så sammanpackade och förkylda, i all synnerhet vid den här tiden på året. Jättebra miljö för infektioner att spridas alltså, men lillasyster kan sitta bakom regnskydd i sin vagn. Det skyddar i alla fall mot hosta och nysningar. Lillasyster har rutin på att sitta i vagnen bakom regnskydd. Det har hon gjort sedan hon var mer infektionskänslig än nu, om vi har behövt gå in i någon affär eller så. Däremot tycker hon inte om det och hon är snabbt framme för att buffa bort regnskyddet så fort man kommer ut från farligt område.
Resan upp till Stockholm gick bra, även om både mamma och storebror kände av lite illamående i det gungande tåget. På väg från stationen promenerade vi genom Gamla Stan, så storebror kunde återse de pingvinrutchkanor (stuprör) som han hittade där för flera år sedan. Han hade fått en låda med lego där pingviner skulle hoppa genom böjda rör. I Gamla Stan fann han en massa liknande rör, så han undrade den gången varför det var pingvinrutchkanor på husen där.
Väl framme på hotellet, Rica hotel i Älvsjö, fick vi ett av de bästa rummen, en svit med jättestor Alfons Åberg-docka och en våningssäng som såg ut som om Alfons själv hade snickrat på den. Det var Barncancerfonden som stod för logit, men jag är tämligen säker på att de inte betalar för så fint boende, utan att det snarare var hotellet som sponsrade just detta flotta boende för lillasysters skull. Både lillasyster och storebror var väldigt förtjusta i att man kunde springa runt, runt i sviten mellan de båda rummen genom två dörröppningar. Våningssäng var jättepopulärt också. De hann inte tröttna på att klättra upp och ner i den under den tid vi var där. Lillasyster sysselsatte sig också mycket med pyssel som de hade fått i en liten påse vid incheckningen. Ett sudoku blev något av en favorit. Hon färglade noggrant alla siffrorna.
Eftersom vi bodde på 15:e våningen hade vi bra utsikt över tågen som gick ett par hundra meter bort. Vi hade läst att det skulle finnas en Alfons lekavdelning någonstans, så vi gick ner och frågade efter den. Tyvärr var den undanstuvad, eftersom den använder utrymmen som också används för mässan eller utställningar. Två något snopna barn lommade iväg och utforskade de utrymmen de kom åt. De kom förbi ett ställ med små alfonsdockor och lite annat där de började plocka för sig, tills vi påpekade att man behövde betala för sakerna om man skulle ta dem. Jaha, sa en lite förvånad lillasyster, så satte de snällt tillbaka allt igen. Ytterligare någon någon minuts snokande ledde till att de hittade en rejäl laddning leksaker som hade landat under en trappa. Det var ju ett perfekt lekutrymme, om man nu bara var två som skulle leka. Den lekhörnan var lika barnvänlig som den var otillräckligt marknadsförd, omöjlig som den var att se om man inte var två nyfikna barn på utflykt i varje skrymsle i lobbyn. Efter lite mat (bra barnmatsedel fanns det) så var det dags för nya äventyr. Storebror ville ta trapporna upp till 15:e våningen. Supersnabb hiss var inte tillräckligt roligt. Så vi började gå i trappor. Även lillasyster ville springa uppför i 15 våningar. Vi blev faktiskt lite nyfikna på hur långt en lillasyster med hb-värde kring 110 kunde orka, men vi fick inget bra svar på frågan, för det var en låst dörr vid trappan upp från tredje våningen. Vår nyckel i form av plastkort dög inte för att öppna den dörren, så det blev att åka snabb hiss i alla fall.
Förmiddagen nästa dag var det dags för fotografering. Den skulle äga rum på Eriksdalsskolan på Söder. Vi lyckades stiga upp så tidigt att vi hann med att äta frukost, packa ihop alla saker och sedan leka en stund under trappan innan det var dags att knata iväg till tåget. Färden till Södra Station gick bra, fast det var lite trångt på tåget. Skolan hittade vi utan problem. Det var ju bara få några hundra meters promenad från stationen. Sista biten av vägen gick riktigt fort, för det var rena iskanan utför något som kallas Rackarbacken. Men vilken stor skola det var. Det hade varit helt omöjligt att gissa vart man skulle ta vägen, om man inte kunnat ringa och fråga. Vi letade oss fram till rätt ingång och hamnade i en lång korridor med ett par förskoleklasser och en eller två andraklasser. Ganska snart hade storebror funnit sig tillrätta med några jämnåriga vid ett fotbollsspel. Lillasyster utforskade omgivningerna lite mer försiktigt. Det fanns ju heller inte några jämnåriga till henne, utom några andra barn som skulle medverka i fotograferingen. Egentligen var det inte riktigt bra miljö för en något infektionskänslig lillasyster, för det var för mycket folk på liten yta. Hon fick undvika ett par kuddrum, men annars fick vi ändå låta henne röra sig ganska fritt.
Förberedelserna för fotograferingen tog sin lilla tid. Eftersom lillasyster var en av huvudpersonerna skulle hon synas bra. Vi hade fått lite råd kring hur hon skulle vara klädd, men vi hade för säkerhets skull tagit med en hel del av hennes färgglada kläder, så att vi säkert skulle kunna hitta något bland hennes egna kläder som gick att använda. Det var en tjej med som hade i uppgift att vid behov hjälpa till att klä barnen som skulle medverka. Lillasyster kunde använda en av sina favoritklänningar och fick låna ett par färgstarka strumpbyxor. I väntan på att hon skulle fotograferas gick hon omkring i korridoren. Det fanns en del intressant att titta på, som två terrarier. I det ena bodde sköldpaddorna Skalman och Lille Skutt. I det andra bodde en orm. Gott om barn som tillhörde skolan var det också. De tittade nyfiket på oss besökare. De hade hört att vi var där för fotografering. Lillasyster mötte två tjejer som spontant utbrast "Men vad söt du är!" när lillasyster skruvade på sig och tittade ner sa de till mig "Hon är ju jättesöt!". Lillasyster, på väg att bli liten fotostjärna, blev än mer generad, men förmodligen också glad. Efteråt sa hon att hon blev blyg för tjejerna när de sa så. Det var något helt annat än att höra att man var ful för att man har slang!
Fotograferingen tog sin tid. Lillasyster fick vänta en stund innan hon skulle medverka, men när det väl var dags så gick hon in i det med visst allvar, kanske mer allvar än vad stunden egentligen krävde. Det tog lite tid innan hennes mer normala spontanitet trängde fram. Hon verkade faktiskt inte hinna tröttna på fotograferingen, trots att den varade rätt länge och pågick i några omgångar. Bäst gick det nog när det inte var några föräldrar med. Allra bäst verkade det gå när lillasyster och en annan huvudperson skulle agera växelvis. Det verkar som om de lärde av varandras sätt att agera. Det ska bli väldigt intressant att se vad resultatet blir av det hela.
När fotograferingen var avslutad så var det dags för oss att åka till tåget för att åka hem igen. Vi blev avtackade med intressanta böcker och några gosedjur, så nu har lillasysters stickade katt fått sällskap med en katt från Barncancerfonden också.
Som väl var hade vi haft tillgång till fika och mat, så vi hade hunnit äta lite mellan de sista fotoomgångarna. Storebror åt friskt av pizza som hade landat när det blev lunchdags, medan lillasyster föredrog kex med margarin, mjölk, smörgås och mer mjölk. Tyvärr visade det sig att lillasysters mage kom i olag när vi satt på tåget. Det verkar vara något med de gungande tågen (med aktiv korglutning) som gör att maginnehåll inte alltid stannar på plats. När mjölken väl hade lämnat magen så blev utrymmet raskt fyllt med nästan en hel stor chokladmuffins och varm choklad.
Även om det var roligt att vara iväg till Stockholm för fotografering var det verkligen skönt att komma hem igen. Det var en bra utflykt, den längsta vi gjort sedan lillasyster startade sin behandling för snart två år sedan. Det var verkligen jätteroligt att vi fick möjlighet att medverka. Det passade nog lillasyster bra att göra det här nu. Hoppas att resultatet blir bra och att det verkligen hjälper Barncancerfondens kampanjande framöver.
måndag 25 februari 2013
Jättesjuk skola
Idag var det väl att lillasyster inte gick till sin föskola. Det var inte så många andra barn som gjorde heller faktiskt, för de flesta var hemma antingen för att de var sjuka eller för att de inte ville bli sjuka. I lillasysters fall var det någonstans mitt emellan. Hon är lite grann snuvig och något rosslig i halsen. Under förra veckan var hon hemma för att vi hörde om för mycket infektioner på skolan, bl. a. magsjuka, så vi ville helst höra att ordningen återställts innan hon kunde gå tillbaka till skolan igen.
Under eftermiddagen idag kom det ett epostmeddelande från skolan som klargjorde att ordningen inte alls återställts. Några av de barn som hade dykt upp visade sig ha magsjuka, så dagen hade till stor del spenderats till sanering. Allt möjligt och omöjligt hade spritats (även pilliga legobitar) och husgeråden från barnens leksakskök hade åkt in i det riktiga kökets diskmaskin. De fåtaliga kvarvarande barnen fick en extra genomgång av alla de tillfällen då man ska tvätta händer, vid toalettbesök, efter utevistelse, före måltid etc.
Återigen, alla vid lillasysters skola och andra skolor, var snälla och respektera att i familjer där magsjuka förekommer så får ingen gå till skolan förrän tidigast 48 timmar efter senaste gången som någon i familjen kräkts. Den som inte respekterar det bidrar till att förlänga magsjukesäsongen.
Under eftermiddagen idag kom det ett epostmeddelande från skolan som klargjorde att ordningen inte alls återställts. Några av de barn som hade dykt upp visade sig ha magsjuka, så dagen hade till stor del spenderats till sanering. Allt möjligt och omöjligt hade spritats (även pilliga legobitar) och husgeråden från barnens leksakskök hade åkt in i det riktiga kökets diskmaskin. De fåtaliga kvarvarande barnen fick en extra genomgång av alla de tillfällen då man ska tvätta händer, vid toalettbesök, efter utevistelse, före måltid etc.
Återigen, alla vid lillasysters skola och andra skolor, var snälla och respektera att i familjer där magsjuka förekommer så får ingen gå till skolan förrän tidigast 48 timmar efter senaste gången som någon i familjen kräkts. Den som inte respekterar det bidrar till att förlänga magsjukesäsongen.
lördag 16 februari 2013
Mer födelsedagsfirande
Lillasyster blev firad ännu mer idag, lördagen efter sin födelsedag, med ännu en mäktig tårtkreation. Mamma gjorde en fantastisk kattårta till själva födelsedagen och nu till lördagens lilla kalas blev det en stor Snövittårta! Det bästa med lördagens kalas var nog ändå att lillasyster äntligen träffade en kär vän från sjukhuset. De träffades där i november 2011, alltså mer än ett år sedan. Sedan dess har det inte blivit tillfälle trots att vi bara bor några få mil från varandra. Alla försök att träffas de första månaderna stupade på att någon hade någon infektion och att lillasyster var väldigt infektionskänslig då. Sedan hade båda föräldraparen mycket att stå i med anledning av barnens sjukdomar. En och annan natt med allt för lite sömn är tillräckligt för att ta död på alla goda föresatser att barnen ska få träffa sina vänner. En sommar med bedrövligt väder och späckat behandlingsschema för lillasyster minskade ytterligare möjligheterna att träffas under en tid när man annars kunnat hitta på roliga aktiviteter utomhus. Det är först nu som vi har haft riktig ork att åter ta tag i det här. Även denna gång fann de varandra direkt, trots en åldersskillnad på drygt sex år. Det var verkligen gott att det blev av.
Det här kalaset blir nog också ihågkommet som kalaset med återbuden. Det dök upp en envis kraftfull förkylning, en dubbelbokning och magsjuka som hinder. Lite ovant att andra också råkar ut för saker, inte bara vi. Vi får väl planera för ett icke-födelsedagskalas framöver, så att det blir tillfälle att träffas ändå.
Det här kalaset blir nog också ihågkommet som kalaset med återbuden. Det dök upp en envis kraftfull förkylning, en dubbelbokning och magsjuka som hinder. Lite ovant att andra också råkar ut för saker, inte bara vi. Vi får väl planera för ett icke-födelsedagskalas framöver, så att det blir tillfälle att träffas ändå.
torsdag 14 februari 2013
Hjärtlig födelsedag
Både lillasyster och storebror har valt att komma till världen på dagar som är lätta att komma ihåg. Storebror ville tydligen kunna fira i lugn och ro på en helgdag, så länge han befinner sig i Sverige, så han valde nationaldagen. Lillasyster, som liksom är lite mer hjärtlig, valde alla hjärtans dag.
Förra året blev lillasysters födelsedagsfirande lite snopet, eftersom hon själv befann sig på sjukhuset tillsammans med mamma. Storebror och jag var på väg dit med en tårta för att fira, när storebror blev dålig. Eftersom en illamående storebror inte kunde komma in på avdelningen, så blev det bara att vi lämnade tårtan och åkte hem igen. Den gången firade lillasyster tillsammans med sköterskorna på avdelningen till ömsesidig behållning.
Idag var hon hemma och kunde fira rejält, från sång och ett par presenter i sängen via firande på förskolan till tårta och litet kalas på eftermiddagen. Hon hade t. o. m. kunnat tjuvstarta lite igår, när hon var på sjukhuset för kontroll. Där fick hon en jätterolig present förmedlad av sköterskan på lekterapin. Apropå det så är det rent förunderligt hur många prylar som har vita katthuvuden med röd rosett och sex morrhår. Det katthuvudet dyker upp på kläder, leksaker, tårtor, precis allt en fyraåring kan komma i kontakt med.
Ett par av morgonpresenterna var en andmamma och fyra andungar på rad. Vid frukostbordet fick vi höra att andungarna ville gå ut i gatan, men att de inte fick det för andmamman. Hon hade i alla fall gott pli på dem, för de gick inte vidare.
Så här på lillasysters fyraårsdag, den första i hemmet sedan hennes behandling inleddes för snart två år sedan, är det inte utan att man reflekterar lite över andra som inte får uppleva några fler födelsedagar. Det är klart att just den person som inte får uppleva någon mer födelsedag kanske inte sörjer det, men deras anhöriga och vänner gör det desto mer. Några som lyckas uttrycka det väl är tjejerna bakom juliaresan. Kolla gärna deras film som de spelade in inför en lång cykeltur förra året som de gjorde för att samla in pengar till Barncancerfonden. Det är till största delen Barncancerfonden som finansierar forskning om barncancer i Sverige, så det är verkligen något vi sympatiserar med. Barncancerfonden bidrar också mycket till att göra sjukhusvistelser roligare och trevligare för barn och ungdomar med cancer som måste vara på sjukhus.
Vi hoppas få uppleva många födelsedagar framöver med lillasyster. Och med storebror också förstås. Snart två år med behandling mot lillasysters leukemi gör att vår känsla av odödlighet har fått sig en törn. Vi är så tacksamma för varje födelsedag vi får uppleva tillsammans.
Vi hoppas få uppleva många födelsedagar framöver med lillasyster. Och med storebror också förstås. Snart två år med behandling mot lillasysters leukemi gör att vår känsla av odödlighet har fått sig en törn. Vi är så tacksamma för varje födelsedag vi får uppleva tillsammans.
söndag 10 februari 2013
Möten med och utan barn
Vissa dagar blir närmast överaktiva. För några dagar sedan skulle lillasyster på 4-års-kontroll på BVC, storebror på hälsokontroll på sin skola. Dagen avslutades med föräldramöte på lillasysters skola. Mitt på dagen var det dessutom skjutsande av storebror och några av hans kompisar från skolan till ishallen och tillbaka en timme senare. Det blev inte mycket tid till annat alls den dagen.
Dagen började med besök på BVC. Sköterskan har vi träffat bara några få gånger tidigare, men hon är väl medveten om lillasysters sjukdom (bl. a. hade vi telefonkontakt i samband med att vi sökte vård för lillasysters leukemi och hon var den enda av de fyra sköterskor vi talade per telefon som reagerade på ett adekvat sätt). Följaktligen hade vi fått tid på morgonen innan det skulle dyka upp en massa andra barn i väntrummet. Det uppskattar vi verkligen, för att vi på så sätt kunde minska risken för att lillasyster skulle bli utsatt för någon infektion. Vi kunde se att lillasyster växte bra både med avseende på längd och vikt. Faktiskt hade hon dragit ifrån lite det senaste året, men det kan ju vara påverkat av att det gick lite långsammare ett tag dessförinnan. Hennes språkutveckling och förmåga att svara för sig har det ju just aldrig varit något problem med heller. I stort sett fick vi bekräftat vad vi redan vet, att hon är ett praktexemplar till tös, fast med leukemi.
Storebrors hälsokontroll var på sitt sätt spännande. Han var förberedd på att han skulle vägas, mätas och att vi skulle se om han kunde se något. Vi gick till skolsköterskan direkt efter det att storebror kommit tillbaka till skolan från ishallen. Hans attityd var milt uttryckt avvaktande. Han hade deklarerat att jag inte skulle kunna få upp honom på vågen. Till det svarade jag ingenting, för de senaste gångerna han har vägt sig på en bra våg (det har varit när han har varit med lillasyster till sjukhuset), så har ingen behövt få upp honom på en våg. Han har nyfiket klivit upp själv. Det visade sig att sköterskan inte alls var så mycket för att få upp någon någonstans. Hon började med att informera storebror om tystnadsplikten och fråga om han ville veta något om saker han såg i rummet. Ett par kommentarer senare ("jag har ett kylskåp där, vill du veta vad som finns där i?") så hade storebror börjat en regelrätt rundvandring av det slag han brukade göra oombedd när han var upp till två år gammal, alltså titta in i alla skåp som gick att komma in i för att se vad som fanns där. Från det var steget inte långt till att storebror genast när han hörde att sköterskan skulle kolla hans längd flyttade en stol så att han kunde dra ner mätdonet som man placerar ovanför huvudet för att se hur lång man är. Vid vågen tvekade han, eftersom det var en annan modell än på sjukhuset. Här behövde man inte trycka på en knapp eller trycka till på plattan man ska stå på, utan det var bara att kliva upp. Det hade storebror inte sett tidigare, utan han letade efter var knappen satt. Totalt varade hälsokontrollen en timme och inkluderade information om varför det var viktigt att gå på toaletten och inte försöka hålla sig, lite resonemang om fördelar med att lära sig läsa enligt katt-metoden etc. Själv försökte jag tänka efter om jag någonsin under min skoltid hade träffat en enskild skolsköterska under så lång tid som en timme, ens räknat sammanlagt vid alla tillfällen jag kommit till samma sköterska. Jag tror inte det, inte vad jag kan minnas i alla fall. Däremot har jag minne av att ha köat inför att träffa skolsköterskor avsevärt längre tid än jag sedan träffat dem.
Föräldramötet på kvällen var också intressant. Ett av mötets huvudnummer var en likabehandlingsplan. För några år sedan tror jag mer eller mindre samma sak benämndes plan mot kränkande särbehandling eller något liknande. Hur som helst så handlar det om ett systematiskt arbete för att säkerställa att inte kränkningar förekommer och om de förekommer, vilka åtgärder man då ska vidta. Inte oväntat framkom det under kvällen att ett av de vanligaste argumenten som kom fram när sakargument i en konflikt tagit slut var att "då får du inte komma på mitt kalas!". Det har vi hört några gånger hemma. Lillasyster säger det till storebror ibland, så att det förekom som ganska vanligt argument på hennes skola har vi helt enkelt förutsatt. Däremot vet vi egentligen inte om hon själv brukat använda det där. På skolan har hon nog haft en image att vara iakttagande och tämligen städad, men det beror nog mycket på att det var så hon var när allt var nytt för henne. Hon började ju förskola åtminstone ett år senare än de flesta av hennes kamrater och hade dessförinnan haft en social bas på sjukhuset där hon främst kommunicerat med vuxna människor. Sedan någon tid har hon väl förmodligen börjat delta i skolans intriger lite mer, efter att ha tagit till sig alla formella såväl som oskrivna regler. Nåväl, det framgick nu att det var dags att agera lite mer strukturerat för att förbättra samtalsklimatet och trivseln på skolan. Det verkar inte vara några stora eller ovanliga problem, men av olika skäl (byte av förskolechef, lillasysters infektionskänslighet etc.) har man måst fokusera mer på annat en tid, så det är helt enkelt dags att återvända till grundläggande förhållningssätt gentemot varandra.
Eftersom vi nu fått bekräftat från skolan att just uttrycket kring önskvärd närvaro på barnens kalas inte var ovanliga, så talade jag under veckoslutet om för lillasyster att vi hade pratat om det på föräldramötet. Dessutom talade jag om att det inte är snällt att säga så. En förvånad (förvåningen var nog mest utifrån att hon fann sig påkommen) och förlägen (första gången jag verkligen sett henne förlägen) lillasyster frågade "varför då?". Svaret blev att den som hör det kan bli ledsen och att man inte ska säga saker som gör andra ledsna. Jag fortsatte med att jag trodde att fröknarna snart skulle tala om för alla att man inte ska säga så och att man inte ska göra saker som gör andra ledsna. Nästa argument från lillasyster var obetalbart. "Men vi säger aldrig så när fröknarna är med!" Svarslös är hon ju aldrig. Just detta argument visade i alla fall att hon uppfattat en oskriven regel väldigt väl. Däremot går det inte säkert att säga om hon använder kalas-argumentet själv eller om det bara är andra som gör det (i denna sak pratade jag bara med henne om vad barnen säger, inte vem som säger vad). För övrigt är det nästan ointressant vem som gör vad om det är utbrett, för det handlar om ett generellt beteende som bör stävjas en bra bit innan det bidrar till indelningar i grupper med murar emellan, genom vilka kalas-inbjudningar aldrig kan ta sig.
För övrigt var det en sak jag själv valde att ta upp på föräldramötet på lillasysters skola, med anledning av lillasysters infektionskänslighet. Jag väljer också att nämna samma sak offentligt här, och hoppas att många läser just detta, för det är ett problem som verkar finnas på många förskolor. Det har ryktesvägen kommit till vår kännedom att det finns föräldrar som kommer med barn till skolan, när det finns syskon som är hemma med t. ex. magsjuka. Det finns klart uttalade regler om när barn bör stanna hemma, både efter egen sjukdom och vid syskons sjukdom. Orsaken till dessa regler är att man ska minska smittspridning på skolor och förskolor. Dessa regler bör absolut följas. Följer man inte reglerna blir konsekvensen att andra barn på skolan / förkolan blir smittade och deras föräldrar får stanna hemma från arbete. Dessutom blir förskolepersonalen smittad, vilket leder till förämrad pedagogoisk verksamhet. En vikarie kan sällan fullt ut ersätta en frånvarande ordinarie pedagog, utan det blir större oro i barngruppen. Det leder också, i fallet med föräldrakooperativ, till att föreningen får sämre ekonomi. Ordinarie pedagog ska ha sjuklön, samtidigt som vikarie ska avlönas. För egen del har vi inte märkt så mycket direkt av ovanstående (sämre pedagogisk verksamhet), mest därför att vi ändå håller lillasyster hemma från skolan när det går som mest infektioner, ibland veckor i taget. Däremot blir längden på hennes frånvaro direkt beroende av hur snabbt smittspridning upphör på skolan.
Hur som helst var det en mycket intressant dag med mycket information. Framör allt är det kärt besvär att börja vara mer engagerad i barnens skolsituation än på lillasysters leukemi.
Dagen började med besök på BVC. Sköterskan har vi träffat bara några få gånger tidigare, men hon är väl medveten om lillasysters sjukdom (bl. a. hade vi telefonkontakt i samband med att vi sökte vård för lillasysters leukemi och hon var den enda av de fyra sköterskor vi talade per telefon som reagerade på ett adekvat sätt). Följaktligen hade vi fått tid på morgonen innan det skulle dyka upp en massa andra barn i väntrummet. Det uppskattar vi verkligen, för att vi på så sätt kunde minska risken för att lillasyster skulle bli utsatt för någon infektion. Vi kunde se att lillasyster växte bra både med avseende på längd och vikt. Faktiskt hade hon dragit ifrån lite det senaste året, men det kan ju vara påverkat av att det gick lite långsammare ett tag dessförinnan. Hennes språkutveckling och förmåga att svara för sig har det ju just aldrig varit något problem med heller. I stort sett fick vi bekräftat vad vi redan vet, att hon är ett praktexemplar till tös, fast med leukemi.
Storebrors hälsokontroll var på sitt sätt spännande. Han var förberedd på att han skulle vägas, mätas och att vi skulle se om han kunde se något. Vi gick till skolsköterskan direkt efter det att storebror kommit tillbaka till skolan från ishallen. Hans attityd var milt uttryckt avvaktande. Han hade deklarerat att jag inte skulle kunna få upp honom på vågen. Till det svarade jag ingenting, för de senaste gångerna han har vägt sig på en bra våg (det har varit när han har varit med lillasyster till sjukhuset), så har ingen behövt få upp honom på en våg. Han har nyfiket klivit upp själv. Det visade sig att sköterskan inte alls var så mycket för att få upp någon någonstans. Hon började med att informera storebror om tystnadsplikten och fråga om han ville veta något om saker han såg i rummet. Ett par kommentarer senare ("jag har ett kylskåp där, vill du veta vad som finns där i?") så hade storebror börjat en regelrätt rundvandring av det slag han brukade göra oombedd när han var upp till två år gammal, alltså titta in i alla skåp som gick att komma in i för att se vad som fanns där. Från det var steget inte långt till att storebror genast när han hörde att sköterskan skulle kolla hans längd flyttade en stol så att han kunde dra ner mätdonet som man placerar ovanför huvudet för att se hur lång man är. Vid vågen tvekade han, eftersom det var en annan modell än på sjukhuset. Här behövde man inte trycka på en knapp eller trycka till på plattan man ska stå på, utan det var bara att kliva upp. Det hade storebror inte sett tidigare, utan han letade efter var knappen satt. Totalt varade hälsokontrollen en timme och inkluderade information om varför det var viktigt att gå på toaletten och inte försöka hålla sig, lite resonemang om fördelar med att lära sig läsa enligt katt-metoden etc. Själv försökte jag tänka efter om jag någonsin under min skoltid hade träffat en enskild skolsköterska under så lång tid som en timme, ens räknat sammanlagt vid alla tillfällen jag kommit till samma sköterska. Jag tror inte det, inte vad jag kan minnas i alla fall. Däremot har jag minne av att ha köat inför att träffa skolsköterskor avsevärt längre tid än jag sedan träffat dem.
Föräldramötet på kvällen var också intressant. Ett av mötets huvudnummer var en likabehandlingsplan. För några år sedan tror jag mer eller mindre samma sak benämndes plan mot kränkande särbehandling eller något liknande. Hur som helst så handlar det om ett systematiskt arbete för att säkerställa att inte kränkningar förekommer och om de förekommer, vilka åtgärder man då ska vidta. Inte oväntat framkom det under kvällen att ett av de vanligaste argumenten som kom fram när sakargument i en konflikt tagit slut var att "då får du inte komma på mitt kalas!". Det har vi hört några gånger hemma. Lillasyster säger det till storebror ibland, så att det förekom som ganska vanligt argument på hennes skola har vi helt enkelt förutsatt. Däremot vet vi egentligen inte om hon själv brukat använda det där. På skolan har hon nog haft en image att vara iakttagande och tämligen städad, men det beror nog mycket på att det var så hon var när allt var nytt för henne. Hon började ju förskola åtminstone ett år senare än de flesta av hennes kamrater och hade dessförinnan haft en social bas på sjukhuset där hon främst kommunicerat med vuxna människor. Sedan någon tid har hon väl förmodligen börjat delta i skolans intriger lite mer, efter att ha tagit till sig alla formella såväl som oskrivna regler. Nåväl, det framgick nu att det var dags att agera lite mer strukturerat för att förbättra samtalsklimatet och trivseln på skolan. Det verkar inte vara några stora eller ovanliga problem, men av olika skäl (byte av förskolechef, lillasysters infektionskänslighet etc.) har man måst fokusera mer på annat en tid, så det är helt enkelt dags att återvända till grundläggande förhållningssätt gentemot varandra.
Eftersom vi nu fått bekräftat från skolan att just uttrycket kring önskvärd närvaro på barnens kalas inte var ovanliga, så talade jag under veckoslutet om för lillasyster att vi hade pratat om det på föräldramötet. Dessutom talade jag om att det inte är snällt att säga så. En förvånad (förvåningen var nog mest utifrån att hon fann sig påkommen) och förlägen (första gången jag verkligen sett henne förlägen) lillasyster frågade "varför då?". Svaret blev att den som hör det kan bli ledsen och att man inte ska säga saker som gör andra ledsna. Jag fortsatte med att jag trodde att fröknarna snart skulle tala om för alla att man inte ska säga så och att man inte ska göra saker som gör andra ledsna. Nästa argument från lillasyster var obetalbart. "Men vi säger aldrig så när fröknarna är med!" Svarslös är hon ju aldrig. Just detta argument visade i alla fall att hon uppfattat en oskriven regel väldigt väl. Däremot går det inte säkert att säga om hon använder kalas-argumentet själv eller om det bara är andra som gör det (i denna sak pratade jag bara med henne om vad barnen säger, inte vem som säger vad). För övrigt är det nästan ointressant vem som gör vad om det är utbrett, för det handlar om ett generellt beteende som bör stävjas en bra bit innan det bidrar till indelningar i grupper med murar emellan, genom vilka kalas-inbjudningar aldrig kan ta sig.
För övrigt var det en sak jag själv valde att ta upp på föräldramötet på lillasysters skola, med anledning av lillasysters infektionskänslighet. Jag väljer också att nämna samma sak offentligt här, och hoppas att många läser just detta, för det är ett problem som verkar finnas på många förskolor. Det har ryktesvägen kommit till vår kännedom att det finns föräldrar som kommer med barn till skolan, när det finns syskon som är hemma med t. ex. magsjuka. Det finns klart uttalade regler om när barn bör stanna hemma, både efter egen sjukdom och vid syskons sjukdom. Orsaken till dessa regler är att man ska minska smittspridning på skolor och förskolor. Dessa regler bör absolut följas. Följer man inte reglerna blir konsekvensen att andra barn på skolan / förkolan blir smittade och deras föräldrar får stanna hemma från arbete. Dessutom blir förskolepersonalen smittad, vilket leder till förämrad pedagogoisk verksamhet. En vikarie kan sällan fullt ut ersätta en frånvarande ordinarie pedagog, utan det blir större oro i barngruppen. Det leder också, i fallet med föräldrakooperativ, till att föreningen får sämre ekonomi. Ordinarie pedagog ska ha sjuklön, samtidigt som vikarie ska avlönas. För egen del har vi inte märkt så mycket direkt av ovanstående (sämre pedagogisk verksamhet), mest därför att vi ändå håller lillasyster hemma från skolan när det går som mest infektioner, ibland veckor i taget. Däremot blir längden på hennes frånvaro direkt beroende av hur snabbt smittspridning upphör på skolan.
Hur som helst var det en mycket intressant dag med mycket information. Framör allt är det kärt besvär att börja vara mer engagerad i barnens skolsituation än på lillasysters leukemi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)