Långväga utflykt

Är man cancersjuk kan man få vara med om alla möjliga konstiga saker. En del är mer positiva än andra. Lillasyster åkte i början på förra veckan ända till Stockholm. Det är första gången sedan hon blev sjuk som hon har rest så långt. Hon reste dit för ett alldeles särskilt ärofullt uppdrag. Hon blev fotograferad för Barncancerfondens räkning. Nu när lillasyster närmar sig slutet på sin behandling ger hon sitt bidrag för att andra barn med cancer ska kunna få det bättre.

Det började med ett upprop som Barncancerfonden gjorde på Facebook, där man efterlyste familjer som ville medverka med text och bild i kommande insamlingskampanjer. Utan att ha talat med lillasyster bestämde vi föräldrar oss för att anmäla vårt intresse. Efter lite inledande kommunikation om vem lillasyster är, så föll det lite i glömska eftersom vi hade annat för oss. Faktiskt hann vi inte ens riktigt prata med lillasyster om saken, förrän vi någon vecka innan hennes födelsedag fick höra att hon kunde medverka om vi fortfarande var intresserade. Så mitt bland födelsedagsförberedelser, hälsokontroller och föräldramöten skulle vi prata med lillasyster om hon ville vara med på bilder för Barncancerfondens räkning. Hon hade sedan tidigare lite hum om Barncancerfonden och att de har bekostat roliga saker på sjukhuset. Nu fick hon också höra mer om att de bidrar till att man vet hur hon ska ta mediciner för att bli frisk. Lillasyster blev riktigt intresserad och verkade först tycka det var en bra idé att bli fotograferad, men när vi till sist frågade henne om hon ville vara med på bild så blev det ett bestämt nej. Vi blev riktigt förvånade, men lillasyster var så säker på sin sak att vi lämnade det därhän för den dagen.

Även om lillasyster kan vara lite blyg, så brukar hon tycka riktigt bra om att vara med på bild och att vara med när det händer saker, så vi anade att det var något särskilt som gjorde att hon inte ville vara med på fotografering för Barncancerföreningen. När vi frågade henne nästa dag, så visade det sig att något barn på hennes skola hade talat om för henne att hon var ful, förmodligen för att hon har slang (sonden som finns tejpad längs kinden). Vi kunde försäkra henne om att de som skulle fotografera tycker att hon är fin och gärna vill fotografera just henne. Lillasyster blev riktigt glad och ville gärna vara med på bilderna. Just då var det mycket för att det skulle kunna bli fina bilder, men senare har hon särskilt nämnt att hon kan hjälpa andra barn. Fast något var hon förbryllad över att inget av barnen hon såg på den hittillsvarande kampanjen (den med de blå stolarna) hade slang. Faktiskt hade vi frågan om slangen uppe med Barncancerföreningen, om de tyckte att det var en fördel om lillasyster var utan slang på bilderna. Svaret blev att har hon slang så har hon. De har alltså samma inställning som lillasyster själv. Vill man ha en pigg och glad lillasyster så blir det lillasyster med vidhängande slang.

Nåväl, på måndagen i förra veckan åkte vi till Stockholm med tåg. Faktiskt var det första gången sedan lillasyster blev sjuk som vi använde allmänna kommunikationsmedel. Alternativet att köra bil var verkligen inte lockande, eftersom körtiden skulle bli mer än dubbelt så lång som med tåget. För övrigt skulle det bara vara bökigt att ta sig fram inom Stockholm eftersom vi skulle behövt ta oss fram vid tider och platser då det är köer. Att ha lillasyster med på tåg till Stockholm var OK sett till infektionsrisken, men däremot var vi lite brydda hur vi skulle göra på plats i Stockholm, för vi behövde förflytta oss mellan centrum och hotellet vid Älvsjö och därifrån till en skola på Söder där fotograferingen skulle äga rum. Till slut valde vi att satsa på att åka pendeltåg. Infektionsrisken måste hanteras, även om lillasyster inte längre är så väldigt känslig. Pendeltåg i Stockholm har ju ett stort antal resenärer som kan vara nog så sammanpackade och förkylda, i all synnerhet vid den här tiden på året. Jättebra miljö för infektioner att spridas alltså, men lillasyster kan sitta bakom regnskydd i sin vagn. Det skyddar i alla fall mot hosta och nysningar. Lillasyster har rutin på att sitta i vagnen bakom regnskydd. Det har hon gjort sedan hon var mer infektionskänslig än nu, om vi har behövt gå in i någon affär eller så. Däremot tycker hon inte om det och hon är snabbt framme för att buffa bort regnskyddet så fort man kommer ut från farligt område.

Resan upp till Stockholm gick bra, även om både mamma och storebror kände av lite illamående i det gungande tåget. På väg från stationen promenerade vi genom Gamla Stan, så storebror kunde återse de pingvinrutchkanor (stuprör) som han hittade där för flera år sedan. Han hade fått en låda med lego där pingviner skulle hoppa genom böjda rör. I Gamla Stan fann han en massa liknande rör, så han undrade den gången varför det var pingvinrutchkanor på husen där.

Väl framme på hotellet, Rica hotel i Älvsjö, fick vi ett av de bästa rummen, en svit med jättestor Alfons Åberg-docka och en våningssäng som såg ut som om Alfons själv hade snickrat på den. Det var Barncancerfonden som stod för logit, men jag är tämligen säker på att de inte betalar för så fint boende, utan att det snarare var hotellet som sponsrade just detta flotta boende för lillasysters skull. Både lillasyster och storebror var väldigt förtjusta i att man kunde springa runt, runt i sviten mellan de båda rummen genom två dörröppningar. Våningssäng var jättepopulärt också. De hann inte tröttna på att klättra upp och ner i den under den tid vi var där. Lillasyster sysselsatte sig också mycket med pyssel som de hade fått i en liten påse vid incheckningen. Ett sudoku blev något av en favorit. Hon färglade noggrant alla siffrorna.

Eftersom vi bodde på 15:e våningen hade vi bra utsikt över tågen som gick ett par hundra meter bort. Vi hade läst att det skulle finnas en Alfons lekavdelning någonstans, så vi gick ner och frågade efter den. Tyvärr var den undanstuvad, eftersom den använder utrymmen som också används för mässan eller utställningar. Två något snopna barn lommade iväg och utforskade de utrymmen de kom åt. De kom förbi ett ställ med små alfonsdockor och lite annat där de började plocka för sig, tills vi påpekade att man behövde betala för sakerna om man skulle ta dem. Jaha, sa en lite förvånad lillasyster, så satte de snällt tillbaka allt igen. Ytterligare någon någon minuts snokande ledde till att de hittade en rejäl laddning leksaker som hade landat under en trappa. Det var ju ett perfekt lekutrymme, om man nu bara var två som skulle leka. Den lekhörnan var lika barnvänlig som den var otillräckligt marknadsförd, omöjlig som den var att se om man inte var två nyfikna barn på utflykt i varje skrymsle i lobbyn. Efter lite mat (bra barnmatsedel fanns det) så var det dags för nya äventyr. Storebror ville ta trapporna upp till 15:e våningen. Supersnabb hiss var inte tillräckligt roligt. Så vi började gå i trappor. Även lillasyster ville springa uppför i 15 våningar. Vi blev faktiskt lite nyfikna på hur långt en lillasyster med hb-värde kring 110 kunde orka, men vi fick inget bra svar på frågan, för det var en låst dörr vid trappan upp från tredje våningen. Vår nyckel i form av plastkort dög inte för att öppna den dörren, så det blev att åka snabb hiss i alla fall.

Förmiddagen nästa dag var det dags för fotografering. Den skulle äga rum på Eriksdalsskolan på Söder. Vi lyckades stiga upp så tidigt att vi hann med att äta frukost, packa ihop alla saker och sedan leka en stund under trappan innan det var dags att knata iväg till tåget. Färden till Södra Station gick bra, fast det var lite trångt på tåget. Skolan hittade vi utan problem. Det var ju bara få några hundra meters promenad från stationen. Sista biten av vägen gick riktigt fort, för det var rena iskanan utför något som kallas Rackarbacken. Men vilken stor skola det var. Det hade varit helt omöjligt att gissa vart man skulle ta vägen, om man inte kunnat ringa och fråga. Vi letade oss fram till rätt ingång och hamnade i en lång korridor med ett par förskoleklasser och en eller två andraklasser. Ganska snart hade storebror funnit sig tillrätta med några jämnåriga vid ett fotbollsspel. Lillasyster utforskade omgivningerna lite mer försiktigt. Det fanns ju heller inte några jämnåriga till henne, utom några andra barn som skulle medverka i fotograferingen. Egentligen var det inte riktigt bra miljö för en något infektionskänslig lillasyster, för det var för mycket folk på liten yta. Hon fick undvika ett par kuddrum, men annars fick vi ändå låta henne röra sig ganska fritt.

Förberedelserna för fotograferingen tog sin lilla tid. Eftersom lillasyster var en av huvudpersonerna skulle hon synas bra. Vi hade fått lite råd kring hur hon skulle vara klädd, men vi hade för säkerhets skull tagit med en hel del av hennes färgglada kläder, så att vi säkert skulle kunna hitta något bland hennes egna kläder som gick att använda. Det var en tjej med som hade i uppgift att vid behov hjälpa till att klä barnen som skulle medverka. Lillasyster kunde använda en av sina favoritklänningar och fick låna ett par färgstarka strumpbyxor. I väntan på att hon skulle fotograferas gick hon omkring i korridoren. Det fanns en del intressant att titta på, som två terrarier. I det ena bodde sköldpaddorna Skalman och Lille Skutt. I det andra bodde en orm. Gott om barn som tillhörde skolan var det också. De tittade nyfiket på oss besökare. De hade hört att vi var där för fotografering. Lillasyster mötte två tjejer som spontant utbrast "Men vad söt du är!" när lillasyster skruvade på sig och tittade ner sa de till mig "Hon är ju jättesöt!". Lillasyster, på väg att bli liten fotostjärna, blev än mer generad, men förmodligen också glad. Efteråt sa hon att hon blev blyg för tjejerna när de sa så. Det var något helt annat än att höra att man var ful för att man har slang!

Fotograferingen tog sin tid. Lillasyster fick vänta en stund innan hon skulle medverka, men när det väl var dags så gick hon in i det med visst allvar, kanske mer allvar än vad stunden egentligen krävde. Det tog lite tid innan hennes mer normala spontanitet trängde fram. Hon verkade faktiskt inte hinna tröttna på fotograferingen, trots att den varade rätt länge och pågick i några omgångar. Bäst gick det nog när det inte var några föräldrar med. Allra bäst verkade det gå när lillasyster och en annan huvudperson skulle agera växelvis. Det verkar som om de lärde av varandras sätt att agera. Det ska bli väldigt intressant att se vad resultatet blir av det hela.

När fotograferingen var avslutad så var det dags för oss att åka till tåget för att åka hem igen. Vi blev avtackade med intressanta böcker och några gosedjur, så nu har lillasysters stickade katt fått sällskap med en katt från Barncancerfonden också.

Som väl var hade vi haft tillgång till fika och mat, så vi hade hunnit äta lite mellan de sista fotoomgångarna. Storebror åt friskt av pizza som hade landat när det blev lunchdags, medan lillasyster föredrog kex med margarin, mjölk, smörgås och mer mjölk. Tyvärr visade det sig att lillasysters mage kom i olag när vi satt på tåget. Det verkar vara något med de gungande tågen (med aktiv korglutning) som gör att maginnehåll inte alltid stannar på plats. När mjölken väl hade lämnat magen så blev utrymmet raskt fyllt med nästan en hel stor chokladmuffins och varm choklad.

Även om det var roligt att vara iväg till Stockholm för fotografering var det verkligen skönt att komma hem igen. Det var en bra utflykt, den längsta vi gjort sedan lillasyster startade sin behandling för snart två år sedan. Det var verkligen jätteroligt att vi fick möjlighet att medverka. Det passade nog lillasyster bra att göra det här nu. Hoppas att resultatet blir bra och att det verkligen hjälper Barncancerfondens kampanjande framöver.