Varför "Jag funkar!"?

Hu vilken rubrik för ett inlägg! Kan man verkligen stapla utropstecken och frågetecken efter varandra så?

I vårt tidigare liv, innan lillasyster delvis slutade funka, så satt hon vid matbordet och åt med bestick, väldigt städat och ordentligt. Rätt vad det var, när hon hade lyckats balansera en hal matbit liggande på gaffeln hela vägen till munnen så sa hon "Jag funkar!". Det har hon sagt flera gånger sedan, när hon har lärt sig göra svåra saker. Egentligen ska man nog tolka detta uttryck som normalspråkets "Jag kan!" eller "Jag klarade det!", men "Jag funkar!" är ju faktiskt lite mer träffsäkert när man ägnar hela dagarna åt att lära sig nya saker och faktiskt går i land med det.

En liten tid innan vi visste att lillasyster hade fått leukemi, så blev vi uppmärksamma på att något obestämt var fel. En av de tydligaste signalerna var just att det inte dök upp några nya "Jag funkar!". Det verkade inte finnas någon energi över att lära sig nya saker. Däremot funkade det mesta hon hade lärt sig redan. Hon kunde sitta i knät på någon av oss för att äta, men fick bara i sig ett par tre matbitar innan något tog stopp på ett sådant sätt att det var uppenbart att lillasyster faktiskt inte funkade riktigt. Vi kom inte ens på idén att på allvar försöka säga till henne att äta mer. Även då fortsatte hon att ta saker på gaffel eller sked och balanserade mycket skickligt, men för att mata oss andra i familjen. Det var hon väldigt glad åt att få göra. Det hela blev faktiskt lite avigt, eftersom vi fick truga storebror – som faktiskt funkade alldeles utmärkt – att äta, samtidigt som vi var tvungna att låta lillasyster vara med bara för att mata oss andra. Från den tidpunkten har det inte rått någon rättvisa i hur vi har behandlat lillasyster och storebror.