Lillasyster är inte riktigt lika förkyld som tidigare. Sedan i måndags kan hon ta sina dagliga cytostatika-tabletter som vanligt. Egentligen är det inte som vanligt, utan vi fick besked om ökad dos i förra veckan. Hon ska ha en halv tablett purinetol mer per vecka än tidigare. Det är en ganska skarp stegring. Tidigare ökningar har varit på en kvarts tablett per vecka. Hur som helst så hann hon aldrig öka dosen förra veckan eftersom hon blev förkyld med feber (då ska hon inte ha någon purinetol alls), så det är först nu vi kommer att kunna se effekten av ökad dos.
Lillasysters skola är inte alls lika sjuk som den var i förra veckan. Nu har det inte varit några barn med magsjuka. Åtminstone en av lärarna som fick magsjuka är också tillbaka. Lillasyster får stanna hemma lite till, eftersom hon hostar en del. Dessutom vill vi gärna se att det inte dyker upp fler infektioner. Det var en på skolan där hela familjen nu hade insjuknat i influensa. Det har ju lillasyster blivit vaccinerad mot, men hon fick ju en släng av det ändå för en dryg månad sedan... Nu när våren kommer får vi hoppas att infektionerna ger med sig. Det är gott att solen tittar fram flera dagar i streck, för första gången på åtskilliga månader. Förhoppningsvis blir det lite goare väder att vara ute i.
Nu är lillasyster i full gång med att bestämma vad hon ska bestämma över. Kläder vill hon välja själv på morgonen. Hon försöker gärna köra ut både mamma och pappa ur sitt rum för att sedan välja kläder. Häromdan lyckades hon faktiskt trä på sig en klänning som hon hade på sitt ettårskalas. Den satt allt lite trångt över mellangärdet (livet hamnade liksom lite för högt upp), men den såg ändå ut att passa henne väl! Den klädde henne verkligen. Ingen mamma eller pappa hade kommit på tanken att välja den åt henne nu.
Vi får tala om för henne att hon inte bestämmer över allting. Inte ens mammor och pappor kan bestämma vad som helst. När vi talade om att det var läkarna som bestämmer över hennes medicin blev hennes ögon stora. Hon var tvungen att höra efter en gång till att mamma och pappa inte kunde bestämma över medicinerna som hon ska ta.
För ett par dagar sedan bytte vi tejp och plåster till lillasysters slang i nosen (sond). Hon höll slangen på plats hela tiden medan vi tog av det gamla plåstret och tejpen till dess vi hade satt nytt plåster och tejp på plats. Flera gånger försäkrade hon sig om att vi inte tänkte dra ut slangen, så som vi gjorde för några veckor sedan. Lillasyster är verkligen väldigt fäst vid sin slang. Det verkar också som att den medför ett slags frihet för henne, att hon kan i viss mån kan välja att ta mediciner antingen i munnen eller i slangen. Det är en kontrast till en läkares kommentar att hon borde kunna ta bort slangen så att hon kunde känna sig mer frisk. Lillasyster själv verkar egentligen inte koppla slangen till någon känsla av att vara sjuk. För övrigt känns det faktiskt bättre att leverera purinetolen genom slangen ner i magen, så att lillasyster slipper ta en upplöst tablett i munnen. Cytostatika bör ju hanteras så lite som möjligt, men vi måste dela tabletterna i halvor och kvartar för att hon ska få rätt dos. Om hon skulle haft så mycket som en hel tablett kunde hon lärt sig svälja dem hela, men ska hon svälja dem i delar måste de ju passera munnen och svalget i småbitar eller i upplöst form, vilket ökar exponeringen. Då känns det faktiskt bättre att placera medicinen i magen genom slangen istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar