Att använda näsan som stötdämpare

I måndags förmiddag hade lillasyster en rejäl dust med en gunga. Vi har inte riktigt lyckats få klarhet i alla små detaljer, men lillasyster redogör klart och tydligt för att hon var på en gunga och hade lite problem med att få den att gunga så fort som hon ville. Hon trillade av den på något sätt, tydligen i mitten (det var en däck-gunga) och fick gungan rakt på näsan. Det måste ha varit en kraftig smäll, för näsan blev rätt så svullen och fick dessutom ett skrubbsår precis ovanför nästippen. Det såg verkligen riktigt ruggigt ut. Bara man tittade på den stackars näsan, så fick man en olustkänsla och smärtförnimmelse i kroppen. Lillasyster verkar inte vara så väldigt bekymrad över den stackars näsan, men å andra sidan, vad ska man göra åt en näsa som har varit med om en olycka och som sitter fast på en? I vilket fall som helst så var det nödvändigt att kolla att inte näsan blivit bruten eller att svullnaden påverkade eller skulle kunna komma att påverka andningsvägarna.

Samtal med sköterska och läkare i Borås resulterade i att lillasyster fick gå till sjukhuset här i Alingsås för kontroll av sin stackars näsa. Det blev att hon spenderade större delen av eftermiddagen där. Som väl är så är den fortfarande rak såvitt man kan avgöra. Svullnaden har nu hunnit gå ner rejält, men inte ens i måndags påverkade den hennes möjlighet att andas den vanliga vägen. För säkerhets skull röntgade man näsan på sjukhuset, men man lyckades inte fastställa om det var någon fraktur (spricka) i näsbenet eller inte. Lillasyster fick recept på antibiotika som skulle intas under tre dygn. Förskrivande läkare kontrollerade inte med onkologpersonalen i Borås, så så fort vi fick fatt på namnet på medicinen ringde vi dit och kontrollerade med personalen på barnavdelningen om medicinen var godkänd för lillasyster. Kommentaren vi fick var att det var en mycket snällare antibiotika än vad de brukade ge där. Som väl var fanns medicinen att få tag på i Alingsås, men när vi läste bipacksedeln visade det sig att medicinen kunde påverka och påverkas av samtidig medicinering med metotrexat. Lillasyster får metotrexat varje torsdag, så vi blev åter osäkra på om vi verkligen skulle våga ge henne antibiotikan. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på kvällen så avvaktade vi till på tisdag morgon med att dubbelkolla med erfaren onkologpersonal i Borås om antibiotikan kunde anses vara godkänd i detta avseende. Jodå, det gick bra, men hade det varit tidigare under lillasysters behandling (vid högdos av metotrexat) så hade man inte kunnat ge den antibiotikan. Tänk vad trassligt det blir när man är osäker på om en förskrivande läkare har tillräcklig klarhet i vad lillasysters pågående behandling innebär. Men man måste verkligen kolla vad mediciner innehåller. Just nu tar lillasyster en laxerande medicin som innehåller laktos. Samtidigt tar hon purinetol (en cytostatika) varje dag. Purinetol ska ges varje kväll minst en timmes tid före eller efter intag av laktos, eftersom laktos påverkar upptaget av purinetol. Det var precis innan första gången vi skulle ge henne denna laxerande medicin som vi kom ihåg att läsa dess bipacksedel och upptäckte att den innehöll laktos. Hade vi glömt att läsa detta tråkiga papper hade vi kunnat försämra lillasysters cytostatikabehandling under två månaders tid fram till nu.

Idag var vi på sjukhuset i Borås för kontroll och för påsklunch. Den läkare som undersökte lillasyster idag nämnde att lillasysters näsa ännu till stor del har brosk där en vuxen näsa har ben. Näsbenet har liksom inte hunnit bli ben hela vägen ännu, så långt fram som det är ben på en vuxen person. Att döma av hur lillasysters näsa ser ut, så hade den nog aldrig klarat en så kraftig smäll om det hade varit hårt ben som tagit stöten istället för mjukare brosk.

Fortfarande gör det ont att ta på vissa delar av näsan. Lillasyster sjöng allt mer högljutt i bilen de sista minuterna på väg till sjukhuset, så till slut när vi var nästan framme ville vi skruva ner volymen. Normalt hade jag tryckt på hennes näsa för att minska volymen, men det såg ut att det skulle göra för ont nu. Så istället frågade jag henne om det fanns någon volymknapp någon annan stans än näsan. Jodå, det fanns en på ryggen, men den gick inte att komma åt förrän vi hade stannat och gått ur bilen! Annars verkar faktiskt nästippen och näsryggen inte ömma så mycket, men däremot pekar hon och säger hon att det gör ont när hon rör vid näsan åt näsroten till.

För att ha varit med om en frontalkollision med näsan som stötdämpare så har nog lillasyster haft tur ändå. Det ser ut som om hon inte kommer att byta utseende allt för mycket. I måndags framåt kvällen tittade lillasyster på näsan i spegeln. Hon ville kolla själv hur den såg ut. Hon kommenterade den inte särskilt, utan fortsatte att leka efteråt, nästan lika pigg och glad som vanligt. Ibland undrar jag hur mycket som gömmer sig bakom den glada ytan. Fast hon var också rätt ledsen vid ett par tillfällen innan det var dags att lägga sig.