En del dagar händer det så mycket olika saker så att det är svårt att hinna reflektera över allting. För lillasyster har det i alla fall varit ganska normalt, så hon hinner nog reflektera tillräckligt. För egen del blir det nog mer än ett inlägg som får behandla dagens upplevelser.
Idag var det dags för en tur till sjukhuset i Borås. Den här gången var det sövning för lillasyster skulle få en spruta med metotrexat i ryggmärgsvätskan. Numera går så mycket på rutin när vi ska åka till sjukhuset, så det är faktiskt lätt hänt att man glömmer bort någon liten detalj. Vi hade till och med kommit ihåg att meddela storebrors skola att han inte skulle komma, för han skulle följa med till sjukhuset den här gången. Han var själv kallad till en enklare undersökning, som vi hade sett till att få planerad till samma dag som lillasysters behandling. Nåväl, allt gick som vanligt på morgonen. Lillasyster var lite trög att få ur sängen (hon väntade på att rätt förälder skulle komma och väcka henne), medan storebror lite oväntat redan vaknat och tagit sig till iPaden. Båda lyckades få kläder på sig med lite övertalning. De kom till köket och satte sig. Då kom mamma i sista stund på att lillasyster ju inte kunde äta eller dricka något eftersom hon skulle sövas! Hon gick och satte sig med iPaden istället. Huj, vad lätt det är att glömma små viktiga detaljer!
Väl på sjukhuset så var det provtagning som vanligt och allmänna förberedelser för att åka ner till operation. Den här gången ville inte lillasyster köra säng. Hon hade deklarerat redan strax efter förra sövningen att hon nästa gång skulle åka säng, inte köra. Jag har försökt fråga henne lite på sista tiden vad hon tänker kring att sövas, för att få ett hum om hon är rädd eller nervös inför sövningen. Rädd verkar hon inte alls vara för någonting på sjukhuset numera. Det är nästan bara positivt att komma till sjukhuset. Inte heller verkar hon vara nervös inför sövning, snarare lite dämpad. Det är ganska vanligt att folk har huvudvärk i samband med att de vaknar upp efter sövningen, om inte annat så för att man inte kunnat äta och dricka sedan föregående kväll. Men inte ens det har hon klagat på någon gång. Hon skakar bestämt på huvudet när jag frågar om hon fått huvudvärk vid uppvaket.
Vid sövningen den här gången strulade det till sig lite. Dels skulle det ske på en annan plats än vanligt till följd av något tekniskt problem och dels så hade någon kommit på idén att lägga lillasyster på sidan istället för att hon, som tidigare, skulle sitta upp när fick en intravenös injektion av insomningsmedicin. Hon gillar inte alls att somna med mask, så så länge hon har CVK (Central Venkateter) är det enklare att använda den. Tyvärr är den ovanligt lägesberoende, så när hon låg på sidan så blockerade hon förmodligen slangen. Det är särskilt vanligt när man använder den ena av de två grenarna på CVKn och det var just den som råkade användas. Det blev lite stök innan man kopplat in den andra grenen så att medicinen kunde injiceras. Mamma, som var med, förmodade att alla närvarande läkare och sköterskor visste vad de gjorde, så hon ville inte bidra till stöket med glada tillrop om hur man borde göra. Men kanske hade det varit vettigast att påpeka att liggande på sida nog inte var så bra ändå och att lillasyster kunde hjälpa till genom att höja armen så som hon så gärna brukar göra.
Sövningen och behandlingen var för övrigt odramatisk. Någon dryg timme senare var en pigg och hungrig lillasyster tillbaka på rummet. Det enda riktigt ovanliga var att hon kissade dåligt. Det kom inget alls sedan kvällen före sövningen ända till dess vi kom hem och gick ur bilen (sista minuterna hon satt i bilen klagade hon att det gjorde ont), men då kom det jättemycket på en gång. Det är svårt att förstå hur det kunde få plats så mycket som då kom ut. Det verkar som om något gick i baklås i systemet under några timmar.
Även storebrors undersökning gick bra, men han hade gärna kollat funktionen och konstruktionen lite mer ingående hos de apparater han stötte på. Hela tiden följde det med en bok om solsystemet som han hittat på dagvården, så några tråkiga väntetider var det inte. Nu läser han så bra att han ledigt kunde läsa alla planernamn utom Merkurius. Han kan stava sig igenom texten ganska bra, men han blir otålig, eftersom det tar för lång tid att lära sig saker i böcker om han ska använda sin egen läshastighet. Han föredrar att använda en lämplig vuxens läshastighet istället. Vi avvek lite från övriga föräldrar med barn som kom med mycket ytterkläder. Det var rejält kallt idag, men vi hade parkerat våra ytterkläder på dagvården och tagit innetofflor på oss. När man har den typen av sjukhusrutin och bekvämt tofflar omkring obehindrat i vindlande korridorer och kulvertar så smälter man nästan in bland inventarierna. Tänk vilken skillnad mot tiden innan lillasyster blev sjuk. Då hade jag nästan inte sett sjukhusmiljöer alls, knappt ens från utsidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar