Aktiv men skör

Vanliga metoder för barnuppfostran funkar inte riktigt för lillasyster. Innan hon blev sjuk så försökte vi uppmuntra henne att göra saker på egen hand och att försöka ta sig till saker själv om de var utom räckhåll. Även storebror försöker vi uppmuntra att bli någorlunda självgående i sådant som han kan göra själv. Är man så sjuk som lillasyster är så funkar det inte riktigt att ha det förhållningssättet. Hon kan skada sig på sätt som andra barn klarar sig från. Även ett litet fall kan vara förödande. Ben kan vara sköra och det finns inte så mycket muskler som stagar upp leder, så jag förmodar att det finns risk för att de ska bändas och böjas på konstiga sätt. Dessutom är det lite si och så med nervsignalerna som styr musklerna. Lillasyster har liksom inte riktigt full kontroll på rörelserna, så hon kompenserar genom att ta det jätteförsiktigt och be om hjälp. En flicka som är några år äldre än lillasyster och genomgår liknande behandling, fick en spricka i ett ben när hon snubblade och landade på knäna. Cellgifter är verkligen inget man knaprar för nöjes skull.

Vädret blev bättre under dagen frampå sen eftermiddag och lillasyster mådde inte längre så illa, så vi gick en promenad till en lekplats. Det blir mycket bärande mellan gungor, sandlådor, klätterhus och annat. Storebror rusar runt som vanligt och gör annat, men eftersom lillasyster får så förnämlig service så leder det till att han ibland hemskt gärna vill bli buren också, även om det sällan inträffar just på lekplatsen. Det är bökigt att hålla på att han ska vara någorlunda självgående, när lillasyster inte kan vara värst självgående vare sig hon vill det själv eller inte.

På hemväg fann vi en snäll katt att klappa och en massa änder. Sällskaplig som lillasyster är, så var hon noga med att så småningom ta adjö av katten och änderna; "hejdå katt, hejdå oack oack". Storebror umgås gärna med både katter och änder, men han har aldrig riktigt sagt hej eller hejdå till dem.