Ingenting är för litet att kommentera. Sedan lillasyster kom hem från sjukhuset för snart tre veckor sedan har hon varit ganska pigg och glad, fast med en del snabba humörsvängningar. Hon skrattar ganska ofta, men ännu roligare är att hon gärna kommenterar att hon skrattar. Rätt vad det är så hör vi ett skratt som följs av kommentaren "Jag skrattar!". Hon är nog den i familjen som är gladast och skrattar mest. Vi andra skrattar mest när hon skrattar. Hon börjar bli bra på att få oss att skratta när hon vill.
Maken till tacksamt barn får man leta efter. Hon har alltid tackat väldigt mycket när hon har fått hjälp eller när hon har fått saker, faktiskt innan någon kom på idén att lära henne vara artig. Igår fick hon en liten plaststol med armstöd i barnstorlek, en så'n där stol som man brukar ha på balkongen eller i trädgården. Eftersom hon har svårt att röra sig så är den stolen bra för henne. Den ger tillräckligt med stöd för henne både mot ryggstödet och mot armstöden. Den är också lätt nog för att hon ska kunna buffa den dit hon själv vill ha den. När hon fick den så blev hela hon ett stort leende och hon tackade flera gånger för den.
Storebror har just fått omdöme från sin förskola. Snäll och nyfiken var framträdande egenskaper. Tänk vad världen har förändrat sig se'n de första Nicke Nyfiken-böckerna. Ungefär samtidigt som lillasyster hamnade på sjukhus, så läste jag en av de allra första Nicke-böckerna för honom. Där stod det att Nicke bara hade ett fel, och det var att han var så förfärligt nyfiken. Då kunde jag inte låta bli att titta på storebror och kommentera att det väl knappast var något fel?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar