söndag 19 juni 2011

Det gäller att kissa flitigt om man vill hem

Intensiv metotrexat-behandling kräver att man någorlunda snabbt kissar ut rester av medicinen, annars är man tvungen att få medicin som motverkar metotrexatens verkningar till dess resterna har gått ur kroppen. Lillasyster kissar och kissar i stora mängder, men ännu är det rester av medicinen kvar. Förra gången hon hade denna typ av behandling gick det snabbare. Då kunde hon komma hem jämförelsevis tidigt, bara drygt två dygn efter behandlingen startade. Den här gången har det gått drygt tre dygn och det ser ut att bli i alla fall ett till. Det lär inte vara ovanligt, men det är trist att familjen är splittrad igen några dagar.

Som framgått av tidigare inlägg så har den avdelning som lillasyster vanligtvis ligger på flyttats till en annan plats på sjukhuset nu under en sommarperiod. Flytten medför att två barnavdelningar samlokaliserats och att det nu finns både infektionskänsliga och icke infektionskänsliga barn på samma avdelning. För lillasyster är det inte alls roligt, eftersom hon i och med detta inte kan gå ut utanför rummet annat än för att lämna avdelningens lokaler, t. ex. för att vistas utomhus. Vädret idag inbjöd inte alls till utomhusaktiviteter. Dessutom fick hon dropp större delen av dagen (bl. a. för att kunna kissa flitigt), så det blev till att stanna inne.

Lillasysters temperatur går uppåt och neråt om vartannat. Ett par gånger under dagen hade hon feber eller näst intill, men däremellan nästan normal temperatur. Det lär heller inte vara ovanligt under metotrexat-behandlingen, men innebär flitig provtagning för att se om lillasyster kan ha råkat ut för någon infektion.

Humöret är fortfarande gott, även om lillasyster kan bli rejält ilsken om vi inte vill rätta oss efter hennes anvisningar om vem som ska byta blöja eller vems knä hon ska sitta i. Hon har faktiskt erbjudit oss att sitta i hennes knä, men vi har avböjt och sagt att hennes knä nog blir bra platt i så fall. Då har hon tittat på sitt knä, synbarligen för att försöka föreställa sig det i platt form, men ändå upprepat erbjudandet.

Storebror fick fatt på en godispåse sent på lördagen på festivalen vi var på. Vi gick fram till en scen för att se om det var någon barnaktivitet kvar. Det var det inte. Den enda aktivitet som fanns där var att ett par ansvariga för barnaktiviteterna fyllde godispåsar inför söndagens aktiviteter. Som tack för visat intresse fick storebror alla fall en alldeles nyfylld godispåse, som han sedan tog med sig till sjukhuset. Lillasyster smakade nätt och jämnt på ett par godisar, men i stort sett var den ointressant för hennes del. Det fanns inga gröna godisgrodor, hennes favoritgodis, i den. Hon tittade upp från påsen och frågade var grodorna var någonstans. Det är inte utan att jag kände mig lite dum. Varje gång vi åker förbi stormarknaden där vi brukar handla påminner hon oss om att köpa grodor. Nu kom vi ju faktiskt för en gångs skull med godis, men inte en enda grön groda. Storebror fortsatte att gräva i påsen och hittade en decimeterlång tusenfoting inslagen i plast. På plastförpackningen stod det centipede, alltså hundrafoting. Storebror tog bryderiet om antal fötter på allvar och räknade dem. Det var bara en 32-foting. För att kunna vara en hundrafoting borde den ju varit åtminstone tre dm lång. Något för marknadsdomstolen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar