Fotografering

Det har verit en händelserik dag idag, i alla fall för att vara en dag i hemmet. Barnen skulle fotograferas. Egentligen skulle de fotograferas redan för ett halvår sedan, men det var planerat till det veckoslut som var närmast efter vi fick besked om att lillasyster hade leukemi. Den gången tror jag faktiskt att vi avbokade redan innan vi hade kommit in till sjukhuset, för lillasyster var i så dåligt skick att fotografering inte var att tänka på. Fotograferingen hade vi vunnit i en budgivning på bloggen hejaabbe redan i februari när vi precis flyttat, men både flyttlådor och dåligt ljus (det var ju en mycket grå senvinter / tidig vår) gjorde att vi inte planerade själva fotograferingen till tidigare tillfälle än mitten på april.

Vi har ganska många bilder på barnen, men kanske inte så många väldigt lyckade bilder som man vill skriva ut, förstora och sätta på väggen eller skrivbordet. Det var helt enkelt dags för bättre bilder redan för ett halvår sedan. Under tiden sedan dess har vi haft för mycket annat att tänka på, men nu var det verkligen dags. Det går ju inte att vänta med att få fina bilder bara för att lillasyster har sond i näsan och är väldigt tunnhårig. Faktiskt saknar vi verkligen att ha riktigt fina bilder på henne som hon är nu.

Redan innan vi slutgiltigt bestämde om fotograferingen idag, så bestämde vi att barnens farbror skulle vara här och en god vän skulle dyka upp under dagen, så det blev lite mycket på en gång, kanske inte helt bra läge för lugn och stillsam fotografering. Men nu har vi nått det stadiet att vi inte förväntar oss att något ska vara lugnt och stillsamt eller gå som planerat. Även oväntade dopp som storebrors plask under gårdagen framstår numera som mestadels upplivande händelser till skillnad från vad lillasyster kan råka ut för, så det fick allt bli fotografering utifrån lillasysters och storebrors egna preferenser hellre än att försöka rada upp dem framför en stillastående kamera. Som väl var så passade det väldigt bra med fotografens inställning. Hon har arbetat en hel del på förskola. Den erfarenheten var nästan nödvändig för att hantera en storebror som nästan inte tar regi alls, så länge han uppfattar det som att någon vill styra honom, och en lillasyster som blir så fascinerad av kameran att hon själv plockar upp en Lego-bil, sätter den för ena ögat, använder den som kamera och därmed skymmer halva ansiktet.

Fotografen hanterade situationen mycket väl, iakttog vad barnen var roade av och styrde dem varsamt till situationer där det gick att finna bra foto-tillfällen. Hon tog väl vara på små guldkorn, som när lillasyster hämtade en sked när hon fick ett Kinder-ägg. Hon bonkade på ägget riktigt ordentligt innan hon skalade det, precis som man gör med vilket ägg som helst. Hon bonkade på så bra, att när vi skalat ägget (tagit bort folien) så var hålet i chokladen så stort att man nästan kunde plocka ut leksaken med en gång.

Vi gick också ut på sta'n, till torget, Kungsgatan, Järtas park (marknadsförd av staden Alingsås som Barnens park) och vidare utmed ån som normal lördagspromenad, men den här gången också för att visa sta'n för våra besökare och finna bra foto-miljöer. Vi hade väldigt trevligt och ett och annat foto blev taget bland torgstånden, lördagsflanörer och den lilla scenen i parken. Det är nog inte så vanligt att ha en så intresserad och trevlig fotograf i följe så länge. Hjärtligt tack för det :)

Även vår goda vän, namnen (samma förnamn som jag själv), är väldigt foto-intresserad. Han passade på att ta foton som blev publicerade på nätet nästan med en gång. Ett försök att fotografera humlor som flög runt bland blommorna i parken stupade på att de inte ville sitta still bara för att bli bra på bild. Det påminner lite om storebror, fast han är inte så värst intresserad av blommor.

Åter i hemmet blev lillasyster bekymrad över att fotografen skulle åka iväg och inte ville äta med oss andra. Vi hade redan uppehållit henne väldigt länge, så hon måste ju hunnit bli hungrig. Lillasyster ville absolut att hon skulle komma igen någon gång, men det hjälpte ju inte för att hålla henne kvar. Mamman hade stannat hemma för att göra i ordning mat. Vi hade också fått med oss en kasse med päron från Orust. En del av päronen transformerade sig till en väldigt god päronpaj, resultatet av farbrors ansträngningar under några minuter på Google och mammans ansträngningar under betydligt längre tid i köket.

Lillasyster är så pigg och aktiv nu att man måste påminna sig att hon är sjuk. Själv säger hon "inte sjuk, inte sjuk" när hon får klart för sig att det kan ha betydelse för roliga saker, som att åka till farmor och farfar. Man måste verkligen hålla i minne att hon inte får följa med in i affärer. Hon är så glad, social och livlig att vi ibland glömmer att hon är allvarligt sjuk. Det är så skönt att ha kommit så långt i behandlingen att den nästan ständiga anspänningen börjar släppa för oss föräldrar.