torsdag 22 september 2011

Besök på BVC

Även de enklaste saker kan bli smått trassliga att få till när man är infektionskänslig. Det var hög tid för båda barnen att komma till barnavårdscentralen. Lillasyster skulle dit för 2½års-kontroll och storebror för femårs-kontroll. För ett par veckor sedan ringde BVC-sköterskan upp och frågade hur vi hade det. Hon känner till att lillasyster har leukemi sedan hon blev sjuk, för vi var i kontakt med BVC i samband med att vi sökte vård för lillasysters diffusa problem som sedan visade sig vara leukemi. Jo, jag kunde ju inte svara annat än att det var bra mycket bättre än senast vi hördes, en gång i slutet på april när lillasyster var intagen på intensivvårdsavdelning. Numera har vi ju funnit ett slags vardag kring lillasysters sjukdom, istället för den gången i april då vi bara åkte runt mellan olika sjukhusavdelningar på två sjukhus. Nåväl, det var som sagt dags för båda barnen att komma till BVC för kontroll för första gången sedan vi flyttade till Alingsås. En av de få saker vi hade hunnit med att göra mellan flytten och lillasysters diagnos var faktiskt att välja vårdcentral för barnen (även om det visade sig nu att vi glömt signera papperen). Vid det valet gick vi noggrant till väga, besökte de båda BVC som finns inom nära räckhåll och utvärderade dem tillsammans hela familjen. Både barnen och vi föräldrar föredrog faktiskt samma BVC, nämligen BVC Sörhaga. Barnen bedömde lekmiljön i väntrummen och vi föräldrar bedömde vilka fokus de båda vårdcentralerna hade och vilka resurser man kunde anta skulle kunna finnas tillgängliga för barn i olika avseenden.

Nåväl, hur ordnar man då ett besök för lillasyster på BVC, när hon på grund av infektionsrisken normalt inte får vistas inomhus i lokaler där många personer passerar under dagen? Jo, barnens BVC-sköterska kom med förslaget att vi skulle få komma först på morgonen, innan andra föräldrar och barn hade hunnit vara i lokalerna. Sagt och gjort; igår var det dags. Strax före klockan åtta var vi på plats i för övrigt tomma lokaler. Både lillasyster och storebror började genast leka i väntrummet, men nästan genast fick vi komma in i sköterskans mottagningsrum, barnen med några nyfunna leksaker i famnen. Vad kontrollerar man då vid en 2½års-kontroll, jo bl. a. språklig förmåga, längd, vikt, matvanor, toalettvanor. I lillasysters fall blev det hela nästan komiskt. När vi fick frågan om hon kan säga mer än 50 ord kunde vi inte hålla oss från att dra på mun. Bara några minuter senare kunde BVC-sköterskan också konstatera att frågan var komplett överflödig. När lillasyster kommit över sin blyghet inför henne, så pratade och interagerade hon konstant, betydligt mer än storebror. Längd och vikt mätte vi, liksom vi normalt gör på sjukhuset i stort sett varje vecka. Resultatet var att hon numera är av medellängd för sin ålder, istället för som för ett år sedan då hon låg på övre gränsen för det område som 67% barnen i samma ålder ligger inom. Vikten ligger fortfarande kvar på denna nivå, men är ju mest beroende av hur mycket näring vi häller i henne via sonden. För tre månader sedan var hennes vikt å andra sidan under undre gränsen för det område som 67% av barnen i samma ålder ligger inom, så nu har hon bunkrat inför om hon skulle gå igenom en så tuff sjukdomsperiod igen. Matvanorna är helt beroende av vilka mediciner lillasyster äter för stunden, så den frågan var inte helt relevant heller. Mat kan smaka helt olika olika dagar eller veckor, så om man skulle få för sig att alltid envist truga med en favoriträtt skulle det bara leda till att hon fick avsmak för den med. Toalettvanor var enkelt att svara på. Det är blöja som gäller för hela slanten, vilket underlättar mycket för både lillasyster och oss föräldrar. Särskilt när det är perioder när vi helst ska väga all urin och avföring eller ta prover på urinen blir det väldigt mycket enklare att allt hamnar i en blöja. dessutom måste lillasyster tidvis ta Movicol för att motverka förstoppning orsakad av mediciner. Resultatet blir lös avföring och kort förvarningstid, så potträning får gärna vänta ett tag.

Storebror då, vad ska en femåring kunna? Jo han ska kunna se bokstäver på en tavla med ett öga i taget. Det var inte helt lätt när han var fyra år, så han fick försöka igen. Nu gick det betydligt bättre. Sedan skulle han räkna till tio. Det var han inte helt förtjust i att göra högt inför BVC-sköterskan, men senare på kvällen när vi frågade varför han inte tyckte om att räkna högt för henne, så svarade han med att räkna till 50. Med tanke på att han lärde sig räkna till tio med hjälp av att känna igen uppradade siffror redan när han var två år, så kanske han var vaksam på om det var något lurt med denna enkla uppgift. När han sedan fick papper och penna och skulle skriva sitt namn och rita figurer, så blev lillasyster engagerad och ville ha papper och penna för att skriva hon också. Till skillnad från storebror så har hon inte haft som hobby att lära sig känna igen siffror och bokstäver tidigt, men skriva vill hon absolut ändå. Till sist var det dags för morgonens bottennapp, i alla fall för storebror. Han skulle få en spruta. Det var han förvarnad om, så vi trodde att han skulle ta den under mild protest. Det visade sig att han utnyttjade förvarningen till att bokstavligt talat försöka gömma sig, så det blev istället spruta under stor protest ackompanjerad av lillasysters konstateranden att storebror vill inte. Möjligen kan man säga att han hade fog för att försöka gömma sig, för under dagen idag har han haft feber på 38,5° C och haft ont i armen där han fick sprutan. Enligt BVC-sköterskan (men inte informationspapperet om vaccineringsprogrammet) så är det en inte helt ovanlig reaktion som motverkas med paracetamol. Det hade väl varit gott och väl om inte storebror sedan länge haft bestämda åsikter om att paracetamol inte är något för honom. Lite fick han i alla fall i sig, så att både feber och smärta lindrades.

Sammantaget var det ändå ett mycket lyckat besök på BVC igår. Varken storebror eller lillasyster ville lämna BVC. Väntrummet är verkligen roligt för dem båda. Med tanke på lillasysters infektionskänslighet så är vi tacksamma att det gick att ordna besöket så smidigt för båda barnen samtidigt och utan att stöta på en mängd andra barn och föräldrar i väntrummet.

2 kommentarer:

  1. Lätta uppgifter är konstiga!

    Påminner om när pappan vid mycket unga år skulle testa hörseln på BVC. Varje gång ett ljud hördes skulle han ta en grant bemålad träcylinder och sätta i ett hål. De första ljuden gick snabbt och bra. Därefter tog han en ny cylinder men tänkte länge innan han placerade den. Viss tvekan uppstod om han verkligen hade hört ljudet. När alla ljuden var slut fanns det cylindrar kvar. Han blev förtvivlad och ville inte ta av hörlurarna. Han hade sorterat cylindrarna efter storlek och färg och nu blev bilden inte färdig.

    För att inte tala om det obligatoriska skolmognadsprovet några år senare. Där lade han självmant till ytterligare villkor i uppgifterna, så att de blev intressantare och fyllde ut tiden bättre. Resultatet såg minst sagt personligt ut och han fick förklara varför, men han hade löst uppgiften. Dessutom rättade han läraren, då hon inte följde den exakta ordalydelsen i den tryckta lärarhandledningen överst på papperet.
    - Nej, fröken, det står att vi ska göra så här först! Och då måste du säga den raden istället!

    Jag försökte se helt oberörd ut medan han roade sig och de andra barnen gjorde vad som förväntades av dem. Innerst inne trodde jag skolan skulle vägra släppa in honom och skylla på att han var född sent på året, men de tog emot honom trots allt.

    Bra att storebror inte bara brås på mig. När jag skulle vaccineras för mycket länge sedan, kröp jag in under en låg möbel. Sköterskan försökte dra ut mig, men då bet jag henne i handen.

    /farmor

    SvaraRadera
  2. Med risk för att den här bloggen totalt tappar fokus, så kan jag inte motstå att kommentera detta :)

    Jo, jag minns faktiskt båda händelserna, även om detaljerna är väldigt suddiga. Vid hörselprovet väntade jag så småningom på varje pip i lurarna för att kunna fortsätta att sätta alla cylindrar i ordning efter färg och längd. Resultatet av testet kanske inte var helt lätt att tolka, eftersom jag då gärna uppfattade varje knäppande eller konstigt brus som pip. Som jag minns det blev faktiskt alla cylindrar placerade på rätt plats, men kanske var det utan utan pip för de cylindrar som blivit över efter testet var slutfört.

    Vad skolmognadsprovet verkligen mätte har jag ofta undrat. Det var ju dessutom en tid och plats då man mer eller mindre ansågs vara förbjuden att ha vissa intressen eller kunskaper innan skolan skulle lära ut dem till de förväntansfulla eleverna. Förskolan hindrade aktivt eleverna att läsa. Att lära ut att läsa eller att räkna med siffror var otänkbart. Skolmognadsprovet framstod – kanske inte helt rättvisande – som en kontroll om man var mogen att plötsligt koppla på inlärning inom vissa områden. Möjligen gick det snarare ut på att se om man kunde förstå och följa instruktioner. Vad det än var avsett för så var min känsla under hela provet att det var något lurt med det, för de flesta uppgifter var så lätta att ingen normalt skulle kommit på idén att be mig göra något liknande vid den tiden. Undra på att det krävdes extra villkor. Något liknande kan jag gissa (men jag vet inte) att storebror kände inför att räkna till tio. Sedan han redde ut ordningsföljden mellan talen sju och sex för tre år sedan så har nog folk mest bett honom räkna till 20 eller 30 för att se om han var intresserad av vad som kommer efter 19 eller 29. Det är ett stort steg att gå från tjugotio till trettio.

    Storebror kröp faktiskt in under en låg möbel också, faktiskt så låg att min första kommentar var "får du plats där?". Det fanns inte så många möbler att välja på, så det råkade bli en stol i barnstorlek. Den var ju lätt att lyfta bort, så det fungerade inte riktigt bra som gömställe. Efteråt frågade jag honom om han trodde att han kunde undvika sprutan genom att gömma sig. Jo, det bekräftade han att han trodde då. Med bättre möbel och ett redigt bett kanske det hade fungerat bättre. Sköterskornas arbetsmiljö har förbättrats en del, eftersom det numera är föräldrar som får dra fram mindre samarbetsvilliga barn.

    SvaraRadera