Lillasyster har nu kissat flitigt under en hel arbetsvecka och kunde alltså komma hem idag när resterna av Metotrexaten i blodet hade minskat till ofarliga nivåer. Storebror frågade i morse om lillasyster skulle vara kvar på sjukhuset en dag till, för han hade insett att om hon stannade där till lördagen skulle han nog ha fått följa med för att hämta hem henne och mamma. Han åker gärna med till sjukhuset, mest för att spela spel på någon av de spelkonsoler som finns i dagrummet där. Lillasyster vill också stanna på sjukhuset, för det är så roligt att prata med sköterskorna och träffa barn där. Det händer att hon lämnar sitt rum, säger till mamma att hon ska prata med sköterskorna, avslutar med ett glatt "hejdå!" och försvinner genom dörren ut i korridoren. Om man inte har någon infektion kan man röra sig ganska fritt på avdelningen, så länge man inte går in i andras rum eller personalens utrymmen. Det finns kök och dagrum där man kan vistas. Dagrummet har också ett inre rum där man kan rita eller pyssla. Korridoren går att utnyttja för cykling med trehjuling och bilåkande (sådan bil som man sitter på och sparkar sig fram) om man inte är allt för vild och dessutom kommer ihåg att ta med sig någon vuxen som hanterar droppställningen. Den här roliga miljön skulle lillasyster alltså lämna idag. Hon längtade efter storebror, så det fanns ändå ganska mycket positivt med att åka hem, men ändå hade hon inte hunnit vara hemma mer än några timmar innan hon sa att hon ville tillbaka till sjukhuset. Just då saknade hon ett par filmer som finns på skiva där.
Vi kom hem till lunchtid, så vi bestämde oss för att prova restaurangen Gusto Italiano i Alingsåsparken som vi passerade förra veckoslutet. Den gången hörde vi oss bara för om möjligheterna att sitta lite avskilt med anledning av lillasysters infektionskänslighet och nu var det alltså dags att ta del av läckerheterna. Lillasyster blev förtjust i stället, även om hon just inte åt mer än några tuggor av en kycklingklubba och drack lite saft. Hon hade ätit sen frukostvälling strax innan vi åkte från sjukhuset. Upplägget med buffé passar utmärkt när man har barn med sig, för det finns i alla fall något som faller i smaken. Storebror var i skolan, så han missade restaurangbesöket. Förmodligen saknar han det inte så värst mycket ändå. Just nu är det lillasyster som är nyfiken och kommenterar allt nytt hon ser i den typen av miljöer. Vi uppskattar verkligen både maten och det bemötande vi får på Gusto Italiano. Lekplatsen inne i Alingsåsparken, som vi besökte förra veckoslutet, kunde vi inte besöka eftersom det var skoldag och det alltså fanns en massa barn i förskolan vid lekplatsen.
Väl hemma igen så arbetade jag några timmar medan lillasyster och mamma sysselsatte sig. Senare, efter en tupplur, skulle mamma gå och hämta storebror. Då sa lillasyster att hon var hungrig och ville ha mat i sin slang (sond genom näsan ner till magsäcken). Det fick hon, men jag hade missat att hon strax före tuppluren redan hade fått lika mycket mat av mamma. Det verkar som om hon känner sig hungrig ganska ofta nu, även om hon kan säga att hon inte vill ha sedan när mat verkligen finns på bordet eller i sondsprutan. Men så är det tydligen för många som har den typen av medicinering. Som väl är kan hon behålla mat och annan näring nu, till skillnad från under en tid efter att hon insjuknade. Nu har hon åter fått tillräckligt med muskler för att kunna gå omkring och belasta bäcken och ben, så att urkalkning av skelettet (bieffekt av medicineringen) motverkas. Hon klarar faktiskt att hoppa jämfota lite grann också. Att springa fungerar inte riktigt ännu, men det lär vara en bieffekt av medicineringen. Hon har också hull tillräckligt för att klara en period av sämre välbefinnande, så nu får vi nog vaka på att hon inte får allt för mycket extra vikt att släpa på istället. Ett tag vägde lillasyster kring 10 kg (om jag minns rätt), att jämföra med aktuell notering på 15 kg. De sista två kilona har kommit ganska fort. Innan dess får man väl anta att all näring gick åt att bygga upp allt det som förlorats under den svåra sjukperioden under april och maj.
Nu är vi lyckligt och väl samlade i hemmet igen, fast barnen kanske gärna hade varit på sjukhuset ännu ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar