Ibland är det lite väl motsägelsefullt, hotet från leukemin och de kraftfulla medicinerna å ena sidan och lillasysters goda humör och energi å andra sidan. Den här veckan är det dags för en högdos Metotrexat igen. Det började i måndags med att lillasyster sövdes för att få en injektion i ryggmärgsvätskan. När hon kvicknat till igen vid lunchtid, sur och retlig efter att ha fastat sedan tidig morgon, så fortsatte det med näringsdropp och intravenös medicinering med Metotrexat under 24 timmar. Det dåliga humöret försvann så snart lillasyster fått lite mat i magen och näringsdroppet börjat verka. Det innehåller glukos, så blodsockerhalten påverkades ju positivt.
För första gången sedan incidenten vid påsktid, då lillasyster kräktes under en sövning, skedde sövningen utan de extra säkerhetsåtgärder som vidtagits sedan dess, se inlägget Oj vilket pådrag! för mer detaljer. Framför allt har det rört sig om intubering för att hålla andningsvägarna öppna. Faktiskt har dessa extra säkerhetsåtgärder verkat överflödiga när lillasyster inte har besvärligt slem i luftvägarna och hennes slemhinnor inte alls är i så bedrövligt skick som då. Sövning utan extra arrangemang verkar faktiskt mest som en lättnad nu, för förberedelserna är mindre stressande och innebär att färre personer är närvarande. Lillasyster verkar också lugnare innan hon somnar. Är lillasyster lugn är också chansen större att också vi föräldrar är lugnare, fast sövningen är bland det svåraste för oss eftersom vi måste lämna ifrån oss lillasyster under någon timme. Tidigare ville vi att sköterskor skulle byta sond och tejpen som håller yttre delen av CVK:n (central venkateter, slang för medicinering och provtagning som går in i kroppen vid nyckelbenet) på plats. Numera föredrar vi att göra så mycket som möjligt av detta när lillasyster är vaken. Byte av tejp gör vi gärna själva till ackompanjemang av lillasysters klagomål och synpunkter, hellre än att hon ska behöva vara sövd längre tid än nödvändigt.
Det trista med den här Metotrexatbehandlingen är att lillasyster måste vara kvar på sjukhuset till dess tillräckligt mycket av medicinen har gått ur kroppen. Man tar blodprov var sjätte timme för att se hur mycket rester av Metotrexat som finns kvar. Motmedel ges så länge rester av medicinen finns kvar. Mängden motmedel anpassas efter hur mycket medicinrester som finns i blodet. Så här långt kan vi se att lillasysters humör inte verkar påverkas negativt av vare sig Metotrexat eller motmedel. Den enda effekt som vi egentligen ser är att hon blir trött och sover middag varje dag, längre än hon annars brukar göra. För övrigt är hon igång och pratar och leker hela tiden. Vi måste påminna henne om slangen från droppställningen som hon ibland håller på att springa ifrån och andra gånger snurrar in sig i. Lillasyster stämmer dåligt in på en schablonbild av en stackars liten cancerpatient. Snarare skulle man kunna tro att hon medverkade i en reklamfilm för blöjor. Allt passar in. Hon är glad, aktiv och kissar jättemycket eftersom hon får mycket dropp just för att hon ska kissa ut resterna av medicinen.
Idag var även storebror med på sjukhuset. Vi brukar ordna så att han kommer med någon gång under den tid lillasyster är flera dagar på sjukhus. Hon frågar alltid efter honom bland det absolut första hon gör när hon vaknar. Båda trivs väldigt bra på sjukhuset, faktiskt så bra att de inte brukar vilja åka hem när det är dags. Lillasyster har väldigt stort socialt utbyte av dygnen på sjukhuset och sköterskorna är roade av hennes förnumstiga kommentarer. Det är verkligen gott att det är folk som trivs att umgås med barn som arbetar på barnavdelningen (den där vi oftast är kallas BUA2) och att där råder en lugn och behaglig stämning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar