Skolstart

Den här veckan har det varit skolstart. Lillasyster har så smått börjat på sin förskola igen. Lillasyster var jätteglad att kunna träffa sina kamrater igen, precis som alla de andra barnen. Ganska snabbt lekte de precis som vanligt, som de hade gjort i våras. Rätt vad det var blev det ett litet avbrott i leken, när lillasysters solhatt blåste av. Lillasyster själv fortsatte leka, men de tre av hennes kamrater som var närmast tittade förvånade.  "Var är ditt hår?" var det någon som undrade. Innan sommaren hade ju lillasyster haft hår, även om det var väldigt kort. När de fick höra att hennes hår hade trillat av för hon hade fått mediciner så var de nöjda och fortsatte leka.

Lillasyster hann ganska precis med att skolas in och bli en del av barngruppen i våras, innan det var dags för sommarlov och - för hennes del - mer intensiv behandling. Inskolning tar sin tid när man är infektionskänslig och var fjärde vecka får behandling med konstigare mediciner än annars. Det tog ungefär två månader och omfattade endast utevistelse. Nu under höstterminen hoppas vi att hon ska kunna vara med inomhus, men först vill vi att all personal på skolan i god ordning ska få tillräcklig information om lillasysters infektionskänslighet. Dessutom behöver föräldrarna till alla barn på skolan ha tillräcklig information också, så att vi kan minimera risken för lillasyster att få vattkoppor. Som väl är kan bara de som inte har haft vattkoppor vara smittbärare, men eftersom sjukdomen är väldigt smittsam så skulle det underlätta om vi kunde få förvarning när vattkoppor börjar dyka upp bland skolkamraternas kusiner, lekkamrater och andra som finns runt lillasysters skolkamrater. Till dess att alla hunnit bli tillräckligt informerade, så är det alltså fortfarande bara utevistelse som gäller för lillasyster. När vattkoppor går, eller när det är som mest infektioner för övrigt på skolan, får lillasyster helt enkelt hålla sig hemma, men för övrigt ska hon kunna vara med även inomhus så småningom.

Även storebror har börjat skolan. Han hade skolstart idag. Nu börjar han i förskoleklass, men han har inte behövt byta skola för det. På hans skola finns det allt från tvååringar till nionde klass, så han har klivit upp ett pinnhål på samma ställe. Faktiskt är det nästan bokstavligt samma ställe där han har varit tidigare, för skolan har byggt om så att förskolebarnen (alltså de som är yngre än förskoleklass-barnen) har flyttat till andra sidan entrén och därmed lämnat plats för just förskoleklassen där förskolan var tidigare. Det är inte bara fördelar med att bli äldre och gå i förskoleklass. När vi gick omkring ute på skolgården efter skolstarten fick vi höra från storebror och en av hans kompisar att de inte fick använda skolans robusta trehjulingar längre, för det var bara förskolebarn som skulle använda dem. De talade om det i en så ivrig ton, att man kunde ana att glädjen över att ha avancerat var större än sorgen över att inte kunna använda cyklarna.

På skolgården fanns det rikliga tillfällen att mingla runt och prata med storebrors gamla och nya lärare och andra föräldrar. Det är en familj som vi tidigare egentligen inte haft så mycket kontakt med, utom att vi har mött dem i dörren när vi lämnat och hämtat barnen. Märkligt nog har vi stött på dem vid nästan varje publikt arrangemang som vi varit på i Alingsås och dess omgivningar. Vi hade till och med valt att åka med museitåget vid Anten samma dag. Det visade sig att de hade haft ungefär samma känsla, att det var just oss de snubblade över varje gång de var ute, vilket är lite fascinerande eftersom vi inte har varit så aktiva under de perioder då lillasyster har varit som mest påverkad av sin medicinering.

För storebror har det varit en väldigt omvälvande och utvecklande tid sedan vi flyttade från Göteborg till Alingsås. Vi besökte faktiskt hans gamla förskola i förra veckan, nära där vi bodde i Högsbo. Det var inte så många barn på plats, men åtminstone tre av dem kände igen honom direkt, fast alla som är i hans egen ålder ju gått vidare till sina nya skolor. Det är ingen tvekan om att storebrors byte av förskola i samband med att vi flyttade var ett lyft för honom, även om det är svårt att sätta fingret exakt på vilka enskilda saker som har varit bättre. Han har i varje fall kommit att ingå i ett rätt så öppet kamratgäng där ganska många är med i olika konstellationer. Det är liksom ett slags inkluderande förhållningssätt, snarare än att en liten kärna av kamrater exkluderar andra. Nu, i förskoleklasserna, har man försökt att behålla de kamratgrupper som fungerat så väl tidigare. I våras blev vi tillfrågade om vilka av kamraterna som storebror själv helst ville vara med. Andra föräldrar fick väl samma fråga får man förmoda. Sedan blev det ett väldigt pusslande för att bestämma hur de de båda grupperna av förskoleklass-barn skulle formeras. Att döma av lärarnas kommentarer var det inte helt lätt, för kontaktvägarna inom barngruppen var som ett tredimensionellt spindelnät med kortslutningar. Dessutom skulle ju några helt nya elever komma till också, som inte hade gått på just den förskolan tidigare. De kan ju knappast placeras i ett hörn för sig själva om de ska ha en chans att komma in i spindelnätet.

Lillasysters förskola, som bara är en vanlig förkola, hade ovanligt många barn i samma ålder som gick vidare till förskoleklass på annat håll. Det hade blivit så som en effekt av syskonförturer. Annars försöker man ju anta barn så att man ska få en viss spridning med avseende på ålder. För första gången i skolans historia så hade man ingen som skulle antas med syskonförtur, så det var alltså en situation med många lediga platser och ingen som hade förtur. Där halkade lillasyster in på ett bananskal. Vi hade helt enkelt glömt bort att sätta henne i kö till någon skola efter det vi flyttat till Alingsås. Hon blev ju diagnosticerad med leukemi bara ett par månader efter vi hade flyttat. Eftersom vi först haft fullt upp att få storebror på plats på sin skola, och lillasyster därefter liksom funkade sämre och sämre under tiden fram till hon fick diagnosen, så hade vi inte hunnit fram till att sätta henne i kö till någon skola. Sedan när hon låg på intensiven så hade vi annat att fundera på. Nåväl, det var först kring nyår som vi kom på att hon kanske borde kunna börja förskola ungefär nu till hösten. Då var det ju i senaste laget att söka plats, men i vilket fall som helst behövde vi ju ändå fundera över vilka förskolor som skulle kunna vara tänkbara. Syskonförtur på storebrors skola var ju inte att tänka på. Inte ens på skolgården kan hon vistas överallt när det är fullt med barn och ungdomar på väg in, ut eller på rast. Är man infektionskänslig är en skola med flera hundra elever inte bra. Vad skulle då kunna vara bra? Jo, en liten skola med goda upparbetade kontakter mellan föräldrar och skola. Vi letade alltså i första hand bland små föräldrakooperativ. En titt på kommunens lista över förskolor visade att det fanns tre i närheten (ibland är det riktigt bra att bo centralt), så följaktligen sände vi meddelande till dem för att höra om det kunde finnas plats för en infektionskänslig flicka under behandling för leukemi. Samtidigt började vi förbereda nästa steg, nämligen att ta kontakt med något större föräldrakooperativ och med ett par av kommunens förskolor som verkade vara vana vid att ta hand om elever med särskilda behov. Fantastiskt nog fick vi faktiskt napp redan i första omgången. Även om två av de tre meddelade att de redan mer eller mindre hade intagningarna inför hösten klara, så var det en av skolorna som ville veta mer om lillasyster och hennes leukemi. Efter inledande möte och samtal med efterföljande beslutsprocess inom föräldrakooperativet, så framkom att hon faktiskt kunde börja med inskolningen mer eller mindre omgående. Det där med omgående var förstås med justering för de förutsättningar som gavs av lillasysters behandlingar, så av det skälet blev det först ett par månader senare, i april, som hon kunde börja.

Det är en Montessori-skola som lillasyster går på. Det är knappast en slump att lillasyster fick plats på just en Montessori-skola, även bortsett från att alla de tre mindre föräldrakooperativen som fanns i närheten råkar tillämpa Montessori-pedagogiken. Att uppmärksamma olika människors olika behov och förutsättningar är en del av den pedagogiska verksamheten, varför det är en fördel i rent pedagogiskt hänseende att ha barn med särkilda behov.

Det finns några händelser i lillasysters liv vi aldrig kommer att glömma. Beskedet om att lillasyster fått plats på skolan är en sådan händelse. Det tog några veckor sedan första mötet innan vi fick beskedet, vilket är helt naturligt med tanke på beslutsprocessen i ett föräldrakooperativ och att all inblandade var tvugna att orientera sig om vad det skulle innebära. När vi väl fick beskedet att lillasyster var välkommen blev vi oerhört lättade och glada. Jag fick beskedet på telefon när jag var på jobbet, så jag chattade hem och meddelade det med en gång. Lillasyster fick alltså höra genom mamma att hon skulle få börja skola, så när jag kom hem från jobbet kom en själaglad lillasyster och hojtade "pappa, pappa, jag har fått en egen skola!". Det var först när vi fick beskedet som vi riktigt insåg hur lättade vi var för att lillasyster skulle kunna börja skolan. Eftersom hon är nyfiken och väldigt social, så är det näst intill ett plågsamt barnförsök att hålla henne hemma när hon samtidigt ser storebror gå till skolan varje dag.