Igelkott med taggig frisyr

Lillasyster och storebror fann en igelkott idag. Vi hade åkt till Hol för att strosa omkring vid den medeltida kyrkan, en runsten och det stora gravfältet som finns där. Runstenen imponerade inte på storebror. Han hade svårt att riktigt tro på att de där strecken på den var bokstäver. Bokstäver vet han ju sedan lång tid hur de ser ut, och inte ser de ut som de kråkfötter som var ristade på stenen. Kyrkan tilldrog sig ett måttligt intresse, men några gravstenar var lite intressanta. Mest intressant var en stor gravhäll som såg ut att vara minst 300 år gammal. Den hade en sådan där skylt bredvid sig där kyrkogårdsförvaltningen önskade komma i kontakt med anhöriga till de begravda. Det såg ut att kunna vara ett fall för ortens hembygdshistoriker och genealoger.

Nåväl, i grässlänten ner mot vägen (eller vägarna, det är väl åtminstone tre generationer vägar åt det hållet) var det en vilsen igelkott. Det var en unge, som såg ut att vara så liten att den fortfarande borde vara i närheten av sin mamma. Lillasyster var bekymrad över att den såg ut att inte kunna hitta sin storebror, mamma och pappa. Både storebror och lillasyster ville klappa igelkotten. Den var ganska obekymrad om oss så länge vi höll oss på några meters avstånd, men när storebror började närma sig blev den taggig. Praktiskt med vilda djur som har en inbyggd defensiv försvarsmekanism. Att klappa den funkade ju inte riktigt och för övrigt sa vi till storebror att han skulle låta den vara ifred och inte försöka klappa den. Det vore ju synd om den stackars taggbollen skulle bestämma sig för att använda en mer aktiv försvarsmekanism, som att bitas. Både storebror och lillasyster kände lite på ett par taggar ändå. Lillasyster kände först på sitt huvud, sedan kände hon på en igelkottatagg och sedan på sitt huvud igen och sa glatt "aj aj". De senaste veckorna har vi pratat om henne och hennes huvud som en liten igelkott, eftersom de få hårstrån hon har står rakt upp och sticks som en kort stubb.

När vi senare kom fram till gravfältet så hittade vi många högar, en domarring och en bautasten. Storebror pratar mycket om bautastora saker, men det här var första gången han såg hur stor en bautasten är. Nu vet han i alla fall hur stort bautastort är. Som de stadsbarn storebror och lillasyster är, så hade de frågat om vi inte skulle gå till någon lekplats. Domarringen  funkade ganska bra som lekplats ett tag, men det fanns inga snurregrejor (karusell eller gungbrädeliknande sak formad som ett A som kan snurra) där. Vi hittade också några hallonsnår med riktigt goda och lagom mogna hallon. De flesta var utan larver. Storebror ville knappt smaka, för han hittade taggar på hallonen. Han blev inte gladare av att höra att de inte hade taggar utan bara var lite ludna, för han ville inte ha hår i sin mat. När vi började kalla hallonsnåren för godisbuskar blev han lite mer intresserad, men tyckte ändå inte riktigt att sötsakerna på buskarna verkligen var godis. Lillasyster däremot blev riktigt förtjust i hallonen och ville stanna riktigt länge där. Hallonsaft är också favoritsaft hemma, i synnerhet sedan de hört smurferna sjunga om sin "bästa saft vi nå'nsin haft". När vi slitit oss från godisbuskarna och bestigit en av de största gravhögarna kunde vi se ända bort till järnvägen. Lillasyster blev jätteglad att se ett likadant tåg passera där som vi kan se hemma i Alingsås.

Informationsskyltarna blev en attraktion i sig, för de hade illustrationer. En av bilderna föreställde en man som skulle begravas, så lillasyster frågade varför han låg ner. Jo, han var död och skulle begravas. Varför var han död då?, Tja, han var kanske gammal, eller så hade han blivit sjuk och dött. Varför blev han sjuk då, etc. Lillsyster har en tid varit ganska intresserad av relationer mellan sjukdom, medicin och död, men vill egentligen inte gå in på detaljer kring sin egen sjukdom och eventuell död. Hon har i alla fall klart deklarerat att hon inte vill dö.

Idag har äntligen lillasysters blodvärden återhämtat sig så pass att hon så smått kan påbörja medicineringen i den kvarvarande fasen, som kallas underhållsfas. Det blir en försiktig start med en kvarts tablett purinetol ungefär varannan dag, så får vi se vart det leder i början på nästa vecka.