På onsdagen var vi på sjukhuset på kontroll. Det är nog första gången på nästan ett och ett halvt år som vi har haft känslan av att komma till sjukhuset mer som om vi vore besökare i stället för en garvad, vårdvan och hospitaliserad lillasyster med bihang. Nåja, sett till omständigheterna så har lillasyster kanske inte blivit så väldigt hospitaliserad, men nog har hon haft en stor del av sitt sociala liv där.
Lillasyster visade sig ha jämförelsevis goda blodvärden, faktiskt något lite för bra vad gäller vita blodkroppar. Egentligen kanske hennes underhållsmedicinering (purinethol-tabletter) borde ökas lite, men eftersom hon påbörjade den medicineringen för bara ett par veckor sedan så ville läkaren utvärdera en vecka till med samma dos innan hon beslutade om justerad dosering.
För övrigt samtalade vi med läkaren och sjuksköterskan som ansvarar för dagvården för lillasyster om hur det hade varit hittills under behandlingstiden. Summerat skulle man kunna säga att lillasyster har haft det bra och verkligen tyckt om att åka till sjukhuset. Det löpande arbetet på dagvården har fungerat väl. Särkilt har den ansvariga sjuksköterskan varit mycket bra. Jag har nog aldrig träffat på maken till människa att hålla reda på vad som ska göras och i vilken ordning! Dessutom många gånger utan att ha hjälp av omedelbara stödanteckningar. Över lag tycker vi nog att arbetet bland sjuksköterskor och övriga sköterskor fungerar tämligen friktionsfritt och prestigelöst, i alla fall efter vad man kan se som anhörig till patient. Det finns dem som utmärker sig genom att tänka ett steg extra och få saker att hända, som test av nya hjälpmedel eller anskaffning av prov på nya spännande nutritionsdrycker. Som kontrast till det så har bemanningen av onkologläkare varit synnerligen ombytlig. Vid några tillfällen har det ställt till det för oss, framför allt eftersom återrapportering till oss om vidtagna åtgärder inte alltid har fungerat så bra. Dessutom har vi varit osäkra på om våra iakttagelser om lillasysters tillstånd har beaktats när beslut har fattas om behandling av komplikationer.
Vad gäller hur nuvarande behandlingsfas, underhållsbehandling, kommer att arta sig, så har vi nu känslan av att det kanske skulle kunna gå att både planera och faktiskt också genomföra aktiviteter, i stället för att alltid vara beredd att avbryta vad man håller på med för att åka till sjukhuset. Läkaren ställde frågan om vi ville ta bort lillasysters sond, men vi förklarade att hon är förtjust i båda sina slangar (sonden och en CVK) och vill ha dem kvar. Framför allt får hon klara av alla andra omställningar som sker just nu (sova i eget rum, vänja sig av med blöja, vistas längre tid på förskola), innan vi puffar på att ändra på fler saker.
Dagvården på sjukhuset har nu fått nya lokaler. De är luftiga, ljusa, och ganska rymliga jämfört med tidigare. Det blev till och med plats för att göra en rad med parkeringsplatser för cykeln och leksakbilar man sitter på. Det är nästan så att man önskar att vi skulle behöva åka dit lite oftare. Det visade sig att sköterskorna hade protesterat när ombyggnationen precis skulle till att sätta igång, därför att det var planerat att de skulle få mindre lokaler än de redan hade, trots att verksamheten utökats avsevärt under de senaste åren. Anledningen till att verksamheten utökats är att man försöker göra så att fler och fler patienter kan vistas i hemmet med besök på dagvården mer eller mindre ofta. Tidigare var det vanligt att samma sjukdomar och åkommor behandlades genom att patienterna var inskrivna på sjukhuset. Genom att påtala det orimliga i att man skulle göra dagvårdsmottagningen än mer trångbodd, när det samtidigt fanns ett önskemål om att ytterligare patienter skulle kunna utnyttja den (i stället för att vara inneliggande på dyra vårdplatser), så lyckades sköterskorna i sista minuten få gehör för några rum till. Det leder förhoppningvis till att sköterskor och patienter inte längre ska behöva vänta lika ofta på att något behandlingsrum ska bli ledigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar