Tufft schema

Lillasysters infektion går sin gilla gång. Det enda vi vet om den så här långt är att det är en bakterieinfektion, men inte vilka bakterier det rör sig om. Ännu vet vi inte när den förestående tvåveckors behandlingen kan dras igång, så en allt piggare lillasyster tillbringar dagarna på sjukhuset i väntan på bättre besked.

Veckoslutet har varit fullt med aktiviteter. Det har varit svårt att välja, för det visade sig att det var ett stort barnkalas i centrala Alingsås på lördagen. Eftersom lillasyster alltså befann sig i Borås kunde hon ju inte gärna delta. I vilket fall som helst var det nog en allt för folkrik tillställning för henne, så det fanns inte med i våra planer även om lillasyster skulle varit hemma under lördagen. Men eftersom hon nu låg inne på sjukhuset, så kunde det kanske ändå vara något för storebror? Det kolliderade dock med en aktivitet i Borås som vi redan anmält oss till, nämligen utflykt till Sandlidsbanan tillsammans med andra familjer med sjuka barn som behandlas på sjukhuset i Borås. Tyvärr kunde ju lillasyster själv inte delta, eftersom hennes temperaturkurva inte hunnit stabilisera sig, men storebror och tåg är två storheter som är oskiljaktiga. Sandlidsbanan trafikeras av tåg som är lagom stora att sitta på, till skillnad från vanliga tåg som man ju sitter i. Storebror var den förste som satte sig på passagerarplats på tåget, långt innan det skulle avgå. Sedan åkte han med alla avgångar utom den sista. Den avgången missade han bara för att jag klädde på honom ett regnställ när det var uppenbart att det skulle börja ösregna. Vi hade verkligen tur med regnskurarna. Det var uppehåll precis under de två eller tre timmar vi var där, men bra regnigt både före och efter. Stort tack till de föräldrar som håller i dessa aktiviteter. Det är kul att träffas även utanför sjukhuset någon gång.

Efter tågturerna var det dags för oss att ta oss till sjukhuset. Lillasyster är alltid väldigt entusiastisk när vi kommer, medan storebror brukar dra sig mot dagrummet och de spelkonsoler som finns där. Från att ha varit analfabet på TV-spel har han blivit en hygglig spelare under de senaste två månaderna. Lillasyster uppskattar en promenad ute mer än en eftermiddag med spel, så under nästa större lucka mellan regnskurarna lyckades hon komma ut i värmen under någon timme.

Även söndagen medförde vissa prioriteringsproblem. Det var ordinarie trafikeringsdag på Sandlidsbanan. Lördagen var egentligen arbetsdag för medlemmarna i banans förening, men för oss familjer med sjuka barn ordnades alltså särskild trafik den dagen. Storebror, som snappat upp att tågen gick även på söndagen ville absolut tillbaka dit. Vi funderade på att även lillasyster skulle kommit dit under söndagen, men eftersom vi inte visste hur mycket folk det skulle komma verkade det lite osäkert. Utomhusaktiviteter är oftast OK även för en som har dåligt immunförsvar, men inte om det riskerar att bli så mycket folk att man är nära inpå varandra. Dessutom råkade just denna dag vara sista trafikdagen för säsongen på AGJ. Det kunde lillasyster ju inte heller vara med på, dels därför att man på den banan sitter i tåg i stället för på dem (= ökad risk för smittspridning), och dels för att det var för långt från sjukhuset. Men storebror skulle ju kunna åka dit. Vi flyttade till Alingsås för ett halvår sedan, och ännu hade vi inte informerat honom om att det fanns ånglok så nära där vi bor.

Redan tidigt på morgonen väckte han mig och började prata om tåg. Eftersom han ännu inte visste något om de stora tågen, pratade han bara om att åka tåg som man sitter på. Efter frukost resonerade mamman och jag om schemat för dagen. Vi kom fram till att stort tåg för storebror och djurpark för båda barnen senare på eftermiddagen skulle kunna fungera. Fram tills vi bestämt oss för det, så hade jag inte vågat nämna något om stora tåg för storebror. En viss mängd tågtjat kan man stå ut med, men återkommande tjat fram till nästa trafiksäsong kan bli lite väl mycket. Dumt nog bestämde jag mig för att fortsätta hålla tyst om det även efter vi hade bestämt oss, så att det skulle bli en överraskning för honom att det blev stora tåg i stället för små. Vi gav oss iväg, och nog tyckte storebror att vi åkte åt fel håll. Jag svarade att det var en närmare väg till tågen. Han verkade konfunderad, men protesterade inte. I stället var han ovanligt uppmärksam på vilken väg vi tog. När vi kom fram efter mindre än en kvart höll han på att explodera. Han protesterade stort. Han ville åka små tåg som man sitter på, inte stora! Det gick inte ens att få honom ur bilen. Efter några minuters argumenterande förstod jag var skon klämde. Han hade inte förstått vilken järnväg vi kommit till. Han hade inte tillräckligt starkt minne av miljön kring förra årets åktur med ångtåg, så när jag väl nämnde att det var tåg som sa tuff-tuff så tittade han mot järnvägen, hoppade ur bilen och började först gå och sedan småspringa fram till biljettkön medan han höll på att vrida nacken ur led för att titta på ångloket som stod redo.

Tågturen avlöpte väl. Storebror var först att ställa sig på plats för att titta på vattentankningen i Kvarnabo och först att ställa sig vid bommen på vändskivan för att hjälpa till att vända loket i Gräfsnäs. Återkomna till Anten gick vi in i museihallen. Även det var lyckat, med flera intressanta ånglok och en spårriktningsmaskin att titta på. Men se'n blev det bara allt för lyckat. Det hade dykt upp träbana från BRIO och en modelljärnväg som jag inte har minne av att de funnits där tidigare, så när vi skulle åka därifrån så var storebror helt bestämd på att han inte hade hunnit leka särskilt mycket. Det var i och för sig helt korrekt, men vägde i mitt tycke lätt mot att lillasyster befann sig på sjukhuset och behövde få komma iväg till djurparken i lagom tid mellan två omgångar av medicinering. Nu var det omöjligt att få storebror att röra sig självmant i riktning mot bilen, så det blev till slut att dra honom ut ur museihallen för att vi skulle komma iväg.

Efter att vi hämtat mamma och lillasyster på sjukhuset så kom vi fram till djurparken med en fortfarande inte helt nöjd storebror. Det första han fick syn på när vi kommit in bland djurhagarna var ett rundturståg. Det ville han naturligtvis åka. Men då sa vi att det fick faktiskt räcka med tåg för ett tag. Vi skulle leta rätt på borttappade elefanter! Lillasyster har varit djupt bekymrad i flera veckor, för sist hon var på djurparken kunde hon inte se några elefanter. De var inte någonstans på savannen, alltså var de borttappade – hon hade tappat bort dem. Det hade kanske inte behövt vara så farligt, men hon förklarade att de var ledsna. Det är klart, är man borttappad så är man ledsen. Det vet ju minsta tvååring. Som väl var fanns elefanterna på plats den här gången, så nu är de inte borttappade längre. Lillasyster tittade väldigt uppmärksamt på liten elefant som diade en liten stund, precis som hon själv tycker om att göra.

Under turen kring savannen träffade vi på en familj där en flicka i storebrors ålder kom att iaktta lillasyster. Hennes mamma påminde henne om att hon också hade haft en sond i näsan när hon var liten, för att kunna ta sina mediciner. Hon kom fram mot lillasyster och tittade tankfullt, så jag sa "så du har också haft en slang i nosen?". Jo, hon nickade, det visste hon mycket väl att hon haft. Det är inte ofta folk kommenterar lillasysters sond. Annars har det nog bara hänt när barn har frågat varför lillasyster har ett stort plåster på kinden, eftersom det är det som syns mest. Det här är nog enda gången jag minns att en vuxen varit med om att kommentera sonden. Lillasyster själv är väl medveten om den. Det verkar som om hon tycker den är ganska praktisk, för hon kan själv välja om hon vill ha viss mat genom munnen eller genom sonden. Medicinen vill hon ännu inte alls ta i munnen, så den får gå i slangen helt och hållet. Ibland vill hon själv hantera sprutan, i synnerhet när vi ska skölja sonden med vatten efter mat eller medicin. I början hade vi lite svårt att hitta ett bekvämt sätt att hantera situationer som när vi skulle ta upp lillasyster när hon hade en spruta med mat som satt fast i sonden eller när vi behövde hämta något. Antalet händer på plats hos lillasyster räckte liksom inte riktigt till. Fast när vi väl kom på att vi kunde använda lillasysters händer, så började vi be henne hålla sprutan när vi själva var tvungna att använda våra händer till annat. Det fungerar väldigt bra, för då försöker hon inte göra något som gör att en bortglömd spruta fastnar i något eller dinglar löst så att det drar i plåstret på kinden som håller sonden på plats.

Djurparken är verkligen ett jättebra ställe att gå till, även när man dröjer sig kvar efter entrén är stängd. De flesta besökare går hem innan dess, så man kan röra sig friare och slipper köer. Fast många av djuren försvinner ju in i hus allt eftersom. De djur som finns kvar ute tittar mer på de få människor som finns kvar, så man får lite en känsla av att man är i en människopark för djuren att beskåda oss. Lekplatserna är nästan tomma efter entrén har stängt, så det blir mycket lek utan konkurrens om lekredskapen. Storebror utnyttjar situationen maximalt och lillasyster vågar göra fler saker som hon annars tycker är obehagliga när det är större barn som ränner omkring. Särskilt tycker hon om att sitta överst i rutchkanan och låta sin solhatt åka ner. Det ser rätt lustigt ut när hon sätter sig där och glatt tar av sig hatten för att låta den åka, medan de fåtaliga hårstråna på huvudet rör sig i vinden.