Att lära sig cykla

För drygt två år sedan var lillasyster så dålig att hon inte kunde gå. Det är nu nästan exakt två år sedan hon lärde sig gå på nytt. Samtidigt hade storebror lärt sig cykla, så när lillasyster började gå igen så cyklade han glatt omkring i cirklar. Det var faktiskt inte alls särskilt svårt för honom att lära sig. Balansen hade han skaffat sig tidigt. Lite knepigare var det att lära sig bromsa. Han uppfattade bromsen som ett slags binärt verktyg som antingen skulle vara av eller på, så han föredrog i början att leda cykeln nerför backar (som han glatt cyklade uppför), därför att när han bromsade så stannade cykeln. Att cykla nerför utan att bromsa gick ju för fort, så det gick inte heller. Alltså måste man leda cykeln. Start var svårt också, för det gällde att få upp fötterna på tramporna innan cykeln välte när man startade. Stopp var lite lättare, men krävde viss koordination innan det satt bra. Allt detta hade storebror hunnit lägga bakom sig innan lillasyster började gå.

Då var det svårt att tänka sig att lillasyster skulle kunna cykla, men nu har hon ju åldern inne att pröva mer seriöst. Storebror har fått en annan cykel under våren och hans gamla cykel har varit nermonterad för uppiffning innan lillasyster skulle ta över. Den hade blivit så skavd att ett par smärre justeringar i lacken krävdes. Eftersom jag trodde att vi hade lite klarlack kvar så behövde ju bara en burk med rätt lackfärg köpas. Cykeln fick följa med till närmsta färgaffär med tillräckligt stort lack-utbud. Tyvärr visade det sig efter närmare en halvtimmes expertkonsultation att cykelns färg inte förekom i någon av de vanliga färgskalorna, så det fick bli en av de två mest liknande färgerna istället. Eftersom en av dem fanns inne så blev det just den. Det var ju ändå bara fläckar som skulle fyllas i så lite skiftning i kulören skulle säkert inte göra något. Den ursprungliga lacken skiftar rätt bra den med, i olika ljus och vinklar. Något av en chansning var det ju ändå, eftersom det var en solidlack som skulle sprejas på ovanpå en metalliclack.

Den komplicerade lackningen drog ut på tiden, för den behövde utföras utomhus när det inte regnade och inte blåste allt för mycket. Bara dessa yttre krav begränsade antalet möjliga tillfällen väldigt. Dessutom behövdes två omgångar med färgen och två omgångar med klarlack innan det såg bra ut, även om varje omgång bara var fläckvis. Dessutom visade det sig att den gamla klarlacken hemma var så gammal att den inte ville komma ur burken, så det blev till att köpa klarlack i alla fall. Resultatet blev hyggligt, i alla fall om man inte tittar på riktigt nära håll. Lillasyster blev nöjd, även om hon redan från förjan påpekat att hon hellre velat att jag lackade cykeln i rosa istället för den röda färg det rörde sig om. Nog hade mer erfarenhet av lackning varit bra, men man kan ju inte gå ut på nätterna och jaga de yngre förmågor med huvor som brukar lacka om tågen i närheten i grälla färger, bara för att få fatt på någon som är expert på att spreja med lackburkar.

Sedan när det bara var att sätta ihop cykeln igen så visade det sig att bakhjulet rullade alldeles för dåligt. Storebror hade faktikt klagat på att cykeln gick långsamt, men vi hade mer tolkat det som att han var för stor och stark för den cykeln, så att han fick veva som en tok för att komma någonstans. Det var nog inte en helt felaktig tolkning, men hjulet var faktiskt så trögt att det nog stod för den mesta delen av storebrors klagan. Lillasyster skulle nog tröttna på att cykla redan innan hon lärt sig hålla balansen. Tyvärr ledde detta nya bakslag till att cykeln inte kunde monteras ihop på några veckor. Någonstans i baknavet fanns ett problem. Det gällde bara att förstå vad, eller möjligen köpa nytt bakhjul.

Problemet i baknavet visade sig vara att det var felkonstruerat. Det innehåller tre kullager, varav i synnerhet ett är dåligt kapslat åtskilt från bromsmekaniken. Sett till den grundläggande funktionen har det ingen stor betydelse, men det gör att det blir svårt att fetta in de olika delarna på ett bra sätt. Bromsen behöver vara infettad med grafitfett, som är kletigt, stannar kvar på rätt ställe och inte förångas eller rinner iväg vid högre temperaturer När man bromsar kan det bli rätt varmt där inne. Kullagren däremot bör fettas in med kullagerfett eller liknande, som inte är lika kletigt som grafitfettet. Eftersom kapslingen är för dålig så går det inte att förhindra att grafitfettet så småningom sprider sig till ett eller ett par av kullagren. Inte bra, men fortfarande ingen katastrof. Dock är ett av grafitfettets mer framträdande egenskaper (utöver värmebeständig och miljötålig infettning) att det gärna drar till sig vatten. Med vattnet kommer partiklar med skräp. Det som kommer först i konstruktionen när vattnet och skräpet kommer in i navet råkar vara kullagren. Här är alltså problemet, kullager med en massa skräp i kombination med för kletigt fett blandat med vatten. Yippiee, vilken sörja! När problemet väl var identifierat så fick man bestämma sig för om hjulet redan nu är skrot eller om det var värt att göra rent navet, införskaffa grafitfett och smörja upp alltihop. Med tanke på att lillasyster nog inte kommer att ha cykeln mer än två säsonger till, så fick det duga att rengöra och smörja. Om det behöver göras någon mer gång så har vi ju i alla fall också grafitfett hemma nästa gång.

Idag var det äntligen dags att smörja kedjan, montera ringklocka och framreflex för att slutligen kunna provcykla. Lillasyster ville genast ge sig iväg. Efter lite bökande med att försöka anpassa sadeln, så skulle hon cykla. Det var svårt att få upp båda fötterna på tramporna samtidigt (så gör man ju med en trehjuling). Enträgna uppmaningar till pappa att inte släppa taget (jag höll bak under sadeln) följdes av trevande trampande där cykeln gav sig iväg åt lite fel håll. Några försök till resulterade i den förnumstiga kommentaren "jag kan nog inte". Det var inget hinder för att försöka, så några svängar senare satt hon lite säkrare i sadeln. Efter några inledande turer så vi trampade iväg till en affär i närheten för att handla grädde. Alltså, storebror trampade på sin cykel och lillasyster på sin, fast med en pappa rännandes efter hållandes i sadeln.  Som väl var så var det inte så mycket trafik vid den tiden.

Trampande framåt gick faktiskt riktigt hyggligt, inte minst att hålla sig på rätt sida vägen utan utflykter någon annan stans. Trampande bakåt för att bromsa var inte lika framgångsrikt. I motsats till storebrors inledande binära arrangemang att göra allt eller inget, var lillasyster inne på att bromsa kvickt och sedan sätta ner båda fötterna på en gång. I lägre farter kanske det kan fungera, men det ledde mest till att lillasyster hade svårt att hinna med att med tårna springa med cykeln till dess den stannade av sig själv. Det gick inte att övertyga henne om att man kunde hålla bromsen en liten stund så att cykeln fick stanna helt. I övrigt hann vi med lite kliva-av- och kliva-på-excercis. För båda barnen har jag velat att de ska kunna manövrera cykeln innan de får cykla på överfarter över bilgator. Det får till följd att lillasyster nu måste börja med att leda cykeln på cykelöverfarterna, vilket för med sig att hon blir gångtrafikant, vilket i sin tur gör att bilister måste lämna företräde för henne på övergångsställena. Ska man leda cykeln över gatan vid överfarterna så måste man ju öva sig på att kliva av och kliva på cykeln före och efter, så det gjorde lillasyster förtjust tre gånger bara på den korta vägen till eller från affären. Grädden kom lyckligt hem i cykelkorgen, utan att vare sig trilla ut eller att ha blivit smör.

Redan nu är balansen och styrningen skaplig vid normala farter längs med en cykelbana, men nästan all fintrimning återstår. Lillasysters villighet att få ledning var så god, att när ett tåg passerade i närheten så ville hon inte fortsätta cykla, för hon sade att hon inte kunde höra vad jag berättade för henne. Även storebror ville gärna berätta hur hon skulle göra, men hans råd var näst intill på akrobatisk nivå för lillasyster som mest var upptagen med att alls ta sig framåt åt någorlunda rätt håll. Jämfört med för två år sedan är ändå lillasysters cyklande akrobatiskt. För två år sedan fick vi låta henna hoppa på en studsmatta för att hon skulle belasta ben och bäcken så mycket att hon motverkade benskörhet. Balans och framför allt koordination var då så påverkat av mediciner att det kunde vara svårt att gå. Tänk vad vi har lämnat bakom oss! Måtte det gå lika väl framöver.