fredag 19 juli 2013

Ett sista ryck?

Äntligen återkommer lillasyster. Nu blir det nog inte så många inlägg på bloggen framöver, för hon har bara tre månader kvar på behandlingen. Efter det tar det några veckor innan blodvärdena återgår till normala värden. Även om hon sedan ska ta blodprov ett antal gånger under ganska många år så kommer det inte att finnas så mycket att skriva om hennes sjukdomstid (om hon inte får återfall förstås). Därför kommer den här bloggen nog inte att få några fler inlägg alls om något halvår från nu.

Ännu återstår en viss tid dock. Sedan sist har livet gått sin gilla gång, med medicinering i hemmet, en och annan utflykt till sjukhuset för kontroller och ytterligare några tillfällen för extra kontroller vid infektion. Även under månaderna april, maj och juni fick lillasyster stanna hemma ganska mycket från sin förskola på grund av egen sjukdom eller på grund av risk för smitta i skolan. Hon var hemma lite mer än hon var i skolan, även om det var lite bättre än i januari, februari och mars då hon var hemma riktigt mycket. Det har verkligen varit en vinter och vår med en otrolig mängd infektioner långt fram på terminen. Frampå försommaren råkade lillasyster på en virusinfektion som varade i ungefär tre veckor, men som hon till större delen klarade av att hantera med de vita blodkroppar som ändå kunde bildas trots medicinering med cytostatika.

Sedan senaste inlägget har det varit en mycket hektisk tid. Det har råkat vara en väldig mängd saker att ta i både i hemmet och på jobbet. Till en del har det att göra med att så mycket hittills blivit liggande till följd av lillasysters sjukdom, men som nu bara inte är rimligt att skjuta upp längre. Det är först nu, efter ungefär två veckors semester som det börjar bli möjligt att fundera på att göra annat än sådant som varit akut att göra sedan lång tid.

Lillasyster har hunnit bli en riktigt självständig fyraåring. Hon förklarar för oss föräldrar att vi inte bestämmer över henne. Vi påminner henne om att hon inte kan bestämma över sin medicin själv, så det finns nog saker hon inte bestämmer över ändå.

En del har hänt sedan sist, men det får komma fram efter hand. Att det här inlägget kommer just nu har mycket att göra med de reflektioner som kommer i samband med att vi nyligen har kommit i kontakt med en familj här i Alingsås, vars barn just har fått diagnosen leukemi, precis som lillasyster fick för mer än två år sedan. De har ganska nyligen fått diagnosen, så precis när vi börjar anpassa oss till ett normalare liv, så har deras liv fått en total vändning åt andra hållet. Även om man är medveten om att ungefär 300 barn i Sverige får barncancer varje år, så känns det tungt att höra liknande saker som lillasyster varit med om hända igen.

Lillasyster hade en mycket jordnära kommentar när hon fick höra om ett barn som just blivit sjuk i samma sjukdom som hon själv är under behandling för: "Har det barnet slangar?". Dessa slangar som lillasyster varit så stolt och glad över, som hon själv levt med så länge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar