Blodsugare

Lillasysters favoritsköterska från hemsjukvården var här idag och tog blodprov, en äkta blodsugare så här i halloween-tider. Själv var jag på jobbet idag, så när lillasyster på kvällen med glatt humör berättade om att sköterskan hade varit hemma och tagit hennes blod, så var det inte utan att jag funderade på hur hon skulle göra sig i en vampyrfilm. Får väl se om hon faller för genren när hon blir lite äldre.

Värdena var ännu bättre än tidigare. Hennes hb-värde verkar vara ganska stadigt över 100 nu, så det är inte underligt att hon är så rörlig nu när det onda i benen har släppt. Det ser ut som om styrningen av musklerna inte riktigt är på topp, men det verkar inte bekymra lillasyster särskilt mycket. Hon är i farten mest hela tiden och äter fortfarande med frisk aptit.

Litet matvrak

Under de senaste dagarna har vi kunnat se veckans mediciner verka på olika sätt. Vincristinet gavs bara under 15 minuter i måndags och kortisonet gavs under måndag till fredag, men ändå har verkan synts väldigt tydligt även under veckoslutet. Lillasyster har haft ont i benen i några dagar nu (effekt av vincristinet) och blivit ganska hungrig (effekt av kortisonet). Som väl är har hon piggnat till igen. Hon kommer ständigt med förnumstiga kommentarer och är angelägen om att alla andra kring henne har det bra. Vi måste ibland hindra henne från att ge bort sitt godis eller sina bullar till storebror, innan hon verkligen har ätit vad hon ville ha av dem.

Det här veckoslutet var det final för Lights in Alingsås. Vi gick rundan en gång till igår, lördag. Storebrors favorit den här gången var trädet med en knapp. När man tryckte på knappen kom det några takter ur välkända låtar ackompanjerat av ett litet ljusspel uppåt mot trädkronan. Båda barnen har pratat mycket om prickig kyrka (uttalat som ett ord prickigkyrka med betoning på y). De kommer nog att sakna prickarna framöver när de ser Cristinae kyrka (Stadskyrkan) på kvällarna. Även den andra kyrkan i slingan, Landskyrkan, har varit populär hos dem. Det är något visst med proportionerna i kyrkobyggnader från 1600- och 1700-talen. Årets höjdpunkt var ändå dammen med ljusintallationerna som speglar sig i vattnet, i varje fall i mammans och mitt tycke.

När man följer årets slinga, så landar man så småningom i Järtas park. Den ligger centralt, vid Kungsgatan precis där gågatan slutar (eller börjar, beroende på vilket håll man kommer från). Parken börjar så smått leva upp till devisen barnens park. Det har dykt upp fyra djur i trä, skulpterade av en motorsågskonstnär. Faktiskt brukar de flesta barn som kommer dit först rusa fram till den lilla scenen och klättra upp och ner där. Några gömmer sig för varandra, andra uppträder som om de skulle bli nästa generations hårdrockare. Sedan rusar de flesta vidare till trädjuren, upp och nerför de små kullarna, hoppar på stenarna med ben. Om det funnes en lekplats där skulle det vara svårt att dra barnen därifrån. Både lillasyster och storebror red på trähästen en bra stund. Som väl är så ligger den ner, så det blir inte så högt att klättra eller trilla. Storebror klättrade upp på hästens huvud.

Hela dagen idag har lillasyster ätit med munnen. Hon har bett om mat, godis, bröd med margarin etc. mest hela dagen. Det slank ner en hel barnmatsburk under dagen, tillsammans med en hel del annat. På kvällen gick vi till ett av de kvällsöppna kaféerna, Ekstedts (i hård konkurrens med Gårdscaféet, men fler uteplatser och relativt sett färre rökare fällde avgörandet, eftersom vi måste sitta utomhus med lillasyster). Där slank det ner ett par gurkor och en köttbulle från min stora köttbullesmörgås, en bit muffins och jättemycket saft. Storebror åt mer förstås, men det brukar han ju göra också, i varje fall om det finns kanelbulle inom räckhåll.

Efter cafébesöket så gick vi vidare till Järtas park igen. På väg dit fann vi att en bilfirmas showroom på Kungsgatan (jo, en liten butikslokal med två bilar i) var öppen. Storebror och jag blev nyfikna på om bilarna hade tagit trappan in eller om det fanns något sätt att komma in från gården. Eftersom vi inte kunde lista ut hur bilarna kommit in, så gick vi till slut in och frågade. Lillasyster blev nyfiken på vad vi skulle där att göra, så hon kom efter också. Vi blev mycket vänligt mottagna, fick veta att bilarna hade kört upp för trappan och in genom entrédörrarna, men att de hade varit tvungna att fälla in backspeglarna för att få plats att köra mellan dörrarna. Sedan blev vi bjudna på guldpengar. Lillasyster och storebror vet hur guldpengar ser ut, för de tittar gärna på Pippi Långstrump. De tycker om att höra att Pippi, Tommy och Annika ska flyga luftballong till Alingsås, även om det tyvärr verkar som om de aldrig kommer fram hit. Innanför guldskalet fanns det choklad. Lillasyster som normalt inte brukar äta mer än någon smakbit choklad, satte i sig två chokladpengar (hela familjen hade fått var sin, så när lillasyster ville ha en till så fick hon min).

Lillasysters smärta i benen försvann under kvällen på söndagen, så hon sprang omkring själv mycket mer än under lördagen. Då satt hon mest i vagnen eller ville bli buren efter en stund, för hon hade inte tillräckligt mycket kontroll över sina ben. Det var en och annan pytteliten grästuva som stjälpte henne då, eftersom minsta felsteg gjorde att hon trillade. Hon hittade en katt som hon ville följa efter, men kombinationen av dålig styrsel i benen (sämre nervsignaler) och smärta gjorde att hon föll framåt flera gånger. Efter fjärde gången tröttnade hon och ville bli buren fram till katten. Som väl var så var det en väldigt trevlig och mjuk katt som spinnande lät sig klappas av storebror, lillasyster och en flicka som passerade och stressat tillät sig att klappa fem klapp innan hon sprang vidare efter sin mamma och mormor.

Det är verkligen skönt att vi hann flytta till Alingsås innan vi blev medvetna om lillasysters leukemi. Det är så mycket lättare att röra sig i sta'n med sjukt barn än vard det är i Göteborg. Där bodde vi så att vi brukade ta spårvagnen när vi skulle röra oss i de mer centrala delarna, men lillasyster kan ju inte åka spårvagn nu. Alingsås är lagom stort att ta sig fram med cykel och det finns gott om bra ställen i sta'n som passar även för en infektionskänslig lillasyster. Men mest är vi nog tacksamma för att lillasyster själv mår så relativt bra och att hon är så glad och positiv. Det gör livet så mycket lättare för oss. Det är långt ifrån alla som har det så lätt.

Förändrad sinnesstämning

Det här är ingen riktigt bra vecka för lillasyster. Hon är lite hängig, inte alls så aktiv som hon har varit på sista tiden. Fortfarande har hon mestadels en positiv attityd, men visar inte sin vanliga entusiasm. Det var dags att kolla listorna med biverkningar för veckans mediciner lite mer noggrant. Vincristinet påverkar känselnerver och det är vanligt med smärta i käke, rygg och muskler under dagarna närmast efter dosen hon fick i måndags. Motoriken kan försämras genom att medicinen påverkar nerver som styr muskler. Även tarmrörelser försämras så att det finns risk för förstoppning. Det senare brukar vi motverka genom att lillasyster får movicol som ger lösare mage.

Förmodligen har lillasyster lite obestämd smärta nu. Om hon har uttalad smärta brukar hon sedan ett par månder faktiskt säga till. Nu har hon inte sagt något alls, samtidigt som hon ser ut att känna sig lite olustig i kroppen. Det är lite svårt att riktigt skilja mellan beteende till följd av försämrad motorik jämfört med obestämd smärta i kroppen, men det verkar ändå som om hon har ett visst obehag av att röra sig, inte bara besvär att röra sig.

Biverkningar av kortisonet då? Jo, kraftigt ökad infektionskänslighet i kombination med att kortison är inflammationsdämpande. Det här är riktigt lurigt, för det innebär att lillasyster kan åka på en infektion, utan att vi ser klara tecken på det förrän kortisonkuren är avklarad (den avslutas nu under fredagen) och kortisonets effekter gått ur kroppen lite senare. Något liknande har vi varit med om någon gång tidigare. Vidare så ger kortisonet effekten att man samlar på sig vätska i kroppen. Det brukar synas ganska tydligt på att ansiktet blir runt och magen stor. Lillasyster har inte hunnit bli så rund ännu. Den här gången är kortisonkuren lindrigare än tidigare, så förändringen borde inte bli så stor som vi sett de tidigare gångerna. Humöret påverkas också. Tidigare gånger har lillasyster blivit en liten vulkan under ett par dagar när kortisonkuren startat. Därefter har hon blivit hungrig som en varg under en tid. Både den här gången och slutet på förra kuren, så ser det ut som om hon snarare fått "förändrad sinnesstämning och sömnsvårigheter". Ingetdera verkar vara riktigt allvarligt, men natten mot tisdagen (första natten efter kortisonkurens början) hade hon påtagligt svårt att somna. Hon är lättväckt på nätterna och får nästan ingen sömn alls under dagarna, så hon är nog trött bara på grund av det. Den förändrade sinnesstämningen yttrar sig i att hon är dämpad och inte vill tappa bort oss andra i familjen. Framför allt vill hon inte tappa bort mamma. Trots allt är hon mestadels lugn, men talar sakligt om att hon vill till mamma eller vill ha reda på var storebror är, om han är utom synhåll. Under den här tiden har storebror kunnat vara riktigt tålmodig och verkligen försökt ta reda på vad lillasyster vill när hon är ledsen eller olycklig. Han frågade en gång lillasyster om en hel rad av saker som han tänkte att hon kanske ville ha, allt från leksaker och böcker till mamma.

Hur det nu än är med förändrad sinnesstämning, så är det allt märkligt att lillasyster normalt är positiv och glad trots alla mediciner och slangar. Det underlättar mycket för oss alla, inte minst henne själv. Apropå positiv attityd, så dök det upp ett härligt meddelande från storebrors förskola idag:

"Idag hade vi matematik på förskolan....
och det gjorde vi gemon att baka. Kokos + smör + ägg + socker = kokostoppar! Det krävs rätt mängd för att kakorna ska bli goda och då gäller det att vara noga. Vid kontrollen kom vi fram till att det behövdes mer socker och så hällde vi i lite till. Ett gott sammarbete krävs för att alla ska fortlöpa smidigt.
Lpfö 98 (reviderad 2011) Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin matematiska förmåga att föra och följa resonemang
Vad händer om man inte följer ett recept, varför är det viktigt att vara noggrann. Varför väger sakerna olika mycket?
Den goda doften spred sig i huset och nöjda var alla barn som fick en kokostopp efter lunchen!"

Att leta medicin

I måndags var det dags för en dos vincristin. Vi åkte till sjukhuset i Borås för att lillasyster skulle ta blodprover och få vincristinet intravenöst. Proverna såg ganska bra ut. Numera har lillasyster riktigt högt hb-värde, kring 100, så hon är ännu livligare än tidigare. I samband med vincristin-kuren skulle lillasyster också påbörja en femdagars medicinering med kortisontabletter. Vi hade lite kortisontabletter av rätt typ sedan förra omgången för ett par månader sedan, men vi hade glömt kolla hur mycket som fanns kvar. Hur som helst så glömde vi påpeka att lillasyster nog skulle behöva ett recept på mer kortison. När vi väl kom hem så fann vi att kortisonet hemma skulle räcka till lite mer än fyra dagars kur, så det fattades lite grann. Det var just inget problem, för vi ringde under tisdagen och bad att få recept på en burk tabletter till. Den burken tänkte jag hämta ut på apotek på hemväg från Göteborg under kvällen idag, onsdag. Eftersom lillasysters mediciner vanligtvis inte finns på mindre apotek, så försöker vi hålla oss till apoteken på sjukhusen för att öka chansen att finna hennes mediciner. Nåväl, eftersom jag befann mig nära Sahlgrenska så åkte jag dit och hittade snabbt ett apotek  i källaren en trappa ner från huvudingången. Fast nog var det lite konstigt att ingen skylt på fasaden indikerade att där fanns ett apotek (i varje fall inte vad jag såg), men på ett sjukhus så får de väl kunder i vilket fall som helst. Det visade sig att de hade hunnit stänga, trots att klockan inte var allt för mycket. Öppettiderna visade sig vara ungefär som för vilken butik som helst, med stängning klockan sex. De stänger tidigare än apoteket på sjukhuset i Borås, mycket tidigare än apoteket på Östra sjukhuset i Göteborg och apoteket på ICA Maxi hemma i Alingsås. I ett huj kände man sig förflyttad tillbaka till tiden innan apoteksmonopolet avskaffats, trots att det nu är en av de nya aktörerna som har apoteket på Sahlgrenska. Det där med apoteks öppettider och tillgänglighet var ju fram till för ett par år sedan rakt motsatt mot vad som var vanligt i många andra länder, där själva begreppet drugstore etc. används för något som finns tillgängligt lite varstans i stadsmiljöer och har generösa öppettider. Tillgängligheten börjar arta sig på sina håll även här, men ökad tillgänglighet till apotek behöver ju inte betyda att man alltid har tillgång till rätt sortiment. Nåväl, även Östra sjukhuset ligger någorlunda på väg hem, så det var bara att fortsätta dit. Där har de hittills haft allt vi har behövt, men den här gången så hade de inte rätt typ av förpackning inne. Lillasyster är ju en ganska blygsam konsument i jämförelse med de flesta som behöver ta den typen av kortison, så hennes minimala förpackningsstorlek fanns inte inne. Beställa går bra, men det skulle ta upp till ett par dagar för medicinen att komma till apoteket, så det avböjde jag eftersom det skulle bli helt utan marginal för förseningar. I stället hörde jag mig för om det fanns något annat apotek inom samma kedja som hade medicinen inne. Personalen är nästan alltid tjänstvillig att svara på sådana frågor, fast sökningen i datorsystemet är något bökig. Faktiskt är det två apotek inte allt för långt bort som har rätt förpackning inne, så det blir till att åka förbi under torsdagen och hämta upp kortisonet.

Hittills har vi inte haft särskilt stor framförhållning när det gäller mediciner, men det här är andra gången som det inte finns exakt rätt medicin inne på det ställe där vi förväntat oss. Det börjar bli dags att utse något av apoteken här i Alingsås till vår hovleverantör och sedan se till att läkarna skriver recept i såpass tid att vi hinner beställa och hämta ut medicinerna eller få dem hemskickade.

En 2½-årings egen upplevelse av sin leukemi

Hur upplever lillasyster sin leukemi? Det är inte alldeles lätt att finna svar på. Vi deltar i en studie som syftar till att kartlägga det. För de barn som är något äldre är det meningen att de själva ska svara på frågor om hur de mår och hur de upplever vissa saker. Lillasyster är lite för ung för det. Inte för att hon inte kan svara. Hon är jättebra på att svara på frågor, men svaren är nog inte så lätta att tolka för någon som inte lever med henne hela tiden. Alltså är det vi föräldrar som får samtala om våra och lillasysters upplevelser under hennes sjukdomstid.

Idag var det dags för besök av den kvinna som genomför studien. Vi har träffat henne en gång förut, i mitten av maj månad om jag minns rätt. Vid den tidpunkten fick lillasyster inte lämna sitt rum på sjukhuset i Borås, eftersom hon hade infektion som var smittsam för andra på avdelningen. Dessutom hade hon då vistats på sjukhus nästan oavbrutet i en månads tid och varit i väldigt dåligt skick. Samtalet inom ramen för studien skedde alltså på lillasysters rum, eftersom vi inte kunde lämna det. Kontrasten mellan situationen då och nu är stor. Nu kunde samtalet äga rum i hemmet. Lillasyster samtalade också ivrigt den här gången, men kanske inte helt och hållet om samma saker som vi andra. Efter en stund somnade hon. Hon fick ju sin veckodos av metotrexat i tablettform kvällen innan, så hon var nog tröttare än vanligt den här eftermiddagen. Inför det här mötet fick vi veta att det inte var tid att prata direkt med lillasyster ännu, men vi påpekade att det skulle hon nog inte bry sig om, utan hon skulle nog prata direkt i alla fall, även om hon inte var tillfrågad. Så blev det också, fast det är nog helt rätt att det är först om något år som det kan bli aktuellt att hon själv svarar på direkta frågor.

Samtalet kom att fungera som en återblick på de gångna sex månaderna. Så som våra minnesbilder ter sig, så gick vi igenom två trauman. Det ena var processen från dagarna närmast innan lillasyster kom till sjukhus fram till dess vi fick besked om hennes diagnos – barnleukemi ALL – några dagar efter hon hade kommit under vård. Det andra traumat var kring påskhelgen och de två veckorna närmast efter, då infektioner och en serie händelser gjorde att lillasyster så småningom hamnade på intensivvårdsavdelning och var i mycket dåligt skick.  Det är smärtsamt att tänka tillbaka på den tiden med intensivvård. De första inläggen i den här bloggen kommer från den tiden. Möjligen hade det aldrig blivit någon blogg om vi inte behövt gå igenom de händelserna. För lillasyster var nog den här tiden en närmast konstant stegring av obehag på olika sätt, i viss mån lindrat av att de mest rutinerade sköterskorna på barnonkologen på Drottning Silvias barnsjukhus verkligen bidrog till att göra hennes situation så dräglig som möjligt under den värsta fasen.

I relation till den första tiden så har utvecklingen efter det kommit att framstå som allt bättre. När lillasyster var ungefär 1½ år gammal vägde hon kring 12 kg. När hon kom under vård och fick sin diagnos vid drygt 2 års ålder hade hon nästan exakt samma vikt. En knapp månad senare hade hon magrat till ca 10 kg och kunde inte ens sitta riktigt efter tiden under intensivvård. Nu, vid drygt 2½ års ålder är hon tämligen rask, får tillräckligt med näring i sig, har ingen infektion och har etablerat en sund vikt på drygt 15 kg. Vi föräldrar lever i skuggan av minnena från den värsta tiden. I viss mån gör också storebror det, men faktiskt vet vi inte vad lillasyster minns av den tiden. Mot den bakgrunden får vi ändå vara riktigt glada att lillasyster tycker om att åka till sjukhuset i Borås och att både hon och vi föräldrar trivs där, för att inte tala om storebror. Fast storebrors trivsel är nog mest kopplad till spelkonsolerna som finns där.

I studien vill man ha svar på frågeställningar kring hur lillasyster fungerar i socialt samspel, hur hon upplever sin sjukdom och i vad mån den är begränsande för hennes liv. Just den här typen av frågeställningar träffar lillasyster med stor kraft eftersom hon är så social. Att hon inte kan röra sig obehindrat i publika miljöer – såsom förskola – på grund av infektionsrisken är hämmande för henne. Däremot är det inte säkert att hon upplever sjukdomen i sig själv som så väldigt negativ under de perioder som hon är fri från infektioner. Hon är delaktig i vården på olika sätt när det är praktiskt möjligt. Hon kan i många fall få bestämma i vilken gren av CVK:n som sköterskorna ska ta prover och ge medicin. När vi ger henne medicin eller mat i sonden som går genom näsan ner i magsäcken låter vi henne vara med och hantera de sprutor som inte innehåller mediciner. Nyligen har lillasyster blivit mer medveten om att andra barn kan tycka att hennes sond är konstig. Sist vi var vid lekplatsen i Nolhaga kom det en hel svärm med nyfikna frågor om sonden, men lillasyster verkar mest frågande inför frågorna, kanske delvis för att hon är van vid att se andra barn med sond. Lillasyster är glad över att få lite hår igen, men hon har egentligen aldrig uttryckt att hon har saknat det efter att det föll av under perioden med intensivvård. Hon kan inte ha mycket minne av att det föll av, för hon sov mest de dagarna, även när hon inte var sövd. Det är lite grann som att hon somnade med hår och vaknade upp ett par, tre veckor senare utan. Under den tiden var det så mycket annat som hade ändrats, så lillasyster var nog mer upptagen med att anpassa sig till sin nya situation i det stora hela.

Sedan dess har ju i stort sett allt utvecklat sig i positivt riktning. Lillasyster är en rolig, glad, omtänksam och verkligt artig person. Fast hon i det stora hela både låter läkare och sköterskor göra sitt jobb och tar aktiv del i det hon kan, så har hon ändå har klara gränser för vad hon tillåter andra att göra med henne. Måtte det vara möjligt för henne att behålla sitt goda humör framöver.

Vänta lite!

Lillasyster är en mästare på att snappa upp hur man ska bete sig. För ett par, tre månader sedan så började vi be henne hålla i matsprutan ibland. Om hon inte vill äta tillräckligt själv genom munnen, så får hon mat genom sin sond som går genom näsan ner i magsäcken. Man sätter en matspruta som rymmer 60 ml till sonden och sprutar sakta in maten. Det kan vara välling eller finfördelad barnmat blandad med näringdryck eller mjölk. Det tar lite tid att spruta in 60 ml, för vi vill inte spruta snabbare än hon själv skulle ha druckit eller ätit. Ibland har vi behövt göra något eller hämta någonting, så då har vi bett henne hålla sprutan en liten stund. Som jag skrev för någon tid sedan, så är det bra att hon håller sprutan om vi inte kan göra det själva, för då springer hon inte ifrån den så att det drar i sonden.

Det dröjde inte länge förrän lillasyster insåg att det kanske var fler än föräldrar som kunde hämta saker när hon äter. Hon insåg också att sprutan måste följa med henne om hon vill någonstans. Det är inte bara föräldrar som springer iväg som behöver be en stillasittande lillasyster hålla sprutan, utan en lillasyster som springer iväg kan mycket väl hålla sprutan också. Nu får vi se upp när vi ger henne mat med sprutan, för rätt vad det är så kan lillasyster nappa åt sig den och glatt rusa iväg med orden "Vänta lite, ska bara hämta en sak!". Det kan vara en bok eller leksak som hon hämtar, eller kanske något husgeråd som kompletterar hennes egna köksprylar. Teskedar kan väl gå an att leka med, men när hon kom sättandes med bordskniv fick vi tala om att den hörde hemma i kökslådan och på köksbordet, inte bland hennes egna köksprylar.

Första gångerna hon sprang iväg med sprutan tog hon oss med överraskning. Sedan funderade vi på om vi skulle försöka få henne att sitta still när hon fick mat, men eftersom hon använde exakt samma ord som vi gjorde när vi skulle hämta något, så skulle det ju bli lite märkligt om föräldrar skulle få springa från matstunden, men inte lillasyster själv. Dessutom är hon tjänstvillig och hämtar saker åt oss andra om det behövs, så det är bättre att låta henne hållas. Ibland frågar vi henne inför en måltid om hon vill äta med munnen eller få mat i slangen. Oftast svarar hon att hon vill ha maten i slangen. Kanske är det för att hon vill kunna leka eller titta på film samtidigt. Om hon ska äta med munnen får hon sitta i köket, och där går det inte att vare sig leka eller titta på TV. Undrar om alla små barn skulle föredra att få mat i slang om de fick välja själva? Storebror vill inte ha någon sond, men han kanske helt enkelt är för stor för att vilja bortse från andra barns kommentarer och frågor om sonden.

Förskola med förhinder

När storebror kom fram till förskolan idag satt det ett anslag på entrén som talade om att det gick magsjuka på förskolan. Egentligen var det ingen som befann sig på förskolan som hade fått magsjuka, men föräldrarna till två barn hade ringt in på måndagsmorgonen och talat om att de hade fått magsjuka under veckoslutet. Eftersom det inte gick att utesluta att barnen varit smittade redan på fredagen när de var på förskolan, så hade anslaget kommit upp. Det blev att vända i dörren. Storebror fick vara hemma dag för att inte riskera att dra hem magsjuka till lillasyster. Även om hon är väldigt mycket bättre än för några månader sedan, så är det onödigt att utsätta henne för magsjuka. Med hennes nedsatta immunförsvar kan man aldrig veta om det finns några av kroppens egna bakterier som skulle få för sig att att de ska infektera henne om hon blir utslagen av magsjuka.

Idag var det dags för hemsjukvården att komma och ta blodprover. En av sköterkorna som kom idag är en av lillasysters favoriter. Som vanligt var lillasyster glad, tillmötesgående och allmänt positiv vid provtagningen. Hon konverserade sköterskorna och lekte lite med dem också. Blodprovet visade att lillasyster för första gången på länge hade över 100 i hb-värde. Undra på att hon testat att springa och hoppa de senaste dagarna. Så mycket färg som hon har haft på läpparna de senaste dagarna har vi nog inte sett sedan åtminstone ett par månader innan hon fick sin leukemi-diagnos. De relativt goda blodvärdena – bara de neutrofila var lite låga – medför i alla fall att lillasyster ska hålla fast vid de doser i tablettform av purinetol och metotrexat som är bestämda sedan tidigare som ett slags normaldos.