Resa till Dalsland

Lillasyster har nu blivit så pigg att vi vågar åka på utflykter utan att ständigt behöva vara inom ett par timmars håll från sjukhus med vana att ta hand om barncancerpatienter. I veckan gjorde vi en utflykt till Dalsland. Innan vi åkte så trodde vi nog att kanalbåt med slussning och akvedukt skulle vara populärast, i all synnerhet hos storebror. Det visade sig att dressincykling var det överlägset populäraste momentet. Vi bodde centralt i Bengtsfors på det kombinerade hotellet och vandrarhemmet Hemgården. Det är så centralt beläget att man har forsen och kraftverket på ena sidan och kanalen på den andra. Vi hade hamnat mitt i kanotland med ett par travar kanoter nära hotellet. Varje morgon var det alltid ett par av företagets släpvagnar på väg någonstans med ett par dressiner eller ett par staplar kanoter. För något tjugotal år sedan brukade några kompisar och jag åka till dessa trakter för att paddla kanot och cykla dressin. Då hyrde vi alltid kanot av Silverlake. Det visade sig nu att det var samma folk som har Silverlake kanotuthyrning som ägde hotellet med. Bra, för intrycket för tjugo år sedan var alltid att det var rapp och prisvärd service, att man fick vad man betalade för utan några fördyrande krusiduller. Så var upplevelsen även denna gång.

Efter en natts sömn skulle vi knata upp till järnvägsstationen för att trampa dressin. Stationen i Bengtsfors ligger på sådan höjd att man har utsikt över samhället därifrån, men det är ändå inte mer än hyggligt bekväm promenad över en gammal stenvalvsbro och uppför en backe från hotellet. Vi kom dit med en något motsträvig lillasyster som tyckte backen var för jobbig. Storebror började inspektera dressinerna och en del andra spårfordon som stod uppradade utanför stationshuset. När vi kom in i stationshuset för att få tillgång till våra förbeställda dressiner, så fick storebror syn på en modelldressin med en blomkruka på. Den (dressinen) ville han köpa, men den var tyvärr inte till salu. Han fortsatte att prata om leksaksdressin en bra stund, men det fanns ju inga att få fatt på. Nåväl, efter lite inledande förhållningsorder om hur dressinerna skulle hanteras så kom vi iväg. Lillasyster ville åka hem och ta hand om sina dockor. Storebror ville trampa hela tiden, men det gick väldigt trögt. Från Bengtsfors är det uppförsbacke i flera kilometer, så han fick tåla sig tillvi kom till ett flackare parti. Så småningom när vi kom till lite jämnare del av banan, så ville både storebror och lillasyster trampa. Ingen av dem kunde sitta på sadeln, för inte ens det lägsta läget var lågt nog. Båda stod och trampade både länge och väl. Lillasyster blev glad att få trampa igen, eftersom hon just lärt sig cykla utan hjälp annat än vid start och stopp. Dressinen var på sitt sätt mycket enklare att hantera, eftersom man inte behövde hålla balansen och inte heller behövde styra. Varken storebror eller lillasyster ville trampa när det gick som mest utför, för det verkade för farligt när det gick snabbt.

När vi kommit någon dryg mil på väg var både lillasyster och storebror förtjusta i dressincykling, så de behövde en paus. Närmsta bra paus-ställe var vid Kråkviken, en camp som även den är en del av Silverlakes verksamhet. Det är ett mycket barnvänligt ställe, med stora gräsytor och några stora tält att försiktigt undersöka. En gräsbacke var jätterolig att rulla utför. Lillasyster och storebror resonerade kring vilken bra pulkabacke det skulle vara på vintern. Tillgång till toalett och färskvatten är också ett stort plus på campen. Mat hade vi med oss, men i kiosken kunde vi komplettera med glass och kaffe. Efter en ganska lång paus var det dags att påbörja återfärden. Storebror ville absolut trampa i början, vilket fick till följd att han trampade uppför hela den långa backen från Kråkviken. Lillasyster trampade på en del också när vi kommit upp, men sedan började det bli lite ont om tid om vi skulle komma tillbaka till Bengtsfors innn stationen stängde, så det blev mamma och pappa som fick trampa. Det tog sin tid efterom det blev ganska många stopp där vi behövde lyfta av dressinen för mötande trafik. Det är nämligen trafik mot Bengtsfors som ska lyfta av dressinerna vid möte i enlighet med reglerna vi fick lära oss. Efter ett lyft glömde vi dessutom kvar en dunk med färskvatten, så den fick vi gå tillbaka för att hämta. Tillbaka på stationen i Bengtsfors började storebror prata om leksaksdressiner igen, men fortfarande ville de inte sälja sin modelldressin.

Senare på kvällen var storebror och jag ute och tittade efter den brygga varifrån kanalbåten skulle gå dagen efter. Då fann vi först en labyrint och sedan ett stort grusat område. Strax bredvid det fanns det en vattenlek med slussar som storebror och ett par andra barn utforskade grundligt. Det visade sig att hela området var EKA:s gamla fabriksområde som för några år sedan sanerats från så mycket kvicksilver som möjligt. Man hade hittat både kvicksilver i ren form och kvicksilver i form av en förfärlig mängd föreningar. Även efter saneringen så är nu området liksom förseglat med ett tätskikt med en grusad yta uppe på. Det råder trädförbud på området, för att förhindra att trädrötter går ner i det fortfarande förorenade området (fast det är sanerat så mycket man förmått). Det får inte byggas något på området heller. På några granitblock finns det inristat vilka kvicksilverföreningar man hade funnit i jorden. På tre granitblock stod också en text om att sanering utförts och att det för all framtid var förbjudet att gräva i området. Texten finns på svenska, engelska och kinesiska. Det framgick av utställning i området att man hade tagit fram inskriptionerna inom ramen för ett tusenårsperspektiv. Ser man tusen år tillbaka så fanns ju för all del de latinska skrivtecknen, men varken svenska eller engelska som de språk vi känner nu. Däremot användes faktiskt kinesiska skrivtecknen i liknande betydelse som dagens även för tusen år sedan, men kan just undra om de brukade användas för den typen av budskap (snarare än för administrativa ändamål och viss litteratur). Får väl se om någon kan förstå de här inskriptionerna om tusen år. Storebror var ganska obekymrad om det här. Han koncentrerade sig på vattenleken istället.

Dagen efter tog vi oss ner till kanalbåten precis i tid för att få fyra skuggiga platser på akterdäck. Det underlättade att allt var förbeställt. Vi hade anlitat Dalslandsresor för att få hjälp med vistelsen i Dalsland. Av dem hade vi fått rådet att komma i god tid till kanalbåten för att kunna välja platser. Dagen var så varm att man rimligen inte skulle vilja vara på fördäck i solen. Ena eller andra sidan var heller inte så intressant att siatta på, så akterdäck under takets skugga var det optimala. Kanalturen var intressant, men både lillasyster och storebror sade ändå att de föredrog dressincykling. Neremot Billingsfors vaknade lillasyster till när hon fick höra att vi var nära ett pappersbruk. Sulfatlukten gjorde att lillasyster och storebror först började diskutera vem av dem som inte hade kunnat hålla sina gaser inombords. När lillasyster hörde att det var ett pappersbruk började hon fråga hur man gör papper. Lillasyster är en mästare på denna typ av frågor och nöjer sig oftast med ganska generella svar. Så jag nämnde att man först får såga ner några träd, sedan hugga dem till flis och lägga dem i bad så att det blir pappersmassa. Sedan fyllde hon själv i att man får låta torka och sedan måla papperet vitt, lätt som en plätt. När vi kommit så längt råkade båten komma i höjd med en timmerbil med släp som just kommit in på fabriksområdet. En truck med jättestor gripklo hade just släppt några stockar i en ränna som matade upp stockarna för flisning. Sedan körde den fram till timmerbilen och lossade den i fem nafs. Det blev en väldigt pedagogisk illustration till de tidiga stegen i processen.

Nåväl, resten av resan följde storebror slussningarna med stort intresse. Lillasyster blev dåsig efter lunchen och sträckte ut sig på en bänk för att sova. Eftersom många var under däck för lunchens andra sittning gick det att sträcka ut sig ett tag. Då och då fick vi höra i högtalarna att vi hade fått lätt slagsida och att några fullvuxna människor behövde gå över till andra sidan. Detta inträffade särskilt de gånger något intressant hände på båtens skuggiga sida, för då var det inte så många kvar i solgasset på andra sidan.

När vi kom ner till Håverud var det väldigt mycket slussning att se på, både neråt och uppåt och neråt igen. Storebror noterade nogsamt alla märkliga installationer vid sidan av slussarna, som liten vridbar landsvägsbro, stor landsvägsbro som inte gick att öppna, akvedukt, kraftverk, järnvägsbro med öppningsbar del (som tyvärr aldrig öppnades när vi var där trots att en norsk båts mast inte fick plats under bron, för båten fick plats så långt bak i slusskammaren under att den sänktes under bron istället). I en av butikerna fanns en glasblåsare som gjorde katter och fåglar i rask takt. Storebror och lillasyster satt på första parkett och roade sig med att gissa vad varje ny figur skulle bli innan den hade fått öron eller näbb. Den självklara souveniren för en vetgirig storebror borde ju ha verit en modell av ett par slussar och en akvedukt, men någon sådan hittade vi inte. Det fanns faktiskt en modell av delar av Håverud med akvedukt, slussar, fors och vattentunnel till kraftverket, men den var en del av utställningen. Storebror cirklade kring den flera gånger. Han har nu i alla fall fått bekräftat att en akvedukt har väggar på sidorna så att inte vattnet rinner över kanterna, vilket han beskrev när han första gången hörde talas om att det fanns akvedukter.

Efter att ha tittat runt i butikerna och de mekaniska underverken utanför så var det dags att dra sig bortåt järnvägshållplatsen. Den såg ut som en relik från 1980-talet, vilket den säkert delvis var. Sedan sent 1980-tal bedrivs trafiken endast som turisttrafik på sommaren såvitt jag har förstått. Det finns en stoppskylt som man skulle vrida i läge så att tågföraren kunde se att man ville komma med tåget. Undrar just om det var meningen att ovana turister skulle använda den. Om man står just där och ser ut som en turist som ska till Bengtsfors hade de nog stannat i vilket fall som helst. Tåget var några minuter försenat, vilket gick att utläsa av en app Tågtavlan som jag hade på telefonen. Storebror ville se var tåget var på kartan så som han brukar göra när han väntar på försenade tåg, men det visade sig att appens karta inte ens hade banan mellan Mellerud och Bengtsfors inritad, och där fanns heller ingen röd prick för försenat tåg mitt i skogen. Tåget dök upp efter en stund. Det var inte precis överbelagt. Det var knappast att vänta heller. Vi hade tittat på om vi skulle åka tåg hemifrån Alingsås till Bengtsfors, men det ville sig inte riktigt att få ihop bytena i båda riktningarna. Ena riktningen passade ganska bra, men andra riktningen blev en parodi på trasslig resa. Jag minns inte exakt hur, men om det är fler som upplever att bytena inte fungerar så kommer knappast turistströmmarna till Dalsland med tåg i alla fall. Storebror var hur som helst så trött på återresan till Bengtsfors att han slocknade. Lillasyster förundrade sig över att tåget tutade då och då, vilket väl berodde på ett antal övergångar utan bommar. En och annan gång gick det att känna igen ställen som vi hade passerat med kanalbåten tidigare på dagen. Annars är det påtagligt hur igenvuxet det har blivit längs med järnvägen. Om man ska utläsa DVVJ som De Vackra Vyernas Järnväg borde man kanske röja lite i slyn och skogen så att det påminner mer om vykorten från när Dal – Västra Värmlands Järnväg invigdes.

Sista dagen i Dalsland ägnades först åt storebrors fors. En av bruksorterna, Gustavsfors, har samma namn som storebror, så han kallade den hela tiden min fors. Vi åkte dit och konstaterade att den största attraktionen enligt storebror och lillasyster var en lekplats som föräldrakooperativet Korpen stod för. Lillasyster har återfått så mycket styrka och koordination efter sjukdomstiden att hon nu kan klättra i klätterställningar obehindrat. Tidigare har vi varit tvungna att vara helt nära henne ifall hon skulle tappa grepp eller balans. Näst lekplatsen var det mest intressant att kunna promenera över storebrors fors och på så sätt ta sig från Dalsland till Värmland, vilket fick storebror att vilja orientera sig om vilka andra landskap som fanns i närheten. Gustavsfors har en mycket intressant historia, i alla fall om man är intresserad av ekonomisk historia, men det här är knappast rätta platsen att redogöra för t. ex. problemen kring omställning från järnbruk till pappersbruk under sent 1800-tal. Hur som helst vill storebror absolut återvända till sin fors någon gång framöver, kanske för att paddla kanot.

Senare på dagen åkte vi tillbaka till Bengtsfors och besökte Gammelgården. Halmens hus var inte helt ointressant, men det gick absolut inte att jämföra med dressincykling. Halmprylar och trätraktorer i all ära, men storebror hade hellre sett att man kunde köpt en liten dressin. Lillasyster tycker om allt som är vackert och prydligt, men en liten halmhäst lockade inte så mycket. En viss mättnad på prylar infinner sig när de redan har mer än de rimligen kan hålla reda på. Gammelgården var partiellt intressant. Vi kom lagom till en visstund som lillasyster deltog i. En del barnvisor kände hon igen, andra inte. Hon såg lite förundrad ut över att sjunga "Min hatt den har tre kanter" med händerna mer än med munnen. Då var det roligare att en stund senare spela på en liten gitarr. Storebror rusade omkring som ett yrväder och försökte få ordning på ett solur med kompassros som han skulle jämföra med både klocka och kompass på telefonen. Han tittade in i några gamla hus, men var inte helt intresserad av interiörerna. En skvaltkvarn var intressant, i all synnerhet som man nyligen byggt en trappa ner till skovelhjulet så att man kunde se det i slutet av vattenrännan. Tyvärr var dock kvarnhjulet inbyggt så att det var helt täckt. Hur som helst är friluftsmuseum med gott om skugga ett gott val en varm dag.

Inför återresan återsod bara att välja väg hem. På resan till Bengtsfors hade vi kört via E45 till Mellerud och sedan mot Bäckefors. Det är dock måttligt roligt att leka plåtkrocket på 45:an i semestertrafik (även om det mest är en hyggligt snabb kö i vardera riktningen), så på vägen tillbaka så valde vi 172:an söderut till Uddevalla istället. Det är en snabbare och bekvämare väg till Trollhättan, tack vare att det är mindre trafik fram till Uddevalla och att det sedan är motorväg mellan Uddevalla och Trollhättan.

Fortfarande känns det ovant att kunna röra sig ganska fritt efter ett ha levt med lillasysters leukemi i drygt två år. Medicinerna måste med naturligtvis, men annars är det ganska enkelt på sommaren när det inte är så mycket infektioner i omgivningen. Dalsland är ett utmärkt ställe, inte minst eftersom man där mest är utomhus och det finns mycket att se på.