Barnen lekte spöken idag när jag kom hem. De talade med så spöklik röst att om inte lillasyster hade slagit huvudet i bordet hon gömde sig under så skulle man kunnat tro att hon skulle sväva genom bordet. Både storebror och lillasyster föredrog sedan att sväva i famnen istället.
Även idag har vi fått höra om ett barn med cancer som gått bort. Det skedde för någon månad sedan och vi var inte själva bekanta med familjen, men det berör mycket ändå. Ibland har man känslan av att vara på ständigt språng bort från döden, gäcka den med cellgifter. Tänk, kan det verkligen funka att använda gifter för att slippa dö? Förr eller senare hinner ju döden ikapp ändå.
Vid bokmässan i Göteborg för ett och ett halvt år sedan fann jag en bok med titeln "Om konsten att dö". Det är väl precis sådan litteratur som föräldrar till cancersjuka barn borde kunna ha glädje av, så den kunde jag inte motstå. Boken innehåller bland annat en överättning till svenska samt en faksimil av "Ars moriendi" en skrift som utgavs för nästan 500 år sedan. Temat är ju tidlöst, så den har nog inte hunnit bli inaktuell. Hittills har det inte blivit av att fördjupa sig i texten, men nu ligger boken i alla fall framme för läsning. Det blir nog skäl att återkomma till bokens innehåll så småningom.
Lillasyster själv pratar inte gärna om döden, men hon är mycket tydlig med att hon vill leva. Hon skulle nog vara betydligt mer tilltalad av att lära om konsten att leva. Fast det behöver hon kanske inte lära; hon är mycket bra på det, en riktig levnadskonstnär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar