Egentligen hade jag tänkt skriva om att det nu är två år sedan lillasyster fick sin diagnos, men det ville sig inte riktigt. Det dök upp en ängel ikväll, så det var tid att minnas henne och tala om för hennes familj att vi saknar henne. Återigen, det är så märkligt att träffa folk och umgås med dem på sjukhuset en tid och sedan aldrig se dem mer. När sedan ett barn dör så har man inte ens ett efternamn eller adress så att man kan höra av sig till familjen. Hoppas att det inte längre behöver vara så när allt fler vill vara med i grupper i sociala medier.
Vi är mycket lyckligt lottade att ha en glad och positiv lillasyster i livet, "jag bara lever och lever och lever". Tänk, den busiga flickan som hade så roligt tillsammans med städerskan på avdelningen i Borås, precis som lillasyster haft, den flickan finns inte längre bland oss, men är ännu så levande i våra tankar. Är hon kanske en busig ängel nu som gömmer saker för andra änglar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar