söndag 10 februari 2013

Möten med och utan barn

Vissa dagar blir närmast överaktiva. För några dagar sedan skulle lillasyster på 4-års-kontroll på BVC, storebror på hälsokontroll på sin skola. Dagen avslutades med föräldramöte på lillasysters skola. Mitt på dagen var det dessutom skjutsande av storebror och några av hans kompisar från skolan till ishallen och tillbaka en timme senare. Det blev inte mycket tid till annat alls den dagen.

Dagen började med besök på BVC. Sköterskan har vi träffat bara några få gånger tidigare, men hon är väl medveten om lillasysters sjukdom (bl. a. hade vi telefonkontakt i samband med att vi sökte vård för lillasysters leukemi och hon var den enda av de fyra sköterskor vi talade per telefon som reagerade på ett adekvat sätt). Följaktligen hade vi fått tid på morgonen innan det skulle dyka upp en massa andra barn i väntrummet. Det uppskattar vi verkligen, för att vi på så sätt kunde minska risken för att lillasyster skulle bli utsatt för någon infektion. Vi kunde se att lillasyster växte bra både med avseende på längd och vikt. Faktiskt hade hon dragit ifrån lite det senaste året, men det kan ju vara påverkat av att det gick lite långsammare ett tag dessförinnan. Hennes språkutveckling och förmåga att svara för sig har det ju just aldrig varit något problem med heller. I stort sett fick vi bekräftat vad vi redan vet, att hon är ett praktexemplar till tös, fast med leukemi.

Storebrors hälsokontroll var på sitt sätt spännande. Han var förberedd på att han skulle vägas, mätas och att vi skulle se om han kunde se något. Vi gick till skolsköterskan direkt efter det att storebror kommit tillbaka till skolan från ishallen. Hans attityd var milt uttryckt avvaktande. Han hade deklarerat att jag inte skulle kunna få upp honom på vågen. Till det svarade jag ingenting, för de senaste gångerna han har vägt sig på en bra våg (det har varit när han har varit med lillasyster till sjukhuset), så har ingen behövt få upp honom på en våg. Han har nyfiket klivit upp själv. Det visade sig att sköterskan inte alls var så mycket för att få upp någon någonstans. Hon började med att informera storebror om tystnadsplikten och fråga om han ville veta något om saker han såg i rummet. Ett par kommentarer senare ("jag har ett kylskåp där, vill du veta vad som finns där i?") så hade storebror börjat en regelrätt rundvandring av det slag han brukade göra oombedd när han var upp till två år gammal, alltså titta in i alla skåp som gick att komma in i för att se vad som fanns där. Från det var steget inte långt till att storebror genast när han hörde att sköterskan skulle kolla hans längd flyttade en stol så att han kunde dra ner mätdonet som man placerar ovanför huvudet för att se hur lång man är. Vid vågen tvekade han, eftersom det var en annan modell än på sjukhuset. Här behövde man inte trycka på en knapp eller trycka till på plattan man ska stå på, utan det var bara att kliva upp. Det hade storebror inte sett tidigare, utan han letade efter var knappen satt. Totalt varade hälsokontrollen en timme och inkluderade information om varför det var viktigt att gå på toaletten och inte försöka hålla sig, lite resonemang om fördelar med att lära sig läsa enligt katt-metoden etc. Själv försökte jag tänka efter om jag någonsin under min skoltid hade träffat en enskild skolsköterska under så lång tid som en timme, ens räknat sammanlagt vid alla tillfällen jag kommit till samma sköterska. Jag tror inte det, inte vad jag kan minnas i alla fall. Däremot har jag minne av att ha köat inför att träffa skolsköterskor avsevärt längre tid än jag sedan träffat dem.

Föräldramötet på kvällen var också intressant. Ett av mötets huvudnummer var en likabehandlingsplan. För några år sedan tror jag mer eller mindre samma sak benämndes plan mot kränkande särbehandling eller något liknande. Hur som helst så handlar det om ett systematiskt arbete för att säkerställa att inte kränkningar förekommer och om de förekommer, vilka åtgärder man då ska vidta. Inte oväntat framkom det under kvällen att ett av de vanligaste argumenten som kom fram när sakargument i en konflikt tagit slut var att "då får du inte komma på mitt kalas!". Det har vi hört några gånger hemma. Lillasyster säger det till storebror ibland, så att det förekom som ganska vanligt argument på hennes skola har vi helt enkelt förutsatt. Däremot vet vi egentligen inte om hon själv brukat använda det där. På skolan har hon nog haft en image att vara iakttagande och tämligen städad, men det beror nog mycket på att det var så hon var när allt var nytt för henne. Hon började ju förskola åtminstone ett år senare än de flesta av hennes kamrater och hade dessförinnan haft en social bas på sjukhuset där hon främst kommunicerat med vuxna människor. Sedan någon tid har hon väl förmodligen börjat delta i skolans intriger lite mer, efter att ha tagit till sig alla formella såväl som oskrivna regler. Nåväl, det framgick nu att det var dags att agera lite mer strukturerat för att förbättra samtalsklimatet och trivseln på skolan. Det verkar inte vara några stora eller ovanliga problem, men av olika skäl (byte av förskolechef, lillasysters infektionskänslighet etc.) har man måst fokusera mer på annat en tid, så det är helt enkelt dags att återvända till grundläggande förhållningssätt gentemot varandra.

Eftersom vi nu fått bekräftat från skolan att just uttrycket kring önskvärd närvaro på barnens kalas inte var ovanliga, så talade jag under veckoslutet om för lillasyster att vi hade pratat om det på föräldramötet. Dessutom talade jag om att det inte är snällt att säga så. En förvånad (förvåningen var nog mest utifrån att hon fann sig påkommen) och förlägen (första gången jag verkligen sett henne förlägen) lillasyster frågade "varför då?". Svaret blev att den som hör det kan bli ledsen och att man inte ska säga saker som gör andra ledsna. Jag fortsatte med att jag trodde att fröknarna snart skulle tala om för alla att man inte ska säga så och att man inte ska göra saker som gör andra ledsna. Nästa argument från lillasyster var obetalbart. "Men vi säger aldrig så när fröknarna är med!" Svarslös är hon ju aldrig. Just detta argument visade i alla fall att hon uppfattat en oskriven regel väldigt väl. Däremot går det inte säkert att säga om hon använder kalas-argumentet själv eller om det bara är andra som gör det (i denna sak pratade jag bara med henne om vad barnen säger, inte vem som säger vad). För övrigt är det nästan ointressant vem som gör vad om det är utbrett, för det handlar om ett generellt beteende som bör stävjas en bra bit innan det bidrar till indelningar i grupper med murar emellan, genom vilka kalas-inbjudningar aldrig kan ta sig.

För övrigt var det en sak jag själv valde att ta upp på föräldramötet på lillasysters skola, med anledning av lillasysters infektionskänslighet. Jag väljer också att nämna samma sak offentligt här, och hoppas att många läser just detta, för det är ett problem som verkar finnas på många förskolor. Det har ryktesvägen kommit till vår kännedom att det finns föräldrar som kommer med barn till skolan, när det finns syskon som är hemma med t. ex. magsjuka. Det finns klart uttalade regler om när barn bör stanna hemma, både efter egen sjukdom och vid syskons sjukdom. Orsaken till dessa regler är att man ska minska smittspridning på skolor och förskolor. Dessa regler bör absolut följas. Följer man inte reglerna blir konsekvensen att andra barn på skolan / förkolan blir smittade och deras föräldrar får stanna hemma från arbete. Dessutom blir förskolepersonalen smittad, vilket leder till förämrad pedagogoisk verksamhet. En vikarie kan sällan fullt ut ersätta en frånvarande ordinarie pedagog, utan det blir större oro i barngruppen. Det leder också, i fallet med föräldrakooperativ, till att föreningen får sämre ekonomi. Ordinarie pedagog ska ha sjuklön, samtidigt som vikarie ska avlönas. För egen del har vi inte märkt så mycket direkt av ovanstående (sämre pedagogisk verksamhet), mest därför att vi ändå håller lillasyster hemma från skolan när det går som mest infektioner, ibland veckor i taget. Däremot blir längden på hennes frånvaro direkt beroende av hur snabbt smittspridning upphör på skolan.

Hur som helst var det en mycket intressant dag med mycket information. Framör allt är det kärt besvär att börja vara mer engagerad i barnens skolsituation än på lillasysters leukemi.

2 kommentarer:

  1. Kalasinbjudningar tycks vara ett i-landsproblem numera. Föräldrar klagar på att inte alla barn i en klass eller grupp blir bjudna på alla kalas.

    Det var nog enklare förr, då det var helt uppenbart att flera familjer inte hade plats, pengar eller tid till stora kalas. Ett kalas kunde helt utebli eller omfatta ett mindre antal barn utan att någon tyckte det var konstigt.

    Under 1960-talet började storkalaset ersättas med att en förälder i efterhand kom till skolan och bjöd på små glasspinnar eller liknande till alla intresserade. Kanske en variant på de lantliga efterkalasen, som ju alltid var mycket trevligare än det ursprungliga kalaset.

    /farmor

    SvaraRadera
  2. Kalasreglerna, skrivna och oskrivna, varierar en hel del. På storebrors första förskola var det vanligt att födelsedagsbarnet (föräldrarna) bjöd på glass på förskolan. Innan storebror hann fylla år där så hade de hunnit införa en regel om glassförbud, mest för att det hade hunnit gå inflation i glasstorlek men också på grund av problem med eventuella allergier. Stora glassar innehåller ju mycket mer konstigt än de flesta små glassar. Om jag minns rätt så har man infört glassförbud även på storebrors nuvarande skola, men när han fyllde år första gången där så var det fortfarande vanligt att bjuda på glass, vilket vi inte hade förstått (eller orkat ta reda på; vi var upptagna av jättesjuk lillasysters välbefinnande). Hans heder och ära räddades väl i viss mån av att han fyllde år på en helgdag, och att det alltså inte var skoldag just när dagen var inne.

    På lillasysters skola däremot är glass tillåtet om man önskar bjuda, så hon fick med sig pinnar med smak av vanilj och hallon. Det stod sig nog inte i konkurrensen om glassigaste glass, men det finns nog bättre sätt att söka lycka här i världen.

    Det är nog inte så många som ordnar kalas för alla barn i en barngrupp eller klass. Grupperna är i de flesta fall för stora för att det ska funka bra. Det som folk klagat över när det gäller kalasinbjudningar är nog mest om någon har lagt inbjudningar i barnens fack på förskolan i stället för att skicka per post eller cykla runt med inbjudningarna.

    SvaraRadera