Ordningen återställd

I början av förra veckan så fick lillasyster feber. Det var så mycket feber att det blev till att åka till sjukhuset natten mot tisdag. Där fick hon stanna till i torsdags. Hon blev väldigt snuvig, men var för övrigt mest pigg och glad som vanligt. Hon fick komplimanger för att hon var så fin utan slang på kinden och efter ett par dar slutade hon spontant att nämna att hon saknade sin slang. På sjukhuset fick hon bara stanna på sitt rum, eftersom hon uppenbart inte var frisk. Hon fick ju inte smitta ner några andra på avdelningen. Lillasysters förkylning var lite förbryllande. Den verkade inte vara så farlig, men ändå hade hon feber under ett par dagar. Till slut kom det provsvar som visade att hon hade influensa! I och för sig en lindrig influensa, men ändå. Lillasyster hade ju fått vaccin mot den influensan sent i höstas så ingen hade väntat sig att hon skulle få den alls.

Nåväl, lindrig influensa tar väl just inte knäcken på en pigg leukemipatient. Däremot visade sig att antibiotikakurerna var mycket tuffare. Vi glömde fråga varför hon skulle ha antibiotika. Mot just influensa lär de ju inte ha någon verkan. Lillasyster fick recept på två olika typer i flytande form, en som heter Amimox och en som heter Ciproxin. Det visade sig att den senare inte fanns att få tag på alls i vare sig Borås eller Alingsås, däremot i Göteborg. Enligt farmaceuten som expedierade så har det varit problem att få leveranser i tid. Det i sin tur har lett till att medicinen faller ur bevakningsystemet, så att beställningar inte vidmakthålls eller förnyas när leveranser uteblivit. Verkar vara dags för lite omprogrammering där, alternativt inrättande av manuella rutiner för att bevaka uteblivna leveranser. På torsdagen hade vi i alla fall inte alls någon lust att åka någonstans annat än mellan Borås och Alingsås så att lillasyster skulle få komma hem, så vi hörde om det inte kunde finnas lite Ciproxin på avdelningen för det första dygnets behov. Resultatet blev Ciprofloxacin-tabletter. De var jättestora för en lillasyster som inte är så stor i munnen. Dessutom skulle hon bara ha lite drygt två tredjedelar av en tablett. När det blev dags för medicinering så slank Amimox ner utan problem. Lillasyster hade hunnit skaffa sig viss rutin på att ta medicin i munnen. Däremot blev det tvärstopp när hon skulle ta Ciprofloxacin  Vi hade krossat de 70% av en tablett hon skulle ha och löst den i vatten. Lätt att svälja trodde vi, men lillasysters något outvecklade metod att inta medicin satte hinder ivägen. Hon har en förkärlek för att låta medicinen utveckla sin bouquet genom att låta den gå ett par varv i munnen innan den... kommer tillbaka ut om den smakar vedervärdigt. Vi försökte få henne att ta den ända tills vi smakade själva. OK, dags för plan B. Fram med en liten skål filmjölk och i med den lösta medicinen. Nytt försök. Lillasyster försökte ganska villigt, men både filmjölken och medicinen tvärvände långt innan någon bouquet hade hunnit växa fram. Efter provsmakning var det bara att inse att det här inte skulle gå. Filmjölken var totalt oätlig, ungefär på samma sätt som den gången för länge se'n då en klasskamrat till mig under en lägerkväll lyckades spilla en droppe T-sprit i en liter soppa och allt blev totalt oätligt. Man kunde ju försökt att krossa en ny 70% tablett, hälla den i filmjölk och tratta i lillasyster innan tabletten hunnit lösa sig ordentligt. Det hade nog inte varit någon bra idé, för tabletten har ju ett hölje som ska göra den lätt att svälja. Innanför det höljet smakar den nog aldrig något vidare ens med filmjölk runt omkring. Det skulle haft som uppenbar risk att lillasyster skulle kunna komma att totalvägra all medicin i munnen, så alternativet att åka till Göteborg och hämta Ciproxin (som skulle smaka mycket bättre) föreföll vid det här laget vara mycket lockande.

Nåväl, någon dryg timme senare fick lillasyster en sked Ciproxin i munnen. Hon var inte stormförtjust, men protesterade inte heller. Snarare tvekade hon och prövade först lite nyfiket innan hon tog hela skeden. Hon lyckades också undvika att tugga på de små kornen i medicinen, precis som man skulle göra. Vi trodde nu att det värsta skulle vara över.

Dagen efter, på fredagen, var lillasyster inte alls på humör att ta medicin. På morgonen gick det med stark och, så småningom, inte så trevlig övertalning, men fram på dagen var det totalstopp. Hon sa att hennes mage inte ville ha medicin. Den stackars magen mådde uppenbart inte bra och ingen del av lillasyster var längre upplagd för att ta medin i munnen längre. Så framåt kvällen åkte vi till sjukhuset för att lillasyster skulle få en ny sond och för att undersöka hennes mage, som ju egentligen inte varit riktigt bra någon gång under de senaste månaderna. Lillasyster tycker om att ha en slang i nosen, men inte att få den ditsatt. Hon fick medicin i sin CVK som skulle göra henne avslappnad, snurrig och helst lite fnissig. För drygt ett år sedan kunde det funka så, men nu blir hon mest bara snurrig utan att det påverkar humöret positivt. Ibland blir det en snedtändning. Den här gången protesterade hon rejält och rörde sig en hel del. Det fick till följd att sonden på något sätt vek ihop sig innan den slank ner i svalget, så efter en paus på någon kvart fick sköterskorna dra upp sonden igen och få den att slinka ner på rätt sätt. När slangen väl var på plats så var lillasyster nöjd, inte minst eftersom hon (och storebror) fick en klubba som belöning. Vi började genast ge både försenade mediciner och sådana som ännu inte hunnit bli försenade. Lillasyster tryckte själv i vattnet i den avslutande sondsprutan för att skölja slangen, som hon ofta brukar göra. Ibland frågar hon om hon får trycka i mediciner också, men det tillåter vi inte, så hon brukar föklara att det får bara mammor och pappor göra.

Dagen efter så frågade en vän till familjen vad hon hade gjort på sjukhuset. Då pekade hon på sonden och svarade stolt att hon hade fått en slang i nosen. En läkare på sjukhuset kom för en tid sedan med argumentet att lillasyster skulle få slippa slangen för att hon skulle få känna sig frisk nu när behandlingen är så mycket lindrigare än för något halvår sedan. Just det argumentet verkar ha begränsad tyngd, för lillasyster verkar känna sig mer frisk, eller åtminstone tillfreds, när hon slipper ta en mängd mediciner i munnen. Just torsdagar och fredagar är det redan från början mycket men blev för mycket med antibiotikan också. Nio eller tio olika skedar eller sondsprutor med medicin under en dag blir bra tjatigt. Normala fyra till fem under dessa dagar hade varit mer hanterligt.

Magen då? Inget nytt. Fortfarande kan man inte hitta något egentligt fel, bara trög mage trots laxerande medel. Under lördagen löste det liksom sig självt till stor del som en effekt av antibiotikan.