Föräldramöte igen

Nu var det dags för föräldramöte på lillasysters skola. Ännu än gång skulle föräldrar mötas utan minsta lilla barn med. Det var faktiskt ett pyttelitet barn med, men han var så liten att han inte börjat skolan ännu. Han var mest intressserad av att äta och sova. Ett annat barn var så pyttelitet att det ännu inte kommit ut, men för övrigt var det bara föräldrar och pedagoger på plats.

Det är intressant att ha barn på två olika skolor och därmed kunna jämföra föräldramötenas fokus. Storebrors skola är mycket större och har liksom mer saker organiserade, eller i varje fall i större skala. Lillasysters skola har inte fler än 20 elever. Fler får inte plats i huset, så det kan aldrig bli tal om att klämma in fler så länge man är kvar i samma hus. Det finns faktiskt bara ett enda rum för pedagogisk verksamhet. I detta rum finns också en kökshörna där maten klargörs, efter det att den har hämtats från köket på ett äldreboende ett par hundra meter bort. Hade lokalen beskrivits i en husannons skulle man nog använt begrepp i stil med "öppen planlösning" och "allaktivitetsrum". På lillasysters skola är det nödvändigt att fokusera ganska starkt på rutiner för att sänka ljudnivån i denna öppna planlösning. Dessutom måste alla hjälpa till att städa när det är dags att syssla med annat, t. ex. måltid, i detta stora allaktivitetsrum. Det finns liksom ingenstans att lämna prylar kvar framme när det är dags att äta.

Det finns tre olika klockor som man ringer i på skolan. I dessa automatiserade tider så bör påpekas att de är helt manuella. Man plockar upp dem och skakar så kommer det ett plingande eller ringande ljud. Den minsta klockan är till för att göra alla uppmärksamma på att ljudnivån behöver sänkas för att folk försöker koncentrera sig på något. Den mellanstora klockan är till för att påkalla uppmärksamhet när det är dags att städa upp eller samlas. Den största klockan (fortfarande handhållen, alltså avsevärt mindre än en vällingklocka) är till för att starta en brandövning. Brandövningsklockan är ungefär lika stor som klockan som används för att ringa in efter rast på storebrors skola. Undrar just om lillasyster framöver kommer att ta sig till en återsamlingsplats när det ringer in på storebrors skola?

Lillasysters skola är en föräldrakooperativ montessoriskola. Skolan har nyligen bytt förskolechef, efter det att den tidigare har slutat. Nya förskolechefen är internrekryterad och har lång erfarenhet på just denna skola. Icke desto mindre blir det ju så att när man byter chef så dyker nya spörsmål upp. Av olika skäl har man funnit att en del policydokument behöver upprättas eller kompletteras. Detta ska inte uppfattas som kritik mot tidigare förskolechef; det handlar om något olika prioriteringar i kombination med propåer från kommunen i vissa ärenden. Även på en liten förskola behöver det upprättas säkerhetsrutiner. Vad gör man om ett barn försvinner? Vad gör man om någon som man aldrig sett förut, t. ex. mor- eller farförälder, vill hämta ett barn? Likabehandlingsplan ska upprättas. Är man bara 20 barn, en handfull pedagoger och ett 40-tal vårdnandshavare så kanske man har lyckats hantera säkerheten och behandla varandra ganska lika ända fram till nu. Delar av vad som bör finnas i en sådana rutiner och planer har tidigare kanske funnits väl inarbetat (informellt) eller skrivet i andra dokument. Hur som helst, så blir det ett ganska omfattande arbete i en så liten förskola att ta fram dessa dokument, men å andra sidan blir i stort sett alla, inklusive de flesta föräldrarna, involverade på ett eller annat sätt i processen.

Förskolechefen har ett målande sätt att berätta om hur man lär en grupp barn att gå på utflykt, med start i form av övningsutflykt med matsäck i trädgården. På så sätt söker man få en visst grundläggande regelverk att sitta; "gå aldrig längre bort än att fröken kan se dig", "påminn dina kamrater om att de inte får gå dit där de inte syns / där det är farligt". Det är mycket lättare att hantera och korrigera en situation med barn som plötsligt är utom synhåll i trädgården än på Nolhagaberget, där det finns skog att förvinna i och stup att trilla utför. Inte minst så arbetar pedagogerna med att barnen vid ljudet av en visselpipa ska återkomma till det ställe där de tillsammans lagt sina ryggsäckar, ta på sig dessa och formera sig för att gå tillbaka till skolan. Det är ju så tråkigt att bli lämnad kvar ensam när alla andra går tillbaka. Som förskolechefen sa, det är mycket lättare att samla barnen så än att springa efter dem för att samla ihop dem. Det var mer än en förälder som ville ha en sådan visselpipa. Skolan har ju snarast bättre ordning på våra barn än vad vi själva har, vilket stämmer till eftertanke för oss föräldrar.

Nåväl, en ganska stor del av föräldramötet kom att handla om lillasyster och hennes leukemi. Man kan säga att den delen gick ut på att förklara lillasysters livssituation, avdramatisera hennes sjukdom och att upprätta ett "early warning system" för förekomst av vattkoppor kring de elever som inte haft vattkoppor ännu. Dessutom påtalade vi behovet att verkligen följa regelverket kring när barn ska vara hemma från förskolan. Alla föräldrar kunde ta del av riktlinjer som publicerats av Västra Götalandsregionen under projektnamnet HYFS (Hygiensjuksköterska i förskolan). I dem står det bl. a. att barn som har haft magsjuka eller diarré ska stanna hemma minst 48 timmar efter senaste kräkning eller diarré. Denna typ av rekommendationer är ju av allmän karaktär och bör följas oavsett att lillasyster kan finnas på skolan och inte bör få sådan infektion.

Anledningen till att man är rädd för att lillasyster ska få vattkoppor är att om hon får sjukdomen, så måste hennes behandling avbrytas under den tid som sjukdomen varar. Om jag har förstått det rätt så måste man låta hennes eget immunsystem ta hand om sjukdomen. Om det ska vara möjligt, så måste man upphöra med att ge de cytostatika (cellgifter) hon får dagligen, eftersom medicinerna har som biverkan att reducera mängden vita blodkroppar. Att upphöra med medicinerna innebär naturligtvis en risk för att eventuella överlevande cancerceller tar tillfället i akt att mångfaldiga sig igen. Som väl är kan man ge antikroppar mot vattkoppor inom en viss tid efter att man blivit smittad. På så sätt går det att förhindra att sjukdomen bryter ut. Men för att veta om lillasyster kan ha att blivit smittad, vill vi att de föräldrar vars barn ännu inte haft vattkoppor kontaktar oss så snart de får kännedom om vattkoppor i sina barns närhet. Faktiskt har lillasyster redan fått antikroppar en gång. Det var ett barn som för snart ett år sedan besökte den avdelning där lillasyster låg inlagd. Barnet på besök var anhörig till en patient på avdelningen. Ett par dygn efter besöket hade barnet insjuknat i vattkoppor. Som väl var hade föräldrarna ringt sjukhuset och talat om det, så alla som hade varit på avdelningen då kunde få antikroppar.

Som redan har framgått, så är det en i det stora hela välordnad förskola. Sedan tidigare, alltså inte alls påkallat av lillasysters leukemi, så finns det en rutin att uppdatera alla elevers hälsokort vid höstterminens start. Där uppger man bl. a. vaccinationer och vilka barnsjukdomar barnen har haft. Därför var det lätt för förskolechefen att se vilka som inte hade haft vattkoppor ännu. Det visade sig vara ungefär hälften av barnen. När jag strax innan alla skulle lämna lokalen frågade förskolechefen om vi inte kunde samla de föräldrar vars barn inte haft vattkoppor, försvann hon för att hämta listan hon sammanställt. Sedan gick hon diskret runt till berörda föräldrar och sa åt dem att samlas i ett hörn av lokalen. Det var så effektivt och snabbt att bara våra barn hade kunnat samlas snabbare om någon av pedagogerna ringt i samlingsklockan. På så sätt kunde vi enkelt klara ut kvarvarande frågeställningar och prata oss samman om att de inte skulle tveka att ta kontakt med oss så snart de hörde talas om vattkoppor i närheten av sina barn. Naturligtvis gäller regeln att hellre ta kontakt en gång för mycket än en för lite.