Lillasyster har funkat bättre och bättre mest hela tiden, även när hon inte har varit synlig här. Mycket har hänt, så som brukar ske i en treårings liv. Nu har hon praktiskt taget inga minnen alls från tiden innan hon blev sjuk. Inte minns hon den första delen av sjukdomstiden särskilt väl heller, så det som hon har någorlunda minne av är nog faktiskt just den tid hon inte har varit synlig här. Lite tillbakablickar på de senaste månaderna kommer att dyka upp framöver.
Skrivandet på den här bloggen är beroende av skribentens tid, ork och engagemang. Under förra hösten så blev det inte tillräckligt med tid till skrivandet. Tiden för alla möjliga aktiviteter krymper ju när vintermörkret lägger sig. Orken och engagemanget blev mer fokuserat inåt mot familjen snarare än på kommunikation utåt. Nu när det är ljust igen så blir det mer tid till kommunikation också. Dessutom är lillasyster inne i en mer intensiv behandlingsfas igen, så just nu är livet lite mer händelserikt än vanligt. Det är helt enkelt lite mer intressant att blogga igen.
Idag har lillasyster tappat en väldig mängd hår. När vi vaknade var det så mycket hår i sängen att man skulle kunnat tro att ett par, tre norska skogskatter hade legat i sängen och fällt sin vinterpäls. Lillasyster kliade sig lite i huvudet (det kliar tydligen en del när håret trillar av) och handen blev full med hårstrån. Hon tittade lite på det och skakade på handen så hårstråna föll ner. Sedan började hon fokusera på att byta blöja (ta av pyjamasen och dra bort snibbarna), för den var väldigt full. Eftersom hon går på kortison i kombination med annan medicin sedan några veckor, så är hon jättehungrig nästan jämt, så nästa fokus blev mat. Först var vi ändå tvungna att kapa resten av håret med trimmer, för annars hade det blivit mat garnerad med hårstrån. Lillasyster lät sig klippas med ganska gott humör, så gott det nu kan bli när hon har kort stubin som bieffekt till kortisonet och en trimmer som rycker i hårstråna. Efter klippningen fick hon en glasstrut, som hon hade blivit lovad som belöning. Efter glasstruten var det dags för flingor med filmjölk. Medan hon åt filmjölken kände hon på det millimeterlånga håret på huvudet och sa "aj, det sticker min tass", drog tillbaka handen och blåste på fingrarna. Efter frukosten var det dags för en hoper mediciner och en dusch för att bli av med alla små hårstrån som hade fastnat på halsen och andra kliiga ställen på kroppen. Efter dusch, byte av tejp som håller cvk (en slang för intravenös provtagning och medicinering som går in i kroppen vid nyckelbenet) och påklädning var det dags för ett litet mellanmål med ris och gräddsås. Så var det tid att dammsuga hårstrån innan nästa lilla mellanmål.
Lillasyster kommer att tappa allt håret nu under de närmaste dagarna. Hon är hyggligt förvarnad och tar det ganska lakoniskt. Kort efter att vi kade kört med trimmern frågade hon varför vi klippte håret. Hon använde samma tonläge som när hon frågade tidigare varför det regnade ute. Hon är i varför-åldern sedan flera månader tillbaka. Sedan sa hon "klipp klipp klipp klipp" och rörde fingrarna som en sax. Vi svarade henne ungefär att hon skulle tappa håret och att det var lättare att tappa kort hår än ganska långa hårsstrån som lägger sig i maten och på kläderna.
Lillasyster har varit vid ganska gott mod de senaste tre veckorna under den intensivare behandlingen, men ibland har hon ingen lust att prata, så när hon är hungrig kan hon öppna munnen, peka på den och ge sig iväg mot kylskåpet för att leta efter någon god mat. Hon förvarnar gärna om att hon vill ha mat om en stund. Senaste budet är att hon vill ha en pizza om en stund och äta allt brödet. Lustigt nog brukar storebror bara tycka om att äta det som ligger på pizzan, inte brödet, så de är de enda två jag vet som han dela en pizza horisontellt.
För ett par veckor sedan, när den intensiva behandlingen började, var lillasyster mer stingslig, lite som man föreställer sig en lejonunge. Ett par dagar ville hon knappt göra någonting annat än sitta i mammas knä. Ibland ser man att det är något som inte känns bra. Frågar man om hon har ont skakar hon för det mesta på huvudet. Frågar man då om det känns konstigt i kroppen svarar hon med en nick. Har hon ingen lust att svara alls på frågan om hon har ont så brukar hon först nicka och sedan peka överallt på hela kroppen, visa tungan och ta i några hårstrån när man frågar var hon har ont. Sedan ler hon och börjar göra annat. Även när hon har det ganska besvärligt är hon den som är klart roligast i familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar