Höststämning

Även om det är en varm höst än så länge, så är det ändå dags att plocka undan alla möjliga uteprylar som inte riktigt gör sig i ett frostnupet landskap. I våras fick vi överta en liten sandlåda i trä (egentligen en träram) av en granne som flyttade ut. Den var oanvänd, men eftersom vi fick lite mycket att stå i när lillasyster insjuknade, så kom den inte på plats med sand och allt förrän en bra bit in i sommaren. Nu var det dags att flytta undan den igen, eftersom det inoljade träet i sandlådan är av så dålig kvalitet att det knappast överlever en vinter ute. Storebror hjälpte till att flytta sanden som har legat ovanpå en dräneringsduk inom träramen. När vi sedan lyfte på duken så fanns där flera daggmaskar direkt under duken som fick bråttom ner i jorden. Storebror beundrade deras kanaler (som nyss varit tunnlar under duken) och tyckte att de (daggmaskarna) var bra på att leda vatten.

Nåväl, för övrigt har det varit en vecka som har gått sin gilla gång. Lillasyster har behållit en hygglig aptit. Hon äter faktiskt vissa dagar mer med munnen än genom sonden, fortfarande en vecka efter att kortisonkuren upphört. Kanske kan det bero på att hon har haft ganska bra blodvärden och därför möjligen känt sig bättre än tidigare. Hon är i alla fall i full gång för det mesta. Idag blödde hon lite näsblod i den näsborren där sonden går. Undrar just om det kan bero på brist på trombocyter eller om det bara beror på att luften inomhus blir torrare nu när den långa regnperioden har upphört samtidigt som vi har mer värme på inomhus?

Lillasysters hår växer, så nu ser hon ut som om hon kunde varit klippt med trimmer, snarare än att bara se ut som ett karaktäristiskt kalhuvat barn med cancer. Själv verkar hon inte reagera så väldigt mycket för det, men när vi kommenterar hennes hår så tar hon sig uppe på huvudet, känner efter och stryker fram och tillbaka över sina virvlar.

Dagarna blir kortare och kortare, men lillasyster piggare och piggare. Hon är riktigt rolig, ibland utan att hon har tänkt sig att vara det. Storebror beklagade sig över att det var mörkt på toaletten när han skulle gå dit. Lillasyster upplyste honom om att han kunde tända ljuset och gav honom anvisningar om hur han skulle gå tillväga. Gränsen mellan verklighet och rollekar kan ibland vara oskarp. Härom dagen pratade hon med mig i telefon när jag var på jobbet, men det hördes inte så mycket. När jag hade pratat lite med henne, ställt ett par frågor och det fortfarande var tyst, så frågade jag till slut om hon bara pratade inne i huvudet. Om hon kunde tänka sig att prata med munnen skulle ju jag också höra vad hon sa. Då satte hon igång att prata, och det rejält. Efteråt frågade mamman vad jag hade sagt till lillayster, för det hade sett så lustigt ut att hon varit helt tyst, sedan tagit sig om huvudet och därefter pratat i ett. Sedan hon kom hem efter sin långa sjukhusvistelse i våras så plockar hon gärna upp någon fjärrkontroll, telefon, eller annat passande objekt och pratar högt med alla möjliga släktingar, så vi har varit lite förvånade över att hon ibland blivit moltyst när man hållit fram en telefon med en verklig person i till henne. Ibland när hon pratar med någon i en fjärrkontroll kan hon gå in för samtalet med riktig inlevelse. Rätt vad det är kan hon avbryta sig, med ett "vänta lite", så går hon iväg med fjärrkontrollen mot örat, letar upp en penna och ett papper och säger "behöver skriva" och så skriver hon några krumelurer. Bokstäver och siffror bryr hon sig knappast om alls (till skillnad från storebror i den åldern) men skriver gör hon ändå med liv och lust.