Det var ett tag sedan vi brukade sjunga för barnen. Det har faktiskt inte så mycket med lillasysters sjukdom att göra. Snarare beror det på att lillasyster aldrig har uppskattat vår skönsång samtidigt som storebror har blivit för stor för att fullt ut uppskatta en vaggvisa när det är läggdags. Ett tag tänkte vi att lillasyster kunde vara musikalisk, för hon har alltid brukat hyssja åt oss när vi försökt sjunga. Min sång är nog inte helt njutbar för någon som har bra gehör. Mammas sång är betydligt bättre, men även den har lillasyster tystat ner. Enda gången lillasyster inte har klagat på vår sång är faktiskt när hon var så sjuk under inledningen på behandlingen mot leukemi att hon inte hade kraft att klaga.
För någon vecka sedan kom hon med en barnkammarbok som hon ville att vi skulle läsa. Den är full med sånger, rim, och korta historier. Många lustiga bilder finns det också, men det var nog ändå rimmen som fångade lillasysters uppmärksamhet mest. Det var först då som jag insåg hur mycket hon hade missat av sånger och rim. Storebror fick höra betydligt mer under sina första år, för under första dryga levnadsåret ville han knappt somna utan sånger och ramsor, men lillasyster hade ju som sagt alltid tystat ner dem tidigare. Nu gick det faktiskt att fånga hennes uppmärksamhet, för hon upptäckte att sångerna kunde innehålla intressanta djur. Det gick att fråga om lov att sjunga om ett lamm, så kunde hon lyssna till "bä bä vita lamm". Efter det gick att få lov att sjunga om en ekorre som satt i en gran. Härnäst är det väl dags att höra om man kan få sjunga om en liten katt, ett av hennes favoritdjur.
Storebror och mamma var inte hemma vid detta premiärsjungande med nådigt tillstånd, utan de var på väg hem från förskolan på lite intressanta omvägar. När de kom hem så fick storebror visa hur man gör när man sjunger "pappas lilla kråka". Jag lärde mig den väl som "prästens lilla kråka" när jag var liten och numera står den kanske mest i böckerna som "mormors lilla kråka". När den lilla slunkna kråkan sitter i mitt knä tycker jag nog mest ändå att det är pappas lilla kråka, så därför har jag kommit att sjunga den på det viset. Lillasyster var lite tveksam till att sjunga kråka innan storebror kommit hem. Hon verkade tycka det var en bra konstig dans i knät. När storebror till slut kom hem fick han visa hur man skulle slinka. Han är jättebra på att slinka ner i diket, i synnerhet om det finns en stor sittkudde att landa på. Resultatet blev att lillasyster lite försiktigt också ville slinka både hit och dit. Ingen av dem ville lämna knät längre tid än vad slinkandet tog, så då gick det ju inte att sjunga om en liten kråka längre. Fast nu visade det sig att storebror alltid hade trott att det var tre kråkor, en som slank hit, en som slank dit och en som slank ner i diket. Det här var nästan första gången vi sjöng den sedan han kom in i varför-åldern, så nu han ställde en massa kompletterande frågor för att få klart för sig varför kråkorna slank överallt.
Hur som helst, eftersom varken storebror eller lillasyster ville lämna knät, var det dags att anpassa texten till två kråkor, så nu heter sången "pappas två små kråkor". Rimmet försvann i farten och versen löper inte riktigt lika väl, med vad gör väl det när det hela ändå avslutas med en rejäl dikeskörning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar