måndag 10 oktober 2011

Min tur!

Lillasyster har en väl utvecklad social förmåga. Vi vet inte riktigt var den kan komma ifrån, men hon finner vägar att uttrycka sig så att även upprepningar (i dagligt tal tjat) ofta framförs med sådan variation och finess att vi snarast har roligt åt det. Ett av de mest återkommande önskemålen från lillasysters sida är att mata sälar på Borås Djurpark. Vi har besökt djurparken tre eller fyra gånger den här säsongen. En gång fick hon se hur sälskötarna matade sälar med fisk. I början fick vi höra att hon vill ge fisk till sälar, att hon vill ge sälar mat, att hon behöver ge fisk till sälarna, att hon ska kasta fisk till sälarna. Det gav inte önskat resultat, utan bara förklaringar från vår sida att det bara är personalen som arbetar på djurparken som får kasta fisk till sälarna. Då kom det osvikliga argumentet att det var "min tur" att mata sälar. Det har hon återkommit till flera gånger tillsammans med beskrivningar av kastandet och matandet med ivriga ord och gester. Nu hade vi ju nästan trott att sälarna kunde få vara ifred till nästa säsong (även om djurparken faktiskt har öppet på veckoslut och höstlov), men idag kom nästa variant. Hon kom ihåg att vi för ett par månader sedan hade talat om att man måste arbeta på djurparken för att få ge fisk till sälar, så idag när vi skulle till att lämna Borås påpekade lillasyster att det var "min tur" att arbeta på djurparken! Jag tror att jag svarade att hon nog fick växa lite till först, så snart blir det väl "min tur" att växa...
Det börjar faktiskt kännas som att vi bara kommer med undanflykter från lillasysters stillsamma påpekanden att det faktiskt är hennes tur nu. Det kanske är läge att kontakta djurparken snart för att höra om lillasyster kan få kasta fisk till sälar!? Hade vanligt traditionellt tjat kunnat få oss att fundera i de banorna?

Dagens tur till Borås var med anledning av en spruta i benet med PEG-asparaginas (leder till svältkur för cancerceller). Sprutan är ganska snabbt överstökad, men lullighetsmedicinen som lillasyster fick för att minska smärtan och minnet av sticket har som följd att man måste stanna på sjukhuset några timmar till dess lulligheten helt har gått ur kroppen.

Under turen till Borås blev vi något tjugotal minuter försenade, för lillasyster mådde rejält illa. Vi hade glömt att ge henne medicin mot illamående. Det behöver vi inte ge varje dag, men när vi proppat henne full med mat direkt på morgonen inför en biltur, så borde vi ju sett till att göra vad vi kan för att maten ska stanna i magen. Även om vi var alerta med kräkspåse lätt gripbar, så behövde lillasyster byta tröja och kofta innan vi kunde köra vidare. Som väl är blir hon numera inte så förtvivlad över att kräkas, men obehagligt är det ju ändå.

När det var dags att åka hem så ville lillasyster inte lämna sjukhuset. Hon ville vara kvar för att leka. Idag fick hon också träffa en tjej som just anställts på lekterapin. Lillasyster ville inte tala om vad hon hette, men efter ett par minuter hade hon inget emot att prata om en väldig massa annat ändå. Dagrummet på barnavdelningen är alltid en väldig blandning av folk med olika sjukdomar och faser därav. Det är så märkligt att se lek, värme och glädje i ett hörn samtidigt som det kan vara närmast otröstlig sorg i ett annat. Då får man nog också minnas att det mest otröstliga knappast visas på en så offentlig plats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar