Det här veckoslutet var det final för Lights in Alingsås. Vi gick rundan en gång till igår, lördag. Storebrors favorit den här gången var trädet med en knapp. När man tryckte på knappen kom det några takter ur välkända låtar ackompanjerat av ett litet ljusspel uppåt mot trädkronan. Båda barnen har pratat mycket om prickig kyrka (uttalat som ett ord prickigkyrka med betoning på y). De kommer nog att sakna prickarna framöver när de ser Cristinae kyrka (Stadskyrkan) på kvällarna. Även den andra kyrkan i slingan, Landskyrkan, har varit populär hos dem. Det är något visst med proportionerna i kyrkobyggnader från 1600- och 1700-talen. Årets höjdpunkt var ändå dammen med ljusintallationerna som speglar sig i vattnet, i varje fall i mammans och mitt tycke.
När man följer årets slinga, så landar man så småningom i Järtas park. Den ligger centralt, vid Kungsgatan precis där gågatan slutar (eller börjar, beroende på vilket håll man kommer från). Parken börjar så smått leva upp till devisen barnens park. Det har dykt upp fyra djur i trä, skulpterade av en motorsågskonstnär. Faktiskt brukar de flesta barn som kommer dit först rusa fram till den lilla scenen och klättra upp och ner där. Några gömmer sig för varandra, andra uppträder som om de skulle bli nästa generations hårdrockare. Sedan rusar de flesta vidare till trädjuren, upp och nerför de små kullarna, hoppar på stenarna med ben. Om det funnes en lekplats där skulle det vara svårt att dra barnen därifrån. Både lillasyster och storebror red på trähästen en bra stund. Som väl är så ligger den ner, så det blir inte så högt att klättra eller trilla. Storebror klättrade upp på hästens huvud.
När man följer årets slinga, så landar man så småningom i Järtas park. Den ligger centralt, vid Kungsgatan precis där gågatan slutar (eller börjar, beroende på vilket håll man kommer från). Parken börjar så smått leva upp till devisen barnens park. Det har dykt upp fyra djur i trä, skulpterade av en motorsågskonstnär. Faktiskt brukar de flesta barn som kommer dit först rusa fram till den lilla scenen och klättra upp och ner där. Några gömmer sig för varandra, andra uppträder som om de skulle bli nästa generations hårdrockare. Sedan rusar de flesta vidare till trädjuren, upp och nerför de små kullarna, hoppar på stenarna med ben. Om det funnes en lekplats där skulle det vara svårt att dra barnen därifrån. Både lillasyster och storebror red på trähästen en bra stund. Som väl är så ligger den ner, så det blir inte så högt att klättra eller trilla. Storebror klättrade upp på hästens huvud.
Hela dagen idag har lillasyster ätit med munnen. Hon har bett om mat, godis, bröd med margarin etc. mest hela dagen. Det slank ner en hel barnmatsburk under dagen, tillsammans med en hel del annat. På kvällen gick vi till ett av de kvällsöppna kaféerna, Ekstedts (i hård konkurrens med Gårdscaféet, men fler uteplatser och relativt sett färre rökare fällde avgörandet, eftersom vi måste sitta utomhus med lillasyster). Där slank det ner ett par gurkor och en köttbulle från min stora köttbullesmörgås, en bit muffins och jättemycket saft. Storebror åt mer förstås, men det brukar han ju göra också, i varje fall om det finns kanelbulle inom räckhåll.
Efter cafébesöket så gick vi vidare till Järtas park igen. På väg dit fann vi att en bilfirmas showroom på Kungsgatan (jo, en liten butikslokal med två bilar i) var öppen. Storebror och jag blev nyfikna på om bilarna hade tagit trappan in eller om det fanns något sätt att komma in från gården. Eftersom vi inte kunde lista ut hur bilarna kommit in, så gick vi till slut in och frågade. Lillasyster blev nyfiken på vad vi skulle där att göra, så hon kom efter också. Vi blev mycket vänligt mottagna, fick veta att bilarna hade kört upp för trappan och in genom entrédörrarna, men att de hade varit tvungna att fälla in backspeglarna för att få plats att köra mellan dörrarna. Sedan blev vi bjudna på guldpengar. Lillasyster och storebror vet hur guldpengar ser ut, för de tittar gärna på Pippi Långstrump. De tycker om att höra att Pippi, Tommy och Annika ska flyga luftballong till Alingsås, även om det tyvärr verkar som om de aldrig kommer fram hit. Innanför guldskalet fanns det choklad. Lillasyster som normalt inte brukar äta mer än någon smakbit choklad, satte i sig två chokladpengar (hela familjen hade fått var sin, så när lillasyster ville ha en till så fick hon min).
Lillasysters smärta i benen försvann under kvällen på söndagen, så hon sprang omkring själv mycket mer än under lördagen. Då satt hon mest i vagnen eller ville bli buren efter en stund, för hon hade inte tillräckligt mycket kontroll över sina ben. Det var en och annan pytteliten grästuva som stjälpte henne då, eftersom minsta felsteg gjorde att hon trillade. Hon hittade en katt som hon ville följa efter, men kombinationen av dålig styrsel i benen (sämre nervsignaler) och smärta gjorde att hon föll framåt flera gånger. Efter fjärde gången tröttnade hon och ville bli buren fram till katten. Som väl var så var det en väldigt trevlig och mjuk katt som spinnande lät sig klappas av storebror, lillasyster och en flicka som passerade och stressat tillät sig att klappa fem klapp innan hon sprang vidare efter sin mamma och mormor.
Det är verkligen skönt att vi hann flytta till Alingsås innan vi blev medvetna om lillasysters leukemi. Det är så mycket lättare att röra sig i sta'n med sjukt barn än vard det är i Göteborg. Där bodde vi så att vi brukade ta spårvagnen när vi skulle röra oss i de mer centrala delarna, men lillasyster kan ju inte åka spårvagn nu. Alingsås är lagom stort att ta sig fram med cykel och det finns gott om bra ställen i sta'n som passar även för en infektionskänslig lillasyster. Men mest är vi nog tacksamma för att lillasyster själv mår så relativt bra och att hon är så glad och positiv. Det gör livet så mycket lättare för oss. Det är långt ifrån alla som har det så lätt.
Efter cafébesöket så gick vi vidare till Järtas park igen. På väg dit fann vi att en bilfirmas showroom på Kungsgatan (jo, en liten butikslokal med två bilar i) var öppen. Storebror och jag blev nyfikna på om bilarna hade tagit trappan in eller om det fanns något sätt att komma in från gården. Eftersom vi inte kunde lista ut hur bilarna kommit in, så gick vi till slut in och frågade. Lillasyster blev nyfiken på vad vi skulle där att göra, så hon kom efter också. Vi blev mycket vänligt mottagna, fick veta att bilarna hade kört upp för trappan och in genom entrédörrarna, men att de hade varit tvungna att fälla in backspeglarna för att få plats att köra mellan dörrarna. Sedan blev vi bjudna på guldpengar. Lillasyster och storebror vet hur guldpengar ser ut, för de tittar gärna på Pippi Långstrump. De tycker om att höra att Pippi, Tommy och Annika ska flyga luftballong till Alingsås, även om det tyvärr verkar som om de aldrig kommer fram hit. Innanför guldskalet fanns det choklad. Lillasyster som normalt inte brukar äta mer än någon smakbit choklad, satte i sig två chokladpengar (hela familjen hade fått var sin, så när lillasyster ville ha en till så fick hon min).
Lillasysters smärta i benen försvann under kvällen på söndagen, så hon sprang omkring själv mycket mer än under lördagen. Då satt hon mest i vagnen eller ville bli buren efter en stund, för hon hade inte tillräckligt mycket kontroll över sina ben. Det var en och annan pytteliten grästuva som stjälpte henne då, eftersom minsta felsteg gjorde att hon trillade. Hon hittade en katt som hon ville följa efter, men kombinationen av dålig styrsel i benen (sämre nervsignaler) och smärta gjorde att hon föll framåt flera gånger. Efter fjärde gången tröttnade hon och ville bli buren fram till katten. Som väl var så var det en väldigt trevlig och mjuk katt som spinnande lät sig klappas av storebror, lillasyster och en flicka som passerade och stressat tillät sig att klappa fem klapp innan hon sprang vidare efter sin mamma och mormor.
Det är verkligen skönt att vi hann flytta till Alingsås innan vi blev medvetna om lillasysters leukemi. Det är så mycket lättare att röra sig i sta'n med sjukt barn än vard det är i Göteborg. Där bodde vi så att vi brukade ta spårvagnen när vi skulle röra oss i de mer centrala delarna, men lillasyster kan ju inte åka spårvagn nu. Alingsås är lagom stort att ta sig fram med cykel och det finns gott om bra ställen i sta'n som passar även för en infektionskänslig lillasyster. Men mest är vi nog tacksamma för att lillasyster själv mår så relativt bra och att hon är så glad och positiv. Det gör livet så mycket lättare för oss. Det är långt ifrån alla som har det så lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar