Underhållsfas

Ska man andas ut nu? Idag inleddes en underhållsfas som kommer att pågå fram till början på sommaren nästa år. Det är ett schema där lillasyster får en daglig dos Purinethol i tablettform, i hennes fall en halv tablett för närvarande. En gång i veckan kryddas det med några tabletter Metotrexat. Var åttonde vecka ska hon få högdos Metotrexat och var åttonde vecka (förskjutet fyra veckor i förhållande till Metotrexaten) Vincristin i kombination med kortison. Det här grundschemat brukar tydligen ruckas en del, beroende på blodvärden och eventuella infektioner, men i vilket fall som helst så kan man tro och hoppas att det blir lugnare än vad det har varit det senaste halvåret för stackars lillasyster.

Lillayster själv är pigg och blir allt mer medveten om sig själv och sin omgivning. Några dagar har hon klagat på att hon har haft ont i benen när hon har vaknat på morgnarna. Det nämnde vi för läkaren idag när vi var på sjukhuset. Hon började klämma och banka lätt på benen, både fram på smalbenen, på vaderna och på låren. Lillasyster såg klart tveksam ut, men protesterade inte. Framför allt skrek hon inte högt, vilket ju var gott och väl, men hon såg ut som om hon var tveksam till att det var en bra idé att tala om att hon hade ont. Hon hade ju bara nämnt att det gjorde ont, inte ens klagat över det. Av de beskrivningar jag har läst om vuxna som har gått igenom liknande cellgiftsbehandling framgår det att det är vanligt att man har ont i benen och på ett obestämt sätt i övrigt i kroppen.

Det är med blandade känslor vi ger lillasyster cellgifter varje dag. Vanligtvis tänker vi inte så mycket på det, men ibland slår det en att det är bra absurt att av fri vilja stoppa i sin avkomma cellgifter varje dag. Som väl är är ju gifterna giftigare för cancercellerna än för resten av lillasysters celler.