fredag 16 september 2011

Premiärdopp i havet

Eftersom lillasyster insjuknade innan sommaren och vi numera bor i Alingsås, så har det hittills inte blivit någon tur till havet. Det har helt enkelt varit för besvärligt att ta sig kusten. Vi har naturligtvis doppat oss i sjöarna härikring, men något saltvatten har det inte blivit förrän nu. Lillasyster har själv ingen längtan att doppa sig. Hon är allt för rädd om sin CVK (central venkateter, slang som går in i kroppen vid nyckelbenet för medicinering och provtagning). Under det mesta av sommaren har hon också haft fullt upp med att återhämta sig från den besvärliga sjukdomsperioden under våren och försommaren.

Idag tog vi oss till havet för första gången sedan lillasyster insjuknade. Vi åkte till farmor och farfar som bor vid kusten 13 mil bort. Det är också första gången vi har rört oss längre sträcka än de drygt fyra milen mellan hemmet och sjukhusen. Dagen började med provtagning i hemmet, som visade att vi först behövde åka till sjukhuset för att lillasyster skulle fylla på trombocyter. Den långa utflykten blev därmed fem mil längre än planerat, men frampå eftermiddagen kom vi i alla fall fram till farmor och farfar. Naturligtvis gick vi ner till vattnet så småningom. Vädret var gott, men inbjöd inte direkt till bad så här sent på säsongen. Både lillasyster och storebror ville leka med ett litet spö, lämpligt att fiska krabbor med. Några krabbor hittade vi inte, men en sjöstjärna, en strandad manet och en hel del småfisk av den typen som brukar nosa på fötterna på folk som badar. När vi satt på bryggkanten, så visade det sig att metreven fastnade flera gånger i en kvist som stack ut från en massa sjögräs som hade fastnat i ett par trappsteg på bryggan. Det blåste ju rätt bra tidigare i veckan. Då hade det tydligen varit högt vattenstånd och sköljts in en hel del sjögräs. Jag frågade storebror, som redan satt på ett av trappstegen, om han kunde bryta av kvisten. Den visade sig vara seg, så i stället började han dra i den. Den lossnade mer och mer och till slut drog han ut hela med ett litet ryck. Då följde en del av sjögräset med och han tappade balansen. Ett trappsteg på en brygga är ett lite dumt ställe att tappa balansen på, i alla fall om man inte vill bli blöt. Storebror föll i med ryggen före. Han kan inte simma, men plaskade duktigt och höll sig till en del över vattenytan. Luften innanför hans jacka hjälpte ju till rätt bra förstås. Lillasyster som satt strax bredvid uppe på bryggan började stortjuta. Själv tänkte jag precis hoppa efter, efter att ha skjutit undan lillasyster såpass att att inte hon också skulle trilla i, men då dök storebrors hand upp inom bekvämt räckhåll för att dra upp honom. En dyblöt storebror kom upp på bryggan i ett svep. Alla kläder var på; inte ens skorna hade han tappat. Så även denna säsong har storebror doppat sig i havet. Det är mer än vad resten av familjen kan skryta med.

4 kommentarer:

  1. Hoppsan! Var han vid gott mod efteråt? Och den stora frågan, var det kallt i vattnet?

    SvaraRadera
  2. Hihi, gott mod är kanske att ta i, men han var inte alls lika chockad som lillasyster och mamman. Efteråt sa han att han hade sträckt upp handen för att vi skulle se var han var, så han var ändå någorlunda sorterad i huvudet. Kallsup fick han ingen heller, men nog var han blöt, kall och dämpad när han kom upp. Vägen tillbaka till huset gick han med små steg för att undvika att kläderna rörde sig mot huden. Redan efter kläderna kommit av innan den varma duschen kunde han se det roliga i att ha trillat i.

    Var det kallt i vattnet? Tja, inte var det varmt, men ändå inte värre än att ett par damer självmant gick i en bit bort. De erbjöd sina handdukar och ombyte, men vi hade ju bara ett par hundra meter tillbaka till huset.

    SvaraRadera
  3. Hej!

    Själv var jag också nära att ta mig ett dopp igår. Men det blev inte så. Solen sken på underbart på bryggan och jag hade faktiskt baddräkten med mig, men ... det var, som sagt, så skönt på bryggan att jag bestämde mig för att stanna där och njuta i solen istället. Förmodligen blir det inget mer dopp för mig i år, men man vet aldrig. Det skulle vara så skönt och uppiggande, tänker jag varje dag när jag står här hemma och blickar ut över havet genom fönstret ... men sedan är jag inte lika modig.

    Härligt att läsa att ni mår så bra att ni vågar er till Orust! Vi tänker faktiskt våga oss ända till Sthlm nästa helg, hoppas-hoppas att det går bra. Lilla E har just fått sin fjärde Methotrexate behandling, och än så länge märker vi inte av några direkta biverkningar. Hon är pigg och glad och rör sig mycket! Värdena är bra och vi hoppas och tror att hon får må så här bra nu, länge ...

    Hur ser ert schema ut framöver? Lilla E skall ha högdos Kortison fem dagar, Vincristine och Peg-asp den 3 oktober. Därefter högdos methotrexate den 7 november och sedan är det så varannan månad. Bortsett från peg-aspen som hon inte skall ha mer än en gång till.

    Käraste hlsningar från vännerna på orust

    SvaraRadera
  4. Jo, solen värmde ju så gott att storebror faktiskt ville ta av sig kläderna direkt innanför bryggan i gott lä. Han blev besviken när jag drog iväg honom genom skugga för att komma inomhus så fort som möjligt. Hans dopp blev verkligen uppiggande för både honom och oss andra. Dessutom så var han ju den enda som var modig nog att ta ett dopp :)

    När vi åkte från Orust tog vi vägen om Trollhättan. Den är nog långsammare än någon av vägarna om Kungälv, men det är mindre trafik och vilsammare körning. Vi mätte vägen och såg att ni har ju närmare dubbelt upp mot våra fyra mil till sjukhuset! Och biten från er till Henån kan ju få en sandmask att verka spikrak. I jämförelse med det är vi överlyckliga att följa vågrörelserna längs vägen mellan Alingsås och Borås (den går på tvärs mot alla dalgångar och höjdsträckningar i det västsvenska spricklandskapet).

    Lycka till med resan. Vi har träffat en familj som har åkt ett par gånger till Ålesund med sin tös som går igenom högriskbehandling, fast de har kontaktat sjukhuset där inför varje resa och behövt besöka det flera gånger.

    Lilla E. verkar lika pigg som lillasyster. Ibland kommer jag till att undra om det inte är de stackars sjuklingarna som vet bäst att ta vara på de goda dagarna, även när det blir ganska många goda dagar i stöten. Men kanske har vi helt enkelt tur att vi båda har positivt sinnade tjejer.

    Lillasyster går i nästa vecka in i samma typ av underhållsbehandling som lilla E. följer nu. Jag tror att vi ligger fyra veckor efter er där. Den fasen kommer att fortsätta till början på sommaren, då lillasyster kommer att ha en sista intensifikationsfas.

    Nu börjar det ju gå att planera saker så smått, så det skulle vara roligt att ses vid något tillfälle framöver.

    Hjärtliga hälsningar från oss i Alingsås

    SvaraRadera