Sparkcykeln

Lillasyster har velat ha en sparkcykel under en tid nu. Varje gång någon av oss föräldrar har gått ut ett ärende så har hon i bästa välmening informerat oss om att hon vill ha en sparkcykel. Det har funnits en klang av självklarhet i hennes tonfall, lite på samma sätt som när vi talar om för henne att det är dags åka iväg i bilen till sjukhuset. Det är alltså något i sättet att tala som gör att det inte ska möta några seriösa invändningar. Nu, sedan lillasyster har börjat gå igen, är vi väldigt angelägna om att hon ska försöka hålla sig på benen så mycket som möjligt. Det är nödvändigt för att undvika allt för omfattande benskörhet. Belastas inte benen så urkalkas skelettet nedanför magen. Kroppen håller inte med mer benmassa än vad som behövs för att man ska kunna gå och röra sig. Om man inte går, håller kroppen i princip inte med mer benmassa än vad som krävs för att sitta eller ligga. Är man onkologpatient förstärks denna effekt genom medicinernas biverkningar. En annan anledning att vi vill att hon ska hålla sig i rörelse är att vissa cellgifter hon får är förstoppande. Förstoppning kan motverkas med mediciner, men att hålla sig i rörelse är väl så effektivt även om medicinering ändå behövs för att helt säkerställa att stackars lillasyster inte blir förstoppad. En sparkcykel verkar vara ett alldeles utmärkt verktyg för att uppmuntra till rörelse i upprätt ställning, så därför har vi inte haft några invändningar alls mot lillasysters informationskampanj.

Idag när jag skulle iväg för att uträtta ett par ärenden så hade lillaysters informationskampanj kommit så långt att den inte längre tålde några motsägelser. Kortisonkuren hjälpte henne nog att åstadkomma ett fullkomligt oemotsägligt tonfall, ungefär som när vi talar om för storebror och lillasyster att det verkligen är läggdags oavsett vad de tycker själva. Nåväl, ett av ärendena var att utnyttja en jordnära semesterrea. Om man nu ändå skulle till en affär som har allt (nästan) och är hyggligt billig i relation till den kvalitet som erbjuds, så kunde man ju lika gärna hålla ögonen öppna efter sparkcyklar. Jodå, det fanns faktiskt ett par olika modeller med tre hjul. Lillasyster kan ju nätt och jämnt hålla balansen själv, så att balansera en tvåhjulig sparkcykel dessutom är inte att tänka på.

Hemma var lillasyster riktigt mammig och gnällig. Det gick knappt att blidka henne med någonting. När jag kom hem räckte jag först en frisbee till storebror, som ersättning för den han hade köpt för egna pengar för en tid sedan, men därefter placerat högt upp i ett träd i Nolhagaparken. Lillasyster var i allmän upprorsstämning. Inget var bra. En kartong med sparkcykel placerad framför nosen ledde först bara till ett par ögonkast och fortsatt klagande. Sedan började hon tolka bilderna på utsidan av kartongen och tystnade faktiskt. Just då fick hon en CD i händerna med bilder på vita lamm. Sången "Bä bä vita lamm" råkar vara en favorit just nu, fast med lätt omskrivning till "Bä bä lilla lamm". Då kom först ett "tack pappa" när hon tittade på skivan (jo, hon är ett sällsynt tacksamt barn). Sedan hördes det "sparkcykel, sparkCYKEL, SPARKCYKEL, SPARKCYKEL" när hon förstod vad som var i kartongen.

Tiden det tog att montera sparkcykeln var full av både förväntan och klagomål från lillasysters sida. Storebror hjälpte till med goda råd varvat med frisbeekastande i bakgrunden. Så småningom stod sparkcykeln färdigmonterad med lillasyster bredvid iförd hjälm. Provkörningen krävde en del assistans. När man nätt och jämnt kan gå, är det inte helt lätt att driva en sparkcykel framåt. En hjälpande hand behövdes på styret, både för balansens skull och för att puffa ekipaget framåt. Alla andra rörelser stod lillasyster för själv, fast det var bra jobbigt att böja ett knä för att nå ner med andra foten i marken. Hon orkade ungefär tio minuter, sedan ville hon sätta sig vid sandlådan. Det visade sig att hon hade ont i benen och behövde vila en stund. Det är inte ofta hon säger att hon har ont, men den här gången visade hon det själv och svarade ja på direkt fråga om hon hade ont i benen. Efter att ha vilat benen gick hon över till att hoppa på studsmattan tillsammans med storebror. Det är verkligen ett hårt träningsprogram för en som har fullt med cellgifter i kroppen.

Sparkcykeln uppfyllde nog inte lillasysters förväntningar helt. Den kan ju inte ta bort svårigheterna att röra sig. Storebror är väldigt mån om att vårda sparkcykeln för lillasysters räkning. Han är väldigt försiktig med den och tog in den under tak när det såg ut att börja regna, med kommentaren att pappa hade glömt det.

Det hugger i hjärtat när vi ser vår dotter ha det så besvärligt dessa dagar. Det är ändå en välsignelse att hon ännu så länge sover någorlunda gott på nätterna och tillgodogör sig näring. Livet går framåt en dag i taget, som det alltid har gjort. Dags att sova, så får vi se imorgon vad den dagen har att erbjuda för något bättre. Detta skrivet i skuggan av de hemska händelserna i Oslo.