Hittills har den här bloggen varit fokuserad på lillasysters leukemi och livet kring sjukdomen. För vår familj är sjukdomen så dominerande att det mesta annat hamnar i bakvatten. Vi lever liksom det lilla livet, medan det stora livet pågår mest någon annan stans där utanför. Visst har vi förstått att det pågår en revolution av något slag i Nordafrika och Mellanöstern och att åtminstone ett par länder i euro-zonen är bankrutta. Visst ser vi att situationen i t. ex. Syrien är helt förfärlig. Om så många demonstrerar under så lång tid med direkt fara för sina egna och anhörigas liv och hälsa så inser man ju att alternativet att fortsätta leva under regimens repression också måste vara väldigt dåligt. Men ändå, det där är så'nt som liksom bara händer någon annan stans medan vi själva har fullt med att se till att lillasyster kan överleva sin svåra sjukdom. Hade hon inte fått läkarvård så hade vi inte haft någon lillasyster i familjen nu.
Nu är det i alla fall en yttre händelse som lyckats tränga in även i vår självupptagna lilla värld. Det tog åtminstone något dygn att på något sätt försöka fatta vidden av det. Terrordådet i Oslo och på Utøya är fasaväckande. Att en enda virrpanna kan ställa till med så mycket skada för så många bara under några få timmar är förfärligt. Det trauma vi har upplevt hittills i samband med lillasysters leukemi bleknar fullständigt i jämförelse med den skräck som folk på Utøya måste ha känt. De familjer som har drabbats av morden eller skadorna på deras anhöriga kommer att ha en lång, tung tid framför sig. Så mycket resurser som satsats på att lillasyster ska bli frisk igen, samtidigt som en tokstolle lägger alla sina resurser på att förstöra andra människors liv och att söka undergräva det samhällssystem som är en förutsättning för det goda liv vi lever. Nog är det en kontrast alltid.
I det lilla livet gläds vi så mycket för den tid vi har tillsammans, lillasyster och vi andra i familjen, men just nu känns det olustigt att berätta om den vardagliga glädjen. I dessa dagar går tankarna till alla de drabbade. Må alla som vill och kan visa solidaritet med de drabbades anhöriga. Må det aldrig vara någon tvekan om att samhällsskicket och kulturen i Norden fortsatt ska bygga på lika människovärde och öppenhet och inte inskränkt nationalism. Må även Arbeiderpartiet, som så ohyggligt varit måltavla för detta terrordåd, få möjlighet att utveckla sin verksamhet trots den svåra åderlåtning som har skett bland dess yngre aktiva medlemmar. Det finns inget som kan ändra på det som har skett, tyvärr. Beklagar sorgen för alla er som är drabbade.
Det ni går igenom måste vara ohyggligt svårt. Det som hände på ön måste varit skräck bortom allt förnuft. Vi finns med er i tankarna.
SvaraRaderaMjo, jag avstår nog från att vidare bedöma eller gradera händelserna på Utøya, mer att helt instämma i kommentaren om skräcken.
SvaraRaderaVi uppskattar omtanken väldigt mycket, hjärtligt tack för det, men nog tycker jag inte själv att vi har haft det just ohyggligt svårt. Kanske har man en tendens att bagatellisera saker som man själv är inne i och där den inledande chocken har lagt sig, men det finns faktiskt flera anledningar till att jag själv inte skulle använda ordet ohyggligt. Bland dem är att lillasyster följer ett färdigt behandlingsprotokoll med goda chanser att bli kvitt leukemin, mycket bättre chanser än för bara ett par decennier sedan. Om allt går väl är hon frisk efter två och ett halvt år. Allt möjligt kan hända både under den tiden och senare, men det är ändå väldigt mycket enklare än en sjukdom där det råder stora osäkerheter kring hur den ska behandlas och hur sjukdomen kan komma att utvecklas. Just i och med att behandlingen är så väl definierad och beprövad råkar andra saker numera falla på plats väldigt väl, t. ex. rätt för båda föräldrarna att vara delaktiga i vården med ekonomisk ersättning för i alla fall väsentlig del av inkomstbortfall. Även i detta avseende lär det vara betydligt bättre än för ett par decennier sedan.
Lillasysters egen attityd är till god hjälp också. Hon bryr sig inte alls om att känna skam eller blygsel för sin sond i näsan eller för sin tunnhårighet. Är det för varmt och hon är i skugga tar hon glatt av sig sin huvudbonad, utan att egentligen notera om folk börjar titta. En tonåring hade nog haft det väldigt mycket svårare, också med existentiella frågeställningar.
Jo, nog finns det saker och tider som är svårare än andra. Livet har ändrats så att vi lever mer i nuet än vad vi nog annars hade kommit på tanken att göra. Vardagen är verkligen mycket mer omständig och besvärlig med lillasysters leukemi. Stackars storebror kommer i kläm på olika sätt. Men ändå, frånsett den tid då lillasyster var som sjukast med behov av intensivvård, så finns det många glädjeämnen i det dagliga livet. Man får planera för aktiviteter på ett annat sätt; hela tiden vara beredd att ställa in vad man tänkt göra. Det är väldigt begränsat med tid att kommunicera med folk i omgivningen (det är den främsta anledningen till att jag skriver denna blogg) men bara man är medveten om begränsningar av det slaget så går livet ändå sin gilla gång.
Det blir lite lek med ord, vad som egentligen skulle gömma sig bakom ordet ohyggligt. Den här kommentaren är en form av beskrivning av hur vi tänker kring det just nu. Vi får väl se framöver. Det kanske kommer andra dagar då vi vill använda ännu starkare ord. I mycket är det relaterat till hur bra lillasyster funkar. Just nu funkar hon bra, i all synnerhet i jämförelse med den här bloggens första inlägg!
Kommentarer är alltid välkomna. Omtanken från er läsare hjälper oss igenom den här tiden. Än en gång, stort tack för omtanken.
Som utomstående är det svårt att finna de rätta orden emellanåt - för mig låter det ohyggligt svårt, men jag förstår var du menar. Jag följer er blogg och jag håller tummarna att allt kommer att ordna sig i slutändan.
SvaraRadera