Dags för metotrexat igen. Det ges som injektion i ryggmärgsvätskan när man är sövd och därefter också som intravenöst dropp i ett dygn. Behandlingen ges först imorgon, men innan dess behöver lillasyster få albumin igen. Den senaste veckan har hennes albuminvärden generellt varit bättre än tidigare, men för att underlätta att allt överflödigt metotrexat går ur kroppen på så kort tid som möjligt får hon albumin vid tre tillfällen under 16 timmar med början idag på förmiddagen.
När lillasyster kom till sjukhuset idag hälsade hon på de flesta sköterskorna med namn och glada tillrop. Hon och mamma fick ett rum i ena änden av avdelningen. Utanför rummet vid ett burspråk i korridorens ände finns ett litet bord som ibland får tjänstgöra som matbord, i alla fall de gånger det inte finns något barn med infektion i närheten. Rummet ligger också närmast en sparsamt använd hiss, som man kan använda för att komma upp till lekterapin eller ut till gungorna nere på gården. Lillasyster börjar bli riktigt hemtam i sjukhusmiljön. Några gånger på sistone har hon sagt att hon vill till sin säng på sjukhuset. Det säger hon antingen när hon saknar någon film som hon kan se där, eller möjligen när hon vill ha mer folk omkring sig. Hon trivs bra med de flesta sköterskorna. Hon känner igen några andra barn också, men har inte riktigt blivit bekant med någon i sin egen ålder ännu. De flesta som vi träffar på är lite äldre. Dessutom, om lillasyster är pigg, så är de andra barnen i dåligt skick eller vice versa. Var och en är i regel på sjukhuset ganska kort tid i taget, så det är lite svårt att riktigt hinna bli bekant med andra. Sköterskorna däremot, träffar hon ju varje gång, så lillasyster kan bli riktigt väl bekant med dem.
När lillasyster är borta passar storebror på att träna på att cykla. Själv har jag mer tid att vara ute med honom när lillasyster inte är hemma. Han har blivit hyggligt bra på att cykla nu, så det är dags att börja med små cykelutflykter på småvägar i grannskapet. Än så länge har vi hållt oss bara inom ett par km hemifrån, så han har mest bara kommit till förskolan, affärer eller lekplatser med cykeln. Nu när han inte längre behöver titta ner i vägbanan precis hela tiden, så börjar det bli poäng att åka på lite längre utflykter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar